mspbubblet

Hejsan alla ni små nattugglor där ute som kanske bara har råkat klicka er in hit på min lilla blogg så här sent på dygnet. Nej det tillhör inte vanligheterna att jag brukar vara uppe så här dags men för tillfället så råkade jag ju fastna i lite bloggdesign men jag ska i alla fall snart göra kväll.

Fast nu har ni fått en förvarning om färgerna kommer att se konstiga ut här de närmaste dagarna så behöver ni inte bli oroliga utan det är bara jag som leker runt lite för att kolla vad som verkligen blir bäst då jag har mottagit vissa synpunkter på mitt helblåa tema.

Jag själv tänker ju knappt på det numera men visst det kansjke är lite svårt att se vad det står ibland så jag ska försöka jobba på det, för att göra så att det blir lättare för er.

Frånsett det så har jag bara tagit det lungt idag. Var  ju ut på en liten promenad under förmiddagen men jag måste säga att det var fruktansvärt lungt nu så här, kanske bereonde på att de flesta flyttfåglarna har dragit vidare och så mycket liv brukar det ju egentligen inte vara heller på överstan.

Så jag gick in istället och startade upp Sims 4 för första gången på ett tag, eftersom jag hade en liten tanke på ett bygge som jag velat göra men inte lyckats med då jag försökt. med att få till det tidigare och jag var långt ifrån säker på att jag skulle lyckas med det nu heller.

Det är så olika och individuellt från person till person var och en kan nog faktiskt bara svara för sig själva på den frågan. Jag går  först in i ett  slags försvarstillstånd , där jag stänger ute alla känslorna och bara försöker leta efter sådana fakta som kanske kan hjälpa mig att förstå vad som har hänt. 

När jag sedan ska börja sortera de olika minnesbilderna framför mig, ja det är då , i det läget som tårarna börjar med att rinna neför kinderna på mig när allt det där som är jobbigt kommer ikapp med logiken.

Hur jag har lärt mig att hantera  det här vet jag däremot inte riktigt , men jag har en väldigt klar minnesbild av när det dök upp första gången.  Det var i samband med det,  att passagerarfärjan Scandinavian Star brann utanför Lysekil 1990 och de visade  upp bilderna på henne när de väl hade fått in båten till hamnen. Jag kommer fortfarande ihåg hur  där tjocka röken vällde ut ovch fastän jag med tiden har försökt att stuva undan minnet så finns det ändå där så tydligt om jag börjar rota runt.

Ändå så var jag bara en liten flicka och inte mer än sex år gammal när det  väl hände och ibland har jag fått höra från min närmaste omgivning då det har blivit prat om det, inte kan väl du minnas  det du var ju så liten men jag är säker på min sak, jag minns hur jag satt framför TV:n och såg på Lilla Aktuellt som det hette på den tiden.

Sedan så har jag inte minst tänkt på henne flera gånger under årens lopp och känt av  , en liten del av den där fustrationen som de anhöriga till offren måste ha känt i  sin kamp med att inte kunna få något svar på vad det egentligen var som hände.  För det måste vara så jobbigt för dem att inte riktigt heller kunna få något avslut utan att det hela tiden ska behöva rivas upp på nytt i samband med alla dessa utredningar som de har fått gå igenom.

Fast det allra starkaste minne från det som jag har är nog en kväll då jag ligger och lyssnar på Karlavagnen och en långtradarchaufför ringer in, det blir ju en hel del samtal från dem vid den tiden på dygnet. Han påbörjar lungt sin berättelse, om hur han jobbat ombord på en båt och han fortsätter att tala om hur fin kamratskap  de hade haft både  i besättningen och om  den varma relationen som de haft även till passagerarna när han var där . Sedan så får han en annorlunda ton i rösten och till sist så kan han inte längre hejda sig utan brister ut i gråt, då han berättar om den där så hemska dagen när det så fruktansvärda skedde. Hur han hade blivit ombedd att köra en lastbilstransport över gränsen av polisen utan att få några närmare uppgifter om vilket jobb det rörde sig om, själv så kom han inte på  det förän han stod där i gränskontrollen . Det var ju en liktransport med offrena från katastrofen! Kan säga att då, i det läget så  brast det även för mig och jag grät tillsammans med honom då jag fick känna av hans smärta som han lyckades förmedla via det enkla lilla telefonsamtalet. Har faktiskt tänkt på honom flera gånger sedan dess och undrat hur det gick för honom efteråt, skrev till och med in till radion någon kväll när ämnet var fritt för att tacka honom för att han orkade med att dela med sig av sin  fruktansvärda upplevelsse men jag fick tyvärr aldrig något svar tillbaka.

Nu kanske det har blivit för sent att göra det på nytt, jag vet inte men att prata om saker är viktigt , eller att skriva och att måla men huvudsaken är väl  kanske  ändå den att man får tillfälle att uttrycka sig på något vis.

Anledningen till att jag nu har valt att skriva om det här  jobbiga ämnet är den att jag såg en så  väldigt okänslig kommentar från en kille under en artikel som ligger  uppe på Aftonbladet.  Ja nu syns ju kommentarerna enbart i flödet på Facebook men ändå, han hade skrivit något i stil med: Varför dyker man inte ner till Estonia och filmar på samma sätt som man ju gör vid Titanic?

Jag kände på en gång hur det högg till någonstans nere i min mage

Hur kan man ens ställa den korkade frågan ? och börja med att jämnföra de två olyckorna ? Det har jag som människa väldigt svårt för att förstå men det kanske beror på att jag i båda fallen har förmågan till att känna empati med både offren och deras anhöriga ?

Minns ju fortfarande exakt vad jag gjorde den där dagen 1994, när vi via media fick reda på vad som hade skett ute på Östersjön under natten. Jag satt i skolan och våran musiiklektion skulle precis till att brja när det knackade på dörren och någon kom in för att prata med vår lärare. Sedan fick vi sätta oss ner också berättade hon lite kort och sakligt om vad som hade inträffat. De som ville fick på direkten vara med om att  hålla en tyst minut medan de som kände på sig att de hade svårt för att hålla tyst kunde lämna klassrummet. Kommer fortfarande ihåg den där så spända tystnaden och hur killarna som gått därifrå, eller ja de blev nog snarare utkörda sedan skrattade åt oss när vi kom ut från lektionssalen och hur jag kände en tyst ilska mot dem.

Flaggan halades på halv stång ute på skolgården och allting kändes bara på något sätt , sådär konstigt igen. Långt senare, efter många år så fick jag reda på att min pappa hade en barndomskompis som befann sig ombord och tyvärr omkom.

Så det kanske också  till viss del kan förklara varför jag känner som jag gör men tack och lov så råder det ju  numera lagstadgad griftefrid runt platsen där hon sjönk som faktiskt förbjuder all dykning kring vraket även om något internationellt team med  den tyska journalisten Jutta Raabe i spetsen har varit nere vid ett okänt antal tillfällen och på så vis brutit mot den.

Sedan så finns det en ju verkligen en massa spekulationer även här, kring vad det var som gick på tok den där natten men svaret på alla de där frågorna kanske vi aldrig får när ingen vill ta på sig ansvaret . Det visade sig ju inte minst tidigare i år när de anhöriga fick nej  från domstolen då de hade stämt  ett av de företag som från början godkände fartyget för passagerartrafik. Vilket jag ändå trots allt anser vara rätt , för vad skulle de egeentligen ha kunnat göra annorlunda för att förhindra att katastrofen överhuvudtaget inträffade?

Nej utan då måste man nog vända sina blickar åt något annat håll men det lär  väl ändå svårt att försöka ställa rederiet till svars efter att all den här tiden har gått och så mycket har hänt, men faktorerna bakom var nog precis som alltid lika många och svåra att reda ut.

 

 

 

 

 

 

Jag minns inte riktigt hur mitt intresse för Titanic började, men det måste väl ha varit i samband med att James Camerons film kom ut så någon gång där vid 1997.

Fast jag vet inte heller riktigt om det var så utan jag kanske alltid har fascinerats av henne på något märkligt vis och alltid  haft henne med mig  någonstans där i tankarna. 

Visst är det kanske lite konstigt vilka känslor ett gammalt vrak kan väcka ibland ?

Fast nog gör hon fortfarande det , ännu idag där hon ligger på havets botten och sakta håller på med att brytas ner. Berättelsen om henne kommer ändå för alltid att leva kvar i folkminnet och hon har helt klart satt sitt avtryck i den moderna sjöfarten.

Hur djupt som de där känslorna  fortfarande sitter kvar där märkte jag ju inte minst, då National Geograpic någon gång under sommaren visade ett helt underbart jubileumsprogram om henne som de hade gjort. Samtidigt så var det även fullspäckat med fakta om själva förlisningen gick till, nu visste jag ju redan en hel del om händelseörloppet innan men det var ändå intressant att få se det ur en helt ny och annorlunda vinkel. Sedan så är det väl ändå svårt att  kunna komma fram till vad som hände den där natten för nu över 100 år sedan , ja vi kan rentav omöjligt säga precis hur det gick till me filmen ger oss i alla fall en liten glimt av katastrofen så mycket går det ju åtminstone att säga.

Frågorna är ibland lika många som hennes myter, men man får aldrig någonsin glömma bort  hennes människor och den biten tycker jag att de hade fått med på ett riktigt fint och rörande sätt i den här dokumentären . Man fick kanske lite mer innehåll  med den än vad man hade kunnat förvänta sig  vilket  även säger någoting om hur berörda de som arbetat med filmen har blivit genom åren. Ja , efter att jag hade den så kände jag mig faktiskt tvungen till att göra ett försök att rita henne, så här blev det färdiga  resultatet.

 

 

 

Ja det kan man verkligen säga att min lilla berättelse ska få handla om den här gången.

Jag har redan berättat för er om området runt kyrkogården, där det verkar som , om det händer så mycket kring. Har ingen aning om varför det är så här, men det är ju tydligen en plats där alla energierna verkar samlas upp, det kanske bara är naturlgit att det blir på det viset.

I alla fall så förde våra steg oss tillbaka dit igen när vi en dag som vanligt var ute och promenderade tillsammans, jag och min kompis.

Av någon anledning så valde vi däremot att gå en lite annorlunda väg den här gången , så vi istället kom att passera platsen där en före detta kyrkoherde med familj ligger begravd.  

Vi stannade hur som helst till och blev kvar, ståendes där vid den svarta stenen en bra stund  medans vi började fundera på vem han hade varit som person och hur han såg ut.

Allt eftersom vi började fundera så dök en allt mer tydlig bild  av honom upp framför oss och den beskrivningen blev sedan kvar där på näthinnan. Vi kunde bara liksom inte skaka den av oss sådär rakt av. Utan vi bestämde oss för att försöka kontrollera de uppgifter  som vi hade kommit fram till jämte en databas för sälktforskning och döm om vår stora förvånnig när det dök upp en väldigt gammal bild på mannen ifråga. Han såg ju precis ut sådär, som vi hade astått och  föreställt oss ! 

Dessutom så verkade han även ha varit en trevlig och sympatisk människa men hur kunde vi veta det när vi aldrig hade träffat honom!

Det kanske bara är den där magkänslan som ännu en gång ser till att göra sig påmind för vad skulle det annars vara som finns där ?

Ja, jag vet inte men ibland verkar det faktiskt som om jag har ett sjätte sinne som visar sig.

I varje fall så kan jag också berätta om en annan liten sak som jag har varit med om hemma hos mina föräldrar, eller ja det gäller ju faktiskt egentligen bara deras hus indirekt men i alla fall.

Ibland när jag har varit ensam hemma där, så har jag hela tiden  gått och känt mig iakttagen av någoting fastän jag har vetat om att de varit ute båda två.Det har varit så att jag har fått lov till att gå upp där jag suttit vid datorn och kollat runt så att inte TVn eller radion stått på då jag inbillat mig att jag hört olika ljud. Jag har hela tiden slagit bort tanken på att det skulle finnas något övernaturligt där, varför vet jag faktiskt inte då jag ju annars tror på andar och energier.

Hur som helst så bestämde jag och min kompis oss för att vi skulle prova med att vid ett tillfälle gå på en seans bara för att se vad det rörde sig om. Vi gick dit med helt öppna sinnen och när det är paus efter första hälften så gör hon ett svep över rummet också  pekar mediumet med sin ena hand mot oss där vi sitter.

Vi blir nog först chockade båda två men efter en stund så nickar hon mot mig och säger att hon har en äldre, liten kvinna med sig, en kvinna som visst tycker om djur och har humor. Jag blir förvånad och kan till att börja med inte placera det alls  utan hon beskriver henne ju bara  rätt allmänt till en början, också  börjar hon att beskriva och komma allt mer nära, hur jag aldrig känner mig ensam hemma. Sedan så kommer  fram till en detalj som är rent omöjligt att någon annan skulle kunna veta! Hon ser för sitt inre, en sak som jag ska ha fått  i present av den här personen när jag var liten och den är verkligen så specifik att jag inte har sagt det här till någon annan förut. Klart mina närmaste vet ju om det , men inga andra har fått veta det här förän nu. 

Däremot så är jag fortfarande just vid det tillfället lite osäker på vem anden som visat sig är, så jag är tvungen till att gå hem och fråga men det visar sig i alla fall vara min älskade mormor som försökt med att nå fram! För visst tyckte jag om henne, det gjorde jag men jag var ju samtidigt bara 13 år gammal när hon gick bort 1997 så jag kommer kanske egentligen inte ihåg så mycket av henne mer än den där tryggheten och värmen samt de saker man alltid fick då man var och hälsade på henne på ålderdsomshemmet där hon bodde de sista åren. Det var alltid apelsinsaft och maräng när man kom dit också fick man sig en liten slant!

Utan det är väl först på senare tid som man kanske har börjat att tänka efter mer och det ibland så dyker upp sådana där frågor som man hade velat kunna ställa till henne. 

Nu får man försöka hitta svaren på dem själv, så gott det går eller  helt enkelt finna sig i att låta dem vara obesvarade. Fast jag kan nog på samma gång fortfarande tycka att det är lite märkligt trots allt att mediumet kunde se allt det där, även om jag själv numera är övertygad om att det helt klart finns någoting mer där än vad vi kan se med vårt blotta öga , men vad skulle det annars röra sig om , om inte ens vetenskapen kan förklara det?

Då var vi ju tillbaka igen vid detta återkommande om inte, men var och en väljer ju själv vad som man tror på och inte.

 

 

 

 

Den här gången så vill jag dela med mig av inte bara en av alla saker som har hänt mig utan jag tänkte berätta om två gånger när det har hänt saker som åtminstone  jag inte har kunnat hitta någon naturlig eller vetenskaplig förklaring till, sedan är det ju upp till er som läser det här om ni vill fortsätta eller inte.

Vid det där första tillfället som jag nu har valt ut så var det  i alla fall som vanligt jag och min dåvarande kompis som var ute och vandrade uppe runt kyrkan igen

Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har faktiskt aldrig riktigt varit rädd för kyrkogårdar men det kanske är  lite på grund av att jag har växt upp i närheten av en också har jag kanske genom åren låtit bli att titta på en massa skräckfilmer som ju ofta brukar kretsa just  kring dessa. Tycker tvärtom att det är en väldigt rofylld plats att kunna få besöka där man bara kan gå runt och filosofera kring livet.

Hur som haver så råkade vi ha  sällskap just  den här gången av min kompis kusin, så vi var även ute för att vi ville visa honom  lite runt i trakten, jag menar vad skulle vi annars kunde vi ha hittat på ?

Det är klart, han följde ju faktiskt även med oss när vi var iväg en sväng och dansade linedance men det är en helt annan historia.

I alla fall så  gick vi först upp till kyrkan där vi tvekade en stund på om vi skulle gå vidare och visa honom till barnens grav , men något fick oss att stanna kvar på kyrktrappen och när vi kände på handtaget till dörren så var det till vår stora förvåning öppet! Det brukade det aldrig vara annars och eftersom vi var tre personer, kände vi oss trygga nog för att våga öppna dörren och kliva in.

Ingen annan syntes till i närheten, åtminstone ingen levande själ utan det var helt tomt.

Så vi tog alltså tid på oss att gå in och visa upp vår fina kyrka för honom! Fast någoting kändes ändå konstigt och då just som vi hade bestämt oss för att gå ut så var det som om någoting tog tag i den tunga dörren och försökte med att stänga igen den, men den stannade som tur var upp i sin rörelse då den hade fallit igen halvvägs och vi skyndade ju oss ut för att kolla om någon syntes till men det var aldrig någon där och vi hade ju stängt dörren innan vi gick in så den kunde inte heller ha öppnats av sig själv och blåst igen!Utan det måste ha varit någoting annat där den där gången, sedan tror vi att Anna fanns med  och skyddade oss även då.

 

 

Efter den där skrämmande händelsen med katten så kände vi  ju oss minst sagt sagt uppskakade men, så småningom började sakerna  sakta återvända mer till det normala och vi tänkte kanske inte lika mycket på det längre. Fast allt eftersom tiden gick så blev vi nog även mer  och nyfikna på området och kände att vi ville utforska det lite mer ,för att på något vis försöka förstå vad det egentligen kunde röra sig om.  

Vi var kanske ute efter att få den där bekräftelsen som så många pratar om, någonting som kunde visa oss på att vi inte alls hade fel och att vi bara inte hade en allt för livlig fantasi.

Fast vi vågade alltså  inte prata öppet om det ännu, kanske för att man som barn allltid fått höra att spöken inte finns men vad var det då som vi hade upplevt ?

Hur som helst så hade vi redan börjat att leta  efter hemsökta ställen på internet  och jodå nog hade vi sett Ängsö slott utanför Västerås som ett förslag att åka till om man var intresserad av ämnet.

Fast nu köpte vi ju kanske inte alla historierna som stod på deras dåvarande hemsida rakt av, utan vi höll oss fortfarande delvis skeptiska till det här.

Vi funderade ett längre tag på hur vi skulle kunna ta oss dit , men till sist så dök möjligheten ändå upp att vi skulle få komma iväg dit i alla fall över en helg.

Det började dock allt annat än bra för när vi kom till campingen där vi skulle bo så hade den som hyrt den lilla  charmiga stugan före oss gjort någoting som man inte skulle. Kylskåpet var avstängt och det hade bildats en sjö inne på golvet, men vi hade som tur var en snäll värd som förklarade hur man skulle sätta igång det igen sedan var det bara till att börja torka. Så det ordnade ju trots allt upp sig.

Nästa dag var det så  äntligen dags för oss att gå ut till slottet, Det blev en  ordentlig promenad på några kilometer men det var det absolut värt!!

Fast redan från början när vi kommit dit och börjat med att gå runt ute så hände det en mycket märklig sak. Min dåvarande kompis hade med sig sin digitala kompaktkamera, ja om ni minns hur de såg ut och hon hade bytt batterierna precis innan vi åkte för att vara säker på att kunna fotografera. Allt hon gjorde var att ställla ifrån sig kameran ute på en bänk, innan hon uppsökte toaletten sedan var kameran  verkligen stendöd efter det och gick inte att få igång. Vi fick alltså förlita oss till mammas gamla analoga som jag hade fått låna med mig i reserv!

Fast där så stod vi alltså  ute och grubblade en liten stund på vad som hade hänt innan vi till sist gick in i slottet. Överallt så hade vi en vam känsla med oss, jag vet inte hur jag ska förklara den men det kändes i alla fall inte obehaglgit eller hotfullt på något sätt mer än att man kände att det var någoting där. Dock så kände vi  av det,  båda två på en gång , att ner till fängelsehålan ville vi inte gå trots att det  egentligen bara var en kort gång dit ner.Det räckte med att stå kvar och titta ner!

Sedan fortsatte vi gå runt på alla planen och det var verkligen så spännande och att få se allting! 

För man fick ju sig trots allt en  iten bild av hur hovlivet såg ut på den tiden, Ett område som vi kanske bara hade läst om innan i skolan, men nu fick vi allltså se alla de där olika miljöerna. Sedan hade det nog egentligen  inte behövts några skyltdockor för är det något som slottet har tillräckligt av så är det andar men det var såklart kul att få se en del av de gamla kläderna!. Hur som helst gick vi runt och bara insöp stämningen och allting kändes så bra, vi träffade till och med en intressant man, kanske så var han lite av en kuf,  fast vi ångrade oss ju så här i efterhand att vi inte började prata mer med då han hade rest i Karl XII fotspår men allting kunde man ju inte tänka på då.

Utan tiden kanske inte heller riktigt fanns där för att stanna kvar längre utan vi var helt enkelt tvugna att gå vidare om vi skulle ta oss igenom hela byggnaden innan det var dags för stägning.

Hur som helst fortsatte vi på vår vandring runt slottet, men jag kommer nog aldrig  att glömma då vi kom in i ett av rummen . För det var bokstavligt talat iskallt där inne!  Sedan kom den där känslan av att vara iakttagen sakta krypande och då bestämde vi oss för att det var ett bra läge till att gå därifrån! Vi ville ju inte få med oss någoting hem.Senare så kunde vi läsa oss till att det var där som barnkammaren hade varit men det hade vi nog redan förstått med eftersom en del barnkläder var upphängda på en ribba där inne. Det blev i alla fall ett par kort tagna i rummet, men sedan så kände