mspbubblet

Idag så känner jag  bara att jag måste få lov till skriva av mig lite här på bloggen och på något vis försöka med att göra mig av med en del av den där växande frustrationen som man kan gå runt och bära på,  inom sig ibland, innan den börjar pysa ut genom mina öron.

Den främsta anledningen till varför jag sitter här och har de här tänkarna just nu är att jag skulle kolla TV-tablån för dagen och surfade  mig in på SVTs hemsida så fick jag syn på någonting helt annat som omedelbart fångade upp mitt intresse. Det fanns där som en liten rubrik under snabbkollen, men jag kunde ändå inte bortse från den utan kände mig tvungen till att gå in och läsa för att se om de kommit fram till någoting nytt.

https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/vargar-forsvinner-i-illegal-jakt

Fast det hade de ju inte den här gången, utan det där är bara en  liten sammanfattning kan man säga av all fakta som redan har funnits sedan tidigare.  men att tjuvjakten var så  här omfattande det trodde jag ju kanske först inte riktigt på även om man har vetat om att det pågått mycket skumma aktiviteter ute i de djupa skogarna.

Efter att ha läst det där så får man sig ju verkligen en annan bild av förhållandena  och en riktig tankeställare av hur ohållbar situationen till sist måste ha blivit på vissa håll, men man har  ju kanske inte heller vågat ta i det från myndigheternas sida och där så tror jag att man har gjort ett stort misstag.

Att man har gjort någoting fel,det är väldigt uppenbart, när det  har gått att tjuvjaga rovdjur i våra svenska nationalparker som ska vara skyddade och att dessutom komma undan med det.

Nu är det ju kanske ändå jsut vargen av våra stora rovdjur som ligger mig varmast om hjärtat men det är väl kanske just därför som jag tycker att det är märkligt hur infekterad frågan verkar ha blivit de här senaste åren. För hur jag än försöker vända på resonemanget så kommer jag alltid tillbaka till en del av det jag tycker är kärnpunkten, utan vargen så skulle vi  ju inte heller ha hunden i vår tjänst idag och det finns bara mycket mer kvar av den vilda anfadern än vad man kan tro. De är så lika, ändå är den ena av dem så hatad och avskydd medan den andra är så älskad av många.

Det gör att sakfrågan kanske blir ännu mer komplex och svår att hantera, vad vet jag ? Det var ju inte så länge sedan, utan jag såg det själv när jägarförbundet skyltade med " Inga frilevande vargar i Svergie" på en mässa  På samma gång så har man haft en intern omröstning och då var det i alla fall  bara en liten minoritetet av förbundets medlemmar som stod bakom den väldigt radikala åsikten, ändå så försöker man påverka den breda majoriteten på ett negativt sätt genom att använda sig av media på ett för sig fördelaktigt sätt.  Media som egentligen ska försöka att hålla sig opartiska i konflikter men hur ser det egentligen ut  med den där källkritiken det kan man ju verkligen undra över. Ibland så borde de kanske bli lite bättre på den saken , speciellt numera med alla former av fakenews som förekommer. Visst önskar jag att det här inte vore sant heller, men tyvärr kan jag ju bara bekräfta, att det verkligen är på det viset eftersom vår skandinaviska vargstam som vi delar med vårt grannland Norge stadigt håller på att krympa allt mer men det är väl uträknat av de som inte vill ha dem, skjut först och fråga sedan, ett begrepp som är vida utbrett lär ju faktiskt vara SGT(Skjut,gräv,tig). Varför alltid  hålla på med att tillämpa paragraf 28 ?  När man egentligen kan vara mer vidsynt  och kolla på en del av de metoder som används i andra länder. I USA så använder man sig ibland av specialtränade hundar för att skrämma iväg både björnar &pumor men där kanske det finns mer vilja till att i första hand inte skada ?

Fast jag tror att somliga av dem som ägnar sig åt sådant här  kanske inte har fått lära sig vikten av de olika arternas samexistens i skolan för om de hade valt annorlunda och gjort det istället då kanske problemen med tjuvjakt inte vore lika stora  , eller så har de uppenbarligen suttit och sovit på de lektionerna. För visst är det så att alla djur som lever i nanturen har sin roll att spela, det kan man ju inte komma bort ifrån och varför har vi haft en så rik biologisk mångald i Svergie ?

Jo här har vi har alltid värnat om naturen och det tycker jag att vi ska fortsätta göra även i framtiden, för annars om vi fortsätter så här vad ska de som en gång kommer efter oss tänka, Det sägs ju faktiskt  ibland att människan är det enda djuret som har den förmågan, att kunna tänka , men då tycker jag att en del  av oss nog borde reflektera mer kring  vad  det egentligen är som vi  håller på med och försöka göra någoting åt det & ge tusan i att påstå att det är rovdjuren som rår för att landsbygden håller på att försvinna och får allt fler att flytta in till storstäderna. Visst i ett avseende så är det säkeligen sant, men jag tycker ändå att man kan hålla isär politikerna från järv,lo,björn och varg! För jag är inte arg på de vilda  djuren , de kan knappast beskyllas för alla dessa nedskärningar och besparingar som sker överallt,över hela landet. Utan den utvecklingen är det nog mer några andra som bär skulden för istället. Fast tanken måste väl ändå vara att hela landet ska kunna leva, men det kanske inte riktigt har med ämnet i det här inlägget att göra.

Så därför vill jag avslutningsvis bara passa på att få visa upp några av mina allra finaste bilder som jag har tagit med systemkameran då jag har varit ute och upplevt det storslagna med vår svenska natur och på så vis försöka förmedla min tacksamhet över att allt det där finns till utanför dörren. Man behöver inte flyga till andra sidan jordklotet för att få sig en naturupplevelse över det vanliga!

 

 

 

 

 

 

 

 

Hejsan på er alla ni läsare som  har klickat er hit, och lyckats med att hitta hela vägen in till min lilla blogg. Det har ju kanske blivit lite svårare att navigera sig fram genom att GDPR ändrat  på många länkar , men jag hoppas i alla fall på att ni kommer rätt till sist och hittar det som ni har tänkt er annars så är kanske den allra smidigaste vägen numera att söka efter bloggen på google för då kommer man ju direkt in till den. Nåja, nu ska vi kanske låta bli att göra  oss någon djupare dykning ner i den rådande internnetlagstiftningen ute i Europa för den är ju minst sagt tilltrasslad efter att det här med GDPR har tillkommit.

Nej utan istället så tänkte jag bara få lov till visa upp ett  av mina senaste projekt som jag håller på att pyssla med , kan  helt enkelt inte hålla mig tills jag är klar med det .

Har ju egentligen haft det liggandes ett tag utan att komma till skott, men så för ett par dagar sedan kom lusten att pyssla plötsligt tillbaka  och då var det bara att ställa upp symaskinen  på köksbordet och sätta igång med det på nytt. Så här i efterhand när det nästan är klart, så när som på att det fattas ett par axelband på den så förstår jag inte riktigt varför jag bara har låtit  tygbitarna ligga där ihoplimmade till en tillfällig klänning, när jag kunde ha satt mig ner sytt den på en gång Fast då visste jag ju kanske inte riktigt hur den skulle se ut..

 

 

 

 

 

Vill bara säga att ni inte behöver vara oroliga om ni klickar er in hit på bloggen och tycker att någoting ser ut att vara lite konstigt  med den just för tillfället.

Märkte att stället där jag hade laddat upp min fina bakgrund tyvärr har lagt ner :/ så nu kan jag bara hoppas på att jag sparat den någonstans men det kommer att ta ett tag för mig att leta reda på den, förhoppningsvis så ligger den i alla fall på någon av mina externa hårddiskar så jag kan ladda upp den på nytt. Annars så får jag lov till att göra en ny och då dröjer det lite längre innan den kommer tillbaka upp.Fast nu vet ni ju i alla fall vad som hänt med bakgrunden så ni inte behöver bli fundersamma på om jag tagit bort de, för det har jag inte gjort, åtminstone inte självmant och frivilligt.

Sedan så har jag påbörjat ett till husbygge i Sims 4 , ett projekt som jag haft i tankarna ett tag men inte kunnat påbörja förän nu sedan  har de förbättrat vertykget för trapporna.

Den här gången så blir det kanske inget slott, utan mer en klassiskt röd stuga men jag var ju bara tvungen till att försöka byggaupp det där drömhuset igen. Sedan kanske jag inte lyckades med att få det helt likt, men lite modernisering av det kanske inte skadar ändå ? Fast jag tycker ju om den där lantliga charmen så den tänkte jag behålla när jag ska intreda och ge mig i kast med att bygga upp ladugården som tvärr revs av säkerhetsskäl då den höll på att rasa ut över vägen.

 

 

Jag brukar inte gå på på biografen så ofta för att se film, utan jag tittar mestadesl hemma på TV eller DVD.Det blir på sin höjd någon gång om året som jag tar mig dit, eller  kanske  när det är någon stormfilm som går upp på vita duken men det blir  ju inte mer än så.

Häromdagen så betämde mamma och jag oss för att vi skulle gå dit och se på Downton Abbey tillsammans eftersom vi  båda älskade den serien så när den gick på SVT & jag tror faktiskt inte att vi missade ett avsnitt på de sex säsonger som den varade!  Om det  kanske hände någon enstaka gång så såg vi alltid till att se reprisen när den visades efteråt.Ja ni förstår nog hur vi satt klistrade framför TV:n i vardagsrummet .

Fast det var  ändå irån självklart att vi skulle gå och se filmen sedan den fått en del ljumma recensioner men man vet ju hur det kan vara . En del filmer som får lite  lägre betyg i tidningarna kan faktiskt vara riktigt bra,och verkligt sevärda medan andra rullar som kanske har fått fem stjärnor eller vad det nu må vara för system som de utgår från har en handling som är allt för svårsmält. Allting beror ju på betraktaren, så nu tänkte jag skriva vad jag tyckte om Downton Abbey utan att jag avslöjar allt för mycket för er som inte har varit och sett den ännu.

Jag tyckte faktiskt i det stora hela , när eftertexterna väl började rulla att det var en väldigt fin film som de hade lyckats få ihop till sist. Klart att det kanske inte alltid hände så mycket i den, men då undrar man ju också  lite vad de som är av den åsikten  egentligen hade för förväntningar på den?

För det går kanske inte att få plats med samma historier, eller väva ihop handlingen lika mycket på två timmar som det gjorde i serien som  ju var en riktig långkörare.

Nej jag var i alla fall nöjd med att få återse dessa fantastiska miljöerna och att få följa  alla de välbekanta karaktärerna som man mer eller mindre har fått lära känna under seriens gång. Jag menar Maggie Smith är ju alltid lika lysande som lady Violet Crawley, den rollen passar henen verkligen som hand i handske med de slagfärdiga replikerna som stundtals lockade samtliga i salongen till skratt!

Det gjorde snabbt, att de två timmarna inte alls kändes långa utan man kom så in i den att det gick att känna historiens vingslag. Framför allt så tyckte jag om  scenen där kungen, Georg V ska till att inspektera sina husarer och man visar en del av paraden för att avsluta med den brittiska nationalsången. Tänk bara vilken tid det måste ha tagit vid ett sådant tillfälle att rykta  alla hästarna och att putsa upp alla dessa seldon, men det kanske  även är en del av det som vissa har svårt för att ta in! Fast britterna måste ändå vara mästare när det kommer till kostymdraman, men de gör ju även mycket annat som är bra på TV.

Det är däremot en helt annan historia som jag kan berätta mer om för er en annan gång.

Om jag ändå ska försöka säga någoting som jag inte gillade med filmen så får det kanskke bli att jag närmner två karaktärer som jag inte riktigt kunde placera in någonstans och det var Smith och Marys make som knappt var med förän på slutet när han kom tillbaka hem efter att ha varit ute och rest eller något i den stilen, vi fick liksom aldrig riktigt veta vad han hade gjort. Nej det kändes ju på något sätt lite väl konstlat  och fabricerat , men det handlade väl  kanske bara om att de skulle väva ihop trådarna fast med tanke på att hennes första make Matthew så tragiskt omkom i efter en bilolycka, så får jag fortfarande inte riktigt ihop att hon skulle  våga falla för en racerförare och välja honom till  sitt andra äktenskap. Nej , men det kanske bara är jag som grubblat allt för mycket på det med , men jag tycker fortfarande inte att Mary har någon kemi tillsammans med Henry Talbot. Visserligen så har hon alltid varit lite av ett isberg, men den som verkligen kan få henne till att skratta och öppna sig så att hon känns varmare det måste ju ändå vara Tom Branson!

 

 

 

 

 

 

Hallojsan, hejsan på er alla ni små läsare som  har klickat er in hit på min lilla blogg idag när höstsolen skiner ute och naturen visar upp sig från sin allra bästa sida. Fast det kanske inte alls är lika fint väder hos er? Nåja hur som helst  så började min dag tidigt då jag klev upp redan i ottan vid kvart över sexsnåret.

I vanliga fall så ligger jag ju gärna och drar mig om morgonen men nu skulle vi ju iväg på äventyr så då var det bara att till ställa väckarklockan och försöka med att masa sig upp ur sängen.

Innan det till sist bar iväg med bil vid halv åtta och solen fortfarande höll på med att kämpa sig upp.

Stället  som vi  nu var på väg till ligger långt på sidan , ja det är en  bra bit att åka. Eftersom det är ett par mil från stan kändes det som nästan som om man var på väg ut till ingenting  det kan man  nog säga, ja jag har ju varit där vid ett par andra tillfällen med och den bebyggelse som finns,  så är det mestadels sommarstugor i området men det gör ju också att det blir till en väldigt rofylld och vacker plats att besöka.

 

Hejsan på er alla ni läsare som har surfat er in hit på min lilla blogg just idag.

 

 

Om jag ska vara helt ärlig så velade jag faktiskt in i det längsta igår och funderade verkligen på om jag skulle gå på travet. Till sist så bestämde jag mig för att ta mig dit trots att väderleken ju kanske inte var den allra bästa, men ni har väl hört ordspråket " Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder" så det var bara till att ta på sig både regnjackan och stövlarna.  

Kan ju säga att jag var väldigt glad att jag hade de senare på fötterna när jag stod där  nere vid staketet , delvis dold under mitt prickiga  paraply och kikade på alla stackare som gick runt i träningsskor..liksom hallå det regnade ju, tänk vad de ska ha blivit både kalla och blöta om fötterna!

Det kan man verkligen säga att jag har haft här idag, då jag har sovit dåligt och har en mage som tydligen bestämt sig för att ställa till med ett mindre elände igen. Fast det kommer ju så småningom att gå över, så jag ska inte klaga allt för mycket men det är bara så att det är drygt att vara mitt uppe i det.

Annars brukar jag sällan råka ut för sådana här saker men nu var det tydligen alltså dags för en släng av någoning, men nog med skitprat från min sida för den här gången.

Då är det bra  mycket trevligare att få visa upp en del foton som jag har varit ute och tagit.

 

 

Hejsan alla ni små nattugglor där ute som kanske bara har råkat klicka er in hit på min lilla blogg så här sent på dygnet. Nej det tillhör inte vanligheterna att jag brukar vara uppe så här dags men för tillfället så råkade jag ju fastna i lite bloggdesign men jag ska i alla fall snart göra kväll.

Fast nu har ni fått en förvarning om färgerna kommer att se konstiga ut här de närmaste dagarna så behöver ni inte bli oroliga utan det är bara jag som leker runt lite för att kolla vad som verkligen blir bäst då jag har mottagit vissa synpunkter på mitt helblåa tema.

Jag själv tänker ju knappt på det numera men visst det kansjke är lite svårt att se vad det står ibland så jag ska försöka jobba på det, för att göra så att det blir lättare för er.

Frånsett det så har jag bara tagit det lungt idag. Var  ju ut på en liten promenad under förmiddagen men jag måste säga att det var fruktansvärt lungt nu så här, kanske bereonde på att de flesta flyttfåglarna har dragit vidare och så mycket liv brukar det ju egentligen inte vara heller på överstan.

Så jag gick in istället och startade upp Sims 4 för första gången på ett tag, eftersom jag hade en liten tanke på ett bygge som jag velat göra men inte lyckats med då jag försökt. med att få till det tidigare och jag var långt ifrån säker på att jag skulle lyckas med det nu heller.

Det är så olika och individuellt från person till person var och en kan nog faktiskt bara svara för sig själva på den frågan. Jag går  först in i ett  slags försvarstillstånd , där jag stänger ute alla känslorna och bara försöker leta efter sådana fakta som kanske kan hjälpa mig att förstå vad som har hänt. 

När jag sedan ska börja sortera de olika minnesbilderna framför mig, ja det är då , i det läget som tårarna börjar med att rinna neför kinderna på mig när allt det där som är jobbigt kommer ikapp med logiken.

Hur jag har lärt mig att hantera  det här vet jag däremot inte riktigt , men jag har en väldigt klar minnesbild av när det dök upp första gången.  Det var i samband med det,  att passagerarfärjan Scandinavian Star brann utanför Lysekil 1990 och de visade  upp bilderna på henne när de väl hade fått in båten till hamnen. Jag kommer fortfarande ihåg hur  där tjocka röken vällde ut ovch fastän jag med tiden har försökt att stuva undan minnet så finns det ändå där så tydligt om jag börjar rota runt.

Ändå så var jag bara en liten flicka och inte mer än sex år gammal när det  väl hände och ibland har jag fått höra från min närmaste omgivning då det har blivit prat om det, inte kan väl du minnas  det du var ju så liten men jag är säker på min sak, jag minns hur jag satt framför TV:n och såg på Lilla Aktuellt som det hette på den tiden.

Sedan så har jag inte minst tänkt på henne flera gånger under årens lopp och känt av  , en liten del av den där fustrationen som de anhöriga till offren måste ha känt i  sin kamp med att inte kunna få något svar på vad det egentligen var som hände.  För det måste vara så jobbigt för dem att inte riktigt heller kunna få något avslut utan att det hela tiden ska behöva rivas upp på nytt i samband med alla dessa utredningar som de har fått gå igenom.

Fast det allra starkaste minne från det som jag har är nog en kväll då jag ligger och lyssnar på Karlavagnen och en långtradarchaufför ringer in, det blir ju en hel del samtal från dem vid den tiden på dygnet. Han påbörjar lungt sin berättelse, om hur han jobbat ombord på en båt och han fortsätter att tala om hur fin kamratskap  de hade haft både  i besättningen och om  den varma relationen som de haft även till passagerarna när han var där . Sedan så får han en annorlunda ton i rösten och till sist så kan han inte längre hejda sig utan brister ut i gråt, då han berättar om den där så hemska dagen när det så fruktansvärda skedde. Hur han hade blivit ombedd att köra en lastbilstransport över gränsen av polisen utan att få några närmare uppgifter om vilket jobb det rörde sig om, själv så kom han inte på  det förän han stod där i gränskontrollen . Det var ju en liktransport med offrena från katastrofen! Kan säga att då, i det läget så  brast det även för mig och jag grät tillsammans med honom då jag fick känna av hans smärta som han lyckades förmedla via det enkla lilla telefonsamtalet. Har faktiskt tänkt på honom flera gånger sedan dess och undrat hur det gick för honom efteråt, skrev till och med in till radion någon kväll när ämnet var fritt för att tacka honom för att han orkade med att dela med sig av sin  fruktansvärda upplevelsse men jag fick tyvärr aldrig något svar tillbaka.

Nu kanske det har blivit för sent att göra det på nytt, jag vet inte men att prata om saker är viktigt , eller att skriva och att måla men huvudsaken är väl  kanske  ändå den att man får tillfälle att uttrycka sig på något vis.

Anledningen till att jag nu har valt att skriva om det här  jobbiga ämnet är den att jag såg en så  väldigt okänslig kommentar från en kille under en artikel som ligger  uppe på Aftonbladet.  Ja nu syns ju kommentarerna enbart i flödet på Facebook men ändå, han hade skrivit något i stil med: Varför dyker man inte ner till Estonia och filmar på samma sätt som man ju gör vid Titanic?

Jag kände på en gång hur det högg till någonstans nere i min mage

Hur kan man ens ställa den korkade frågan ? och börja med att jämnföra de två olyckorna ? Det har jag som människa väldigt svårt för att förstå men det kanske beror på att jag i båda fallen har förmågan till att känna empati med både offren och deras anhöriga ?

Minns ju fortfarande exakt vad jag gjorde den där dagen 1994, när vi via media fick reda på vad som hade skett ute på Östersjön under natten. Jag satt i skolan och våran musiiklektion skulle precis till att brja när det knackade på dörren och någon kom in för att prata med vår lärare. Sedan fick vi sätta oss ner också berättade hon lite kort och sakligt om vad som hade inträffat. De som ville fick på direkten vara med om att  hålla en tyst minut medan de som kände på sig att de hade svårt för att hålla tyst kunde lämna klassrummet. Kommer fortfarande ihåg den där så spända tystnaden och hur killarna som gått därifrå, eller ja de blev nog snarare utkörda sedan skrattade åt oss när vi kom ut från lektionssalen och hur jag kände en tyst ilska mot dem.

Flaggan halades på halv stång ute på skolgården och allting kändes bara på något sätt , sådär konstigt igen. Långt senare, efter många år så fick jag reda på att min pappa hade en barndomskompis som befann sig ombord och tyvärr omkom.

Så det kanske också  till viss del kan förklara varför jag känner som jag gör men tack och lov så råder det ju  numera lagstadgad griftefrid runt platsen där hon sjönk som faktiskt förbjuder all dykning kring vraket även om något internationellt team med  den tyska journalisten Jutta Raabe i spetsen har varit nere vid ett okänt antal tillfällen och på så vis brutit mot den.

Sedan så finns det en ju verkligen en massa spekulationer även här, kring vad det var som gick på tok den där natten men svaret på alla de där frågorna kanske vi aldrig får när ingen vill ta på sig ansvaret . Det visade sig ju inte minst tidigare i år när de anhöriga fick nej  från domstolen då de hade stämt  ett av de företag som från början godkände fartyget för passagerartrafik. Vilket jag ändå trots allt anser vara rätt , för vad skulle de egeentligen ha kunnat göra annorlunda för att förhindra att katastrofen överhuvudtaget inträffade?

Nej utan då måste man nog vända sina blickar åt något annat håll men det lär  väl ändå svårt att försöka ställa rederiet till svars efter att all den här tiden har gått och så mycket har hänt, men faktorerna bakom var nog precis som alltid lika många och svåra att reda ut.

 

 

 

 

 

 

Jag minns inte riktigt hur mitt intresse för Titanic började, men det måste väl ha varit i samband med att James Camerons film kom ut så någon gång där vid 1997.

Fast jag vet inte heller riktigt om det var så utan jag kanske alltid har fascinerats av henne på något märkligt vis och alltid  haft henne med mig  någonstans där i tankarna. 

Visst är det kanske lite konstigt vilka känslor ett gammalt vrak kan väcka ibland ?

Fast nog gör hon fortfarande det , ännu idag där hon ligger på havets botten och sakta håller på med att brytas ner. Berättelsen om henne kommer ändå för alltid att leva kvar i folkminnet och hon har helt klart satt sitt avtryck i den moderna sjöfarten.

Hur djupt som de där känslorna  fortfarande sitter kvar där märkte jag ju inte minst, då National Geograpic någon gång under sommaren visade ett helt underbart jubileumsprogram om henne som de hade gjort. Samtidigt så var det även fullspäckat med fakta om själva förlisningen gick till, nu visste jag ju redan en hel del om händelseörloppet innan men det var ändå intressant att få se det ur en helt ny och annorlunda vinkel. Sedan så är det väl ändå svårt att  kunna komma fram till vad som hände den där natten för nu över 100 år sedan , ja vi kan rentav omöjligt säga precis hur det gick till me filmen ger oss i alla fall en liten glimt av katastrofen så mycket går det ju åtminstone att säga.

Frågorna är ibland lika många som hennes myter, men man får aldrig någonsin glömma bort  hennes människor och den biten tycker jag att de hade fått med på ett riktigt fint och rörande sätt i den här dokumentären . Man fick kanske lite mer innehåll  med den än vad man hade kunnat förvänta sig  vilket  även säger någoting om hur berörda de som arbetat med filmen har blivit genom åren. Ja , efter att jag hade den så kände jag mig faktiskt tvungen till att göra ett försök att rita henne, så här blev det färdiga  resultatet.

 

 

 

Ja det kan man verkligen säga att min lilla berättelse ska få handla om den här gången.

Jag har redan berättat för er om området runt kyrkogården, där det verkar som , om det händer så mycket kring. Har ingen aning om varför det är så här, men det är ju tydligen en plats där alla energierna verkar samlas upp, det kanske bara är naturlgit att det blir på det viset.

I alla fall så förde våra steg oss tillbaka dit igen när vi en dag som vanligt var ute och promenderade tillsammans, jag och min kompis.

Av någon anledning så valde vi däremot att gå en lite annorlunda väg den här gången , så vi istället kom att passera platsen där en före detta kyrkoherde med familj ligger begravd.  

Vi stannade hur som helst till och blev kvar, ståendes där vid den svarta stenen en bra stund  medans vi började fundera på vem han hade varit som person och hur han såg ut.

Allt eftersom vi började fundera så dök en allt mer tydlig bild  av honom upp framför oss och den beskrivningen blev sedan kvar där på näthinnan. Vi kunde bara liksom inte skaka den av oss sådär rakt av. Utan vi bestämde oss för att försöka kontrollera de uppgifter  som vi hade kommit fram till jämte en databas för sälktforskning och döm om vår stora förvånnig när det dök upp en väldigt gammal bild på mannen ifråga. Han såg ju precis ut sådär, som vi hade astått och  föreställt oss ! 

Dessutom så verkade han även ha varit en trevlig och sympatisk människa men hur kunde vi veta det när vi aldrig hade träffat honom!

Det kanske bara är den där magkänslan som ännu en gång ser till att göra sig påmind för vad skulle det annars vara som finns där ?

Ja, jag vet inte men ibland verkar det faktiskt som om jag har ett sjätte sinne som visar sig.

I varje fall så kan jag också berätta om en annan liten sak som jag har varit med om hemma hos mina föräldrar, eller ja det gäller ju faktiskt egentligen bara deras hus indirekt men i alla fall.

Ibland när jag har varit ensam hemma där, så har jag hela tiden  gått och känt mig iakttagen av någoting fastän jag har vetat om att de varit ute båda två.Det har varit så att jag har fått lov till att gå upp där jag suttit vid datorn och kollat runt så att inte TVn eller radion stått på då jag inbillat mig att jag hört olika ljud. Jag har hela tiden slagit bort tanken på att det skulle finnas något övernaturligt där, varför vet jag faktiskt inte då jag ju annars tror på andar och energier.

Hur som helst så bestämde jag och min kompis oss för att vi skulle prova med att vid ett tillfälle gå på en seans bara för att se vad det rörde sig om. Vi gick dit med helt öppna sinnen och när det är paus efter första hälften så gör hon ett svep över rummet också  pekar mediumet med sin ena hand mot oss där vi sitter.

Vi blir nog först chockade båda två men efter en stund så nickar hon mot mig och säger att hon har en äldre, liten kvinna med sig, en kvinna som visst tycker om djur och har humor. Jag blir förvånad och kan till att börja med inte placera det alls  utan hon beskriver henne ju bara  rätt allmänt till en början, också  börjar hon att beskriva och komma allt mer nära, hur jag aldrig känner mig ensam hemma. Sedan så kommer  fram till en detalj som är rent omöjligt att någon annan skulle kunna veta! Hon ser för sitt inre, en sak som jag ska ha fått  i present av den här personen när jag var liten och den är verkligen så specifik att jag inte har sagt det här till någon annan förut. Klart mina närmaste vet ju om det , men inga andra har fått veta det här förän nu. 

Däremot så är jag fortfarande just vid det tillfället lite osäker på vem anden som visat sig är, så jag är tvungen till att gå hem och fråga men det visar sig i alla fall vara min älskade mormor som försökt med att nå fram! För visst tyckte jag om henne, det gjorde jag men jag var ju samtidigt bara 13 år gammal när hon gick bort 1997 så jag kommer kanske egentligen inte ihåg så mycket av henne mer än den där tryggheten och värmen samt de saker man alltid fick då man var och hälsade på henne på ålderdsomshemmet där hon bodde de sista åren. Det var alltid apelsinsaft och maräng när man kom dit också fick man sig en liten slant!

Utan det är väl först på senare tid som man kanske har börjat att tänka efter mer och det ibland så dyker upp sådana där frågor som man hade velat kunna ställa till henne. 

Nu får man försöka hitta svaren på dem själv, så gott det går eller  helt enkelt finna sig i att låta dem vara obesvarade. Fast jag kan nog på samma gång fortfarande tycka att det är lite märkligt trots allt att mediumet kunde se allt det där, även om jag själv numera är övertygad om att det helt klart finns någoting mer där än vad vi kan se med vårt blotta öga , men vad skulle det annars röra sig om , om inte ens vetenskapen kan förklara det?

Då var vi ju tillbaka igen vid detta återkommande om inte, men var och en väljer ju själv vad som man tror på och inte.

 

 

 

 

Den här gången så vill jag dela med mig av inte bara en av alla saker som har hänt mig utan jag tänkte berätta om två gånger när det har hänt saker som åtminstone  jag inte har kunnat hitta någon naturlig eller vetenskaplig förklaring till, sedan är det ju upp till er som läser det här om ni vill fortsätta eller inte.

Vid det där första tillfället som jag nu har valt ut så var det  i alla fall som vanligt jag och min dåvarande kompis som var ute och vandrade uppe runt kyrkan igen

Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har faktiskt aldrig riktigt varit rädd för kyrkogårdar men det kanske är  lite på grund av att jag har växt upp i närheten av en också har jag kanske genom åren låtit bli att titta på en massa skräckfilmer som ju ofta brukar kretsa just  kring dessa. Tycker tvärtom att det är en väldigt rofylld plats att kunna få besöka där man bara kan gå runt och filosofera kring livet.

Hur som haver så råkade vi ha  sällskap just  den här gången av min kompis kusin, så vi var även ute för att vi ville visa honom  lite runt i trakten, jag menar vad skulle vi annars kunde vi ha hittat på ?

Det är klart, han följde ju faktiskt även med oss när vi var iväg en sväng och dansade linedance men det är en helt annan historia.

I alla fall så  gick vi först upp till kyrkan där vi tvekade en stund på om vi skulle gå vidare och visa honom till barnens grav , men något fick oss att stanna kvar på kyrktrappen och när vi kände på handtaget till dörren så var det till vår stora förvåning öppet! Det brukade det aldrig vara annars och eftersom vi var tre personer, kände vi oss trygga nog för att våga öppna dörren och kliva in.

Ingen annan syntes till i närheten, åtminstone ingen levande själ utan det var helt tomt.

Så vi tog alltså tid på oss att gå in och visa upp vår fina kyrka för honom! Fast någoting kändes ändå konstigt och då just som vi hade bestämt oss för att gå ut så var det som om någoting tog tag i den tunga dörren och försökte med att stänga igen den, men den stannade som tur var upp i sin rörelse då den hade fallit igen halvvägs och vi skyndade ju oss ut för att kolla om någon syntes till men det var aldrig någon där och vi hade ju stängt dörren innan vi gick in så den kunde inte heller ha öppnats av sig själv och blåst igen!Utan det måste ha varit någoting annat där den där gången, sedan tror vi att Anna fanns med  och skyddade oss även då.

 

 

Efter den där skrämmande händelsen med katten så kände vi  ju oss minst sagt sagt uppskakade men, så småningom började sakerna  sakta återvända mer till det normala och vi tänkte kanske inte lika mycket på det längre. Fast allt eftersom tiden gick så blev vi nog även mer  och nyfikna på området och kände att vi ville utforska det lite mer ,för att på något vis försöka förstå vad det egentligen kunde röra sig om.  

Vi var kanske ute efter att få den där bekräftelsen som så många pratar om, någonting som kunde visa oss på att vi inte alls hade fel och att vi bara inte hade en allt för livlig fantasi.

Fast vi vågade alltså  inte prata öppet om det ännu, kanske för att man som barn allltid fått höra att spöken inte finns men vad var det då som vi hade upplevt ?

Hur som helst så hade vi redan börjat att leta  efter hemsökta ställen på internet  och jodå nog hade vi sett Ängsö slott utanför Västerås som ett förslag att åka till om man var intresserad av ämnet.

Fast nu köpte vi ju kanske inte alla historierna som stod på deras dåvarande hemsida rakt av, utan vi höll oss fortfarande delvis skeptiska till det här.

Vi funderade ett längre tag på hur vi skulle kunna ta oss dit , men till sist så dök möjligheten ändå upp att vi skulle få komma iväg dit i alla fall över en helg.

Det började dock allt annat än bra för när vi kom till campingen där vi skulle bo så hade den som hyrt den lilla  charmiga stugan före oss gjort någoting som man inte skulle. Kylskåpet var avstängt och det hade bildats en sjö inne på golvet, men vi hade som tur var en snäll värd som förklarade hur man skulle sätta igång det igen sedan var det bara till att börja torka. Så det ordnade ju trots allt upp sig.

Nästa dag var det så  äntligen dags för oss att gå ut till slottet, Det blev en  ordentlig promenad på några kilometer men det var det absolut värt!!

Fast redan från början när vi kommit dit och börjat med att gå runt ute så hände det en mycket märklig sak. Min dåvarande kompis hade med sig sin digitala kompaktkamera, ja om ni minns hur de såg ut och hon hade bytt batterierna precis innan vi åkte för att vara säker på att kunna fotografera. Allt hon gjorde var att ställla ifrån sig kameran ute på en bänk, innan hon uppsökte toaletten sedan var kameran  verkligen stendöd efter det och gick inte att få igång. Vi fick alltså förlita oss till mammas gamla analoga som jag hade fått låna med mig i reserv!

Fast där så stod vi alltså  ute och grubblade en liten stund på vad som hade hänt innan vi till sist gick in i slottet. Överallt så hade vi en vam känsla med oss, jag vet inte hur jag ska förklara den men det kändes i alla fall inte obehaglgit eller hotfullt på något sätt mer än att man kände att det var någoting där. Dock så kände vi  av det,  båda två på en gång , att ner till fängelsehålan ville vi inte gå trots att det  egentligen bara var en kort gång dit ner.Det räckte med att stå kvar och titta ner!

Sedan fortsatte vi gå runt på alla planen och det var verkligen så spännande och att få se allting! 

För man fick ju sig trots allt en  iten bild av hur hovlivet såg ut på den tiden, Ett område som vi kanske bara hade läst om innan i skolan, men nu fick vi allltså se alla de där olika miljöerna. Sedan hade det nog egentligen  inte behövts några skyltdockor för är det något som slottet har tillräckligt av så är det andar men det var såklart kul att få se en del av de gamla kläderna!. Hur som helst gick vi runt och bara insöp stämningen och allting kändes så bra, vi träffade till och med en intressant man, kanske så var han lite av en kuf,  fast vi ångrade oss ju så här i efterhand att vi inte började prata mer med då han hade rest i Karl XII fotspår men allting kunde man ju inte tänka på då.

Utan tiden kanske inte heller riktigt fanns där för att stanna kvar längre utan vi var helt enkelt tvugna att gå vidare om vi skulle ta oss igenom hela byggnaden innan det var dags för stägning.

Hur som helst fortsatte vi på vår vandring runt slottet, men jag kommer nog aldrig  att glömma då vi kom in i ett av rummen . För det var bokstavligt talat iskallt där inne!  Sedan kom den där känslan av att vara iakttagen sakta krypande och då bestämde vi oss för att det var ett bra läge till att gå därifrån! Vi ville ju inte få med oss någoting hem.Senare så kunde vi läsa oss till att det var där som barnkammaren hade varit men det hade vi nog redan förstått med eftersom en del barnkläder var upphängda på en ribba där inne. Det blev i alla fall ett par kort tagna i rummet, men sedan så kände vi oss glada över att komma ut därifrån.

Vi fortsatte sedan nyfiket att kolla runt i resten av slottet en stund, innan vi gick vidare,över till den lilla fina slottskyrkan för att avslutningsvis vända tillbaka bort mot campingen igen,

En promenad som nu förmodligen tog oss lite längre tid eftersom solen låg på och det fanns dåligt med träd som kunde ge någon skugga efter vägen men till sist så landade vi ju ändå i  stugan på Sundängen .Min kompis kom när vi satt  där vid bordet, på att hon nog skulle kolla om hennes kamera fungerade så att den verkligen inte var trasig.

Jodå, mycket riktigt när hon tryckte på knappen så startade den igång precis som om ingenting någonsin hade hänt. Märkligt eller hur ?

Efter det så har jag nog inte heller riktigt kunna släppa tanken på stället utan de där känslorna  som jag hade då finns kanske alltid kvar lite i det undermedvetna, och det är kanske  även de som fått mig till att försöka med att bygga upp slottet i Sims4. Jag vet i alla fal ldet , att om jag skulle bli erbjuden att åka dit igen så skulle jag i alla fall inte tacka nej till det men jag skulle då aldrig vilja besöka platsen efter mörkrets inbrott!

 

 

 

 

 

 

 

Regnet började falla redan igår under kvällen.

Hörde hur de första  dropparna slog mot fönsterrutan och det hade faktiskt börjat med att mulna på allt mer redan under eftermiddagen. Fast själva regnet gör ju egentligen kanske inte så mycket, det är bara skönt när det kommer och rensar luften men det är inte alls någon höjdare när det blåser samtidigt. Det verkar vara riktigt höstrusk på gång!

Så därför lämpar det sig kanske bäst med att att stanna inne om man har möjligheten till det, man går i alla fall helst av allt inte ut mer än nödvändigtvis.

Nåja även om vädret inte är det bästa för att vara ute och promenera i, så kanske det istället är det perfekta för att berätta om en riktigt märklig  och skrämmande händelse som jag har varit med om.

Om ni inte har läst de andra delarna i min serie med inlägg som handlar om det övernaturliga så rekomenderar jag er som är intresserade att göra det , för det hjälper er kanske att förstå det jag nu ska förtälla om mer.

Det här inträffade en  helt vanlig eftermiddag då jag och min dåvarande kompis hade bestämt oss för att vi skulle gå ut och promenera. För att vara oss så var det absolut ingenting konstigt med det, utan vi brukade ju ofta  gå runt kyrkan och upp till barnens grav med blommor eller för att tända ljus. Hur som helst så var det inte riktigt tänkt att vi skulle gå förbi graven den här gången. Utan när vi kom gående där på cykelbanan så var det istället någoting anant som fångade vår uppmärksamhet. Nere i diket på andra sidan vägen satt en liten katt och tittade så på oss. Visserligen så var vi båda två allergiska, men då den jamade när den fick syn på oss så tänkte vi ändå att det inte kunde skada att vi stannade med den en liten stund för att kela. Sedan när vi stått där ett tag och skulle fortsätta gå mot kyrkan så sprang katten i förväg mot trappen och den la sig ner precis på samma fläck där vi genom våra drömmar hade känt av att Anna fanns.

Vi försökte  med att skaka av oss känslan, som sakta kom krypande. En diffus känsla som kanske redan då försökte säga  till oss  att det var någoting speciellt med  den katten. För , den sträckte verkligen ut sig på just den platsen och såg ut att må så gott där den låg. Visserligen så var det kanske ingenting märklgit med det men det som hände härnäst får mig verkligen att tveka.

Vi hade ju egentligen  inte  alls tänkt gå upp till barnens grav, men när vi nu stod där vid kyrkan så ändrade vi på det beslutet. Katten sprang hela tiden en bra bit före, så den kunde ju inte veta var vi var på väg någostans ändå  hittade den raka vägen till  just den rätta stenen. När den kom dit så hoppade den dessutom upp och satte sig ovanpå. En rysning vandrade visserligen ner längs ryggraden, men vi kände oss lortfarande långt ifrån övertygade. Så vi valde ännu en gång att bortse från det märkliga beteendet som den uppvisade. Så här i efterhand, kan jag minnas en detalj som vi borde ha lagt märke till på en gång. Vanligtvis så brukar man ju kunna se båda färgen och pupillerna i en katts ögon, men den här katten hade vid tillfället stora ,klotrunda svarta ögon. 

När vi hade stått där en stund så bestämde vi oss för att gå en lite annan väg hem, på vägen så passerar man förbi en annan grav som vi också haft lite koppling till genom en dagbok som vi hittade på nätet. Katten följde fortfarande med oss hela tiden, på ett visst  avstånd och den hoppade även upp på muren bakom denna sten.Vid det laget så började vi tycka att det var riktigt konstigt som den betedde sig och det började även skymma lite så vi tänkte bara gå förbi den gamla folkskolan där vi båda gått tidigare innan vi gick hem. 

Vi hade bara hunnit komma mitt för öppningen i staketet in till skolgården när vi plötsligt får en sådan där magkänsla som säger oss att vi ska: Spring! Göm er.

Katten syns inte till någostans , ändå finns känslan där och den är så tydlig. Vi tänker inte så mycket mer på det utan vi gör helt enkelt som känslan säger oss.

Vi springer alltså in på skolgården och ställer oss bakom gaveln på det gamla slöjdhuset, där vi på något vis känner oss tryggare och trycker. Fast vi kan  ju hela tiden se ner mot vägen och bara efter  att det har gått en kort stund så kommer det en vit volvo med tonade rutor krypandes sakta förbi skolan, Vi darrar  båda två, vid det här laget av skräck och vågar inte göra annat än att stå kvar och hålla oss gömda, eftersom vi vet att det har  funnits en gubbe i i området tidigare som försökt plocka upp barn i sin bil (även det en volvo men den ska  istället ha varit röd).

Vi fortsätter med att hålla oss gömda och ser hur bilen kör ner på parkeringen som finns på andra sidan vägen där den vänder också kör den lika sakta förbi skolgården igen innan den till sist är borta. Fast vi vågar oss inte fram på en gång utan vi står kvar bakom slöjdhuset en lång stund och bara tittar på varandra och försöker förstå vad som just har hänt.

Sedan när vi väl vågar titta fram igen och börjar gå sakta ut mot skolgården vem tror ni då kommer springandes rakt emot oss och jamar högt som för att den vill se efter så att vi har klarat oss oskadda genom händelsen ? Jo såklart katten, men eftersom det börjar bli mörkt så kan vi inte stanna kvar med den så länge men vi tackar den i allla fall för hjälpten innan vi går därifrån och vi förvissar oss om att den inte följer efter.

Sedan då vi nästan har kommit halvvägs hemåt så hör vi ett konstigt läte komma uppifrån skolan där vi nyss har varit.Det låter som ett hest ylande , ni vet ett sådant där ljud som kan få blodet att frysa till is och vi skyndar oss hemåt!

När vi några dagar efter det här träffar på katten igen på skolgården, då beter den sig mer som vanligt och springer skrämt undan så fort den får syn på oss. Fast när vi pratar om det igen, efter att det har gått längre tid så visar det sig att samma katt, en morgon har suttit och väntat på bron hemma hos min kompis. Hur det  här kan ha gått till det vet jag verkligen fortfarande inte eftersom vi var helt säkra på att katten inte följde efter oss hem , men jag känner mig ändå väldigt tacksam över att det där lilla djuret fanns med oss just där på platsen då den dagen, kanske var det Anna eller någon annan som i någon form försökte med att kommunicera med oss och kände att hon ville skydda oss mot någoting som kunde vara potentiellt farligt.

Det kändes i alla fall som så , fast det är såklart fortfarande obehagligt att tänka tillbaka på det som inträffade och jag kommer ju fortfarande ihåg hur vi fick gåshud på armarna!

 

 

 

Nu så kan jag fortsätta med att berätta om det här för er.

Det händer ibland att jag hamnar i ett slags konstigt tillstånd i samband med att jag är på väg att somna, det kan verka säkert skrämmande för en del men numera så har jag ju trots allt vant mig med att det kommer men visst kan man ändå känna sig minst sagt skakad efteråt,  ja det är nog faktiskt det minsta som man kan säga om själva upplevelsen. Hur som helst så vill jag beskriva det som om att man befinner sig i gränslandet mellan sömn och att vara vaken, ni vet sådär att man är på något sätt är medveten men ändå inte.

Hur som helst så har det blivit så för mig vid några tillfällen men jag kan komma ihåg ett par av dem riktigt tydligt och då har känslan båda gånger varit sammankopplade med riktigt negativa drömmar.  Ni vet sådana där som gör en verkligt rädd och som får en att börja undra på om allting verkligen bara var en dröm eller om det som skedde i den faktiskt har hänt på riktigt.

Efteråt kan man dessutom gå runt med den där känslan i ett par dagar innan man till sist kommer på sig själv, med att allting faktiskt bara var just det en mardröm men det är som att hjärnan inte hinner med att koppla det på en gång.

Sedan finns det en till sida av det här med drömmar.

Det hela skedde  nog en tid efter att jag och min före detta kompis hade börjat gå upp till barnens grav med blommor. Varför vi började emed det kanske en del av er undrar men jag antar att det på något sätt kändes bra att få kunna göra det, att deras historia på något vis inte skulle glömmas bort. I alla fall så pratade vi till att börja inte om det här med varandra utan vi höll oss på varsitt håll men hur det nu var så hade jag en sådan konstig dröm en kväll. 

Nu hade vi ju redan känt av den där konstiga energin runt graven och kyrkan, men först efter en tid  kom  så nästa steg. I min dröm så såg jag hur en viklädd flicka stod på trappen och tittade rakt på mig, för att sedan slå ner sin blick i stenen  Hon såg ut att vara både ledsen och avmagrad, men jag blev aldrig rädd för henne utan jag tänkte faktiskt hela tiden att det nog bara var Anna som försökte säga oss någoting. Efter ett par veckor så började jag och kompisen prata om det här och då kom det fram att hon hade haft en liknande dröm utan att berätta det, men att hon istället hade fått se en frisk flicka springa och leka där på gräsmattan framför kyrkan. Så här i efterhand, när man har kunskapen om vad vi båda drömde så är det så självklart tycker jag. Jag fick alltså se den sjuka flickan Anna i min dröm, medan min kompis fick se henne när hon var frisk men båda drömmarna hörde alltså ihop. Varför hon sedan valde att visa sig för just oss  vet jag inte men kanske berodde det på att vi var de enda som fanns i närhete och hade börjat med att öppna upp oss för att kunna ta emot henne ? Jag vet inte, för jag tycker ju att fler borde ha känt av hennes närvaro med men kanske inte då ett sällskap till och med ordnade med spökvandring på kyrkogården med inhyrda statister. Sådana  tanklösa påhitt får det att koka av ilska i mig och jag har bara svårt för att kunna se vitsen alls med dem. För spöken är inte alltid det man först tänker på eller handlar om vad man kan se med blotta ögat. Nej oftast börjar det komma som en känsla i trakten av magen, en känsla som säger dig att det finns någoting där men att du kanske inte riktigt vet vad det är. Så har det då åtminstone varit för oss, att det ibland räcker med npgoting litet som alla kanske inte ens tänker på, fångar upp eller börjar med att reflektera kring.

 

 

 

 

Nej det är inte bara fåglar som jag får syn på då jag är ute och går där nere längs med kajen i godan ro. Utan det händer faktiskt ibland att naturen kommer med sina små överraskningar åt mig.

Som till exempel när jag tog mig en promenad nu imorse efter att jag hade  valt att stanna inne under gårdagen och pysslat med en del andra saker istället.

Solen sken och det var fint väder, så någoting bara drog i mig och jag kände mer eller mindre på mig att det var dags för att snöra på sig träningskorna igen och packa ryggsäcken.

Sedan travade jag iväg ner, med riktningen inställd ner mot kajen där jag såg hur den spegelblanka ytan på havet avtecknade sig. Ja, jag undrar faktiskt när det var sådan stiltje här senast ?

 

 

 

Just den raden får alltså lov till att bli den lilla inledningen på mitt inlägg för idag.

Fast ni behöver inte gå och bli oroliga, jag ska förhoppningsvis ingenstans ännu på ett bra tag men det var bara att det att just de orden, de passade så bra in på det som jag  nu hade tänkt berätta om. För det kanske är så att jag  i all enkelhet måste få lov till förtälla den här historien för er , för att jag sedan ska kunna fortsätta med min nya serie av inlägg där jag delar med mig av en del av mina överturliga upplevelser som jag har haft unger åren. Fast det känns ju på samma gång, minst lika viktigt för mig på ett annat ,  lite mer personligt plan att jag genom mina ord och bilder kanske kan lyckas med att ge er en kort glimt av hur livet kunde se ut för en vanlig bondefamilj på landet där i skiftet mellan två sekel.

För det är  faktiskt kanske någoting som det inte pratas om så mycket längre i vårat moderna samhället där mediebruset bara tycks bli allt högre.

Nåja nu ska jag i alla fall försöka mig på med att förmedla berättelsen som jag och min kompis bokstavligen snubblade över en dag då vi var ute och gick omkring på kyrkogården. Visst kanske ni tänker nu, de där två måste allt vara ett par riktigt udda  gamla kufar men vi va när allt kommer omkring faktiskt bara två nyfikna ungdomar som gick på gymnasiet och bor man dessutom  i närheten av en kyrka som är byggd sådär någon gång på 1700-talet ja då är det inte heller kanske så konstigt längre om man måste passera förbi den när man är ute på promenad. Det blir i alla fall väldigt svårt med att INTE göra det. Hur som helst så gick vi omkring där på den äldre delen som ligger närmast kyrkan innanför muren.Vi hade ju gått där många gånger förut men just den där dagen var det en verkligt speciell sten som fick oss att verkligen stanna till och vi blev kvar länge även efter det att vi hade läst texten och börjat förstå innebörden av den. Man kan faktiskt säga att vi nog totalt tappade målföret., årminstone till att börja med så gjorde vi ju det. Vad som fick oss till att göra det vet jag faktiskt fortfarande inte men förmodligen så fanns/finns det fortfarande kvar en massa olika energiminnen just där i området Vilket kanske inte alls är så märkligt, egentligen om man tänker på vilken djup tragedi som det måste ha varit för den här familjen att förlora inte mindre än, så många som fem  små barn på så kort tid. Det måste verkligen ha varit förkrossande för dem, samtidigt så var det ju ingenting ovanligt heller på den tiden då man saknade dagens sjukvård med antibiotika men hur många gånger har jag inte funderat på hur de orkade med att gå vidare efter en sådan tragedi? Det gör mig full av beundran att de trots förlusten orkade med att göra det och gården där de bodde finns faktiskt fortfarande kvar än idag!

Numera så vaccineras man mot difteri som kostade tre av barnen livet då, sedan så var det väl också på det viset att man inte hade några kunskaper om vad plötslig spädbarnsdöd var för någoting utan i nästan varje familj fanns det. någon som råkat ut för det. Men det som sedan fick oss att verkligen börja tänka efter det var, alltså deras äldsta flicka Anna som bara kom att bli 12 år gammal innan hon dog i lunginflammation. Kan ni tänka er det! Visserligen så händer det ju  visserligen fortfarande att folk dör av den sjukdomen men tack vare pencillinet så är det i alla fall någonting som har blivit väldigt ovanligt i vårat land. Fast på den tiden så, såg det verkligen annorlunda ut och jag tycker att vår egen historia  också kanske någon gång förtjänar att få komma fram mer i ljuset istället för att gömmas undan och knappt alls få existera. Visst skrivs det mycket om hur det var nere i de sydligare delarna av landet ,  kanske eftersom alla slotten fanns där men hallå det bodde ju minsann även folk här uppe i obygden eller var de kanske inte värda någoting alls eller är jag inne på helt fel spår nu ?Det kan man ju alltid fundera över och vad har i själva verket  egentligen förändrats genom åren, det kan man ju också ta sig en funderare kring i dessa tider med ständiga besparingar och nerskärningar som sker överallt.

Nej det är klart, allting var inte heller bättre förut , utan ibland var det faktiskt långt ifrån men på samma gång så tror jag på att man  på den tiden tog mer hand om varandra och man kunde fortfarande lämna ytterdörren öppen på landet , för att granenn skulle kunna gå in och ta sig en kopp med kaffe, 

 

 

 

Idag så passade jahg på att gå en sväg igen neråt hamnen medan det fortfarande var bra väder.

Fast det hade redan börjat med att blåsa när jag gick , men solen var åtminstone framme eftersom jag kom mig iväg vid niotiden,Sedan jag kom tillbaka in så har det blivit mer mulet och jag tror visst bestämt att det drar ihop sig så kanske att det kommer att bli regn i eftermiddag, men det behövs ju det med så att det inte blir  allt för torrt i markerna och kanske att det kan få svampen att börja växa där ute i skogen annars verkar det inte bli så mycket av den varan här i år. Fast vi är väl egentligen inga svampplockare heller men det är ju alltid roligt om man lyckas hitta några gula kantareller elle varför inte kanske en carl johan ?

Fast nu skulle jag ju inte börja skriva om olika soppar eller skivlingar här,

Nej utan istället ska ni få se några av dagens foton som jag lyckades med att få tll.

Hej på er alla ni läsare som kanske mot förmodan har lyckats med att hitta vägen in hit till min lilla blogg. För jag har ju fått vetskap om att det har blivit svårare att följa länkarna från till exempel Facebook men det är inte så mycket jag kan göra åt det då det  tydligen är ju detta GDPR som ställer till så att det ska behöva vara på det viset.

Fast nu skulle jag ju inte enbart skriva om denna nya datalagstiftning som  flartalet länder i Europa har skrivit under, idag. Nej som en del av er kanske redan har märkt så håller jag  just  nu på att skriva en hel serie med inlägg som handlar om det övernaturliga och man får såklart välja själv om man vill läsa om mina upplevelser eller inte.

Här kommer i alla fall ett helt vanligt inlägg för er som kanske hellre läser mer om de andra sakerna som jag har för mig istället. Det är helt och hållet upp till er läsare vad ni vill följa med på, men jag tycker såklart att det är roligt om ni uppskattar min blogg och kanske kunde kommentera lite mer så jag får någon  som helst feedback på det jag gör. Inte för att jag, egentligen behöver någon bekräftelse heller men ibland är det ju roligt att få läsa några ord om vad andra tänker med , så man inte går och blir helt egotrippad menar jag.

Nu var det däremot nog om allt detta, för nu tänkte jag skriva om dagens promenad längs efter kajen. För det har nog faktiskt blivit så sedan jag kom hem till stan igen att det oftast är den sträckan jag går om vädret bara tillåter och jag känner mig i  tillräckligt bra form för att gå en lite längre bit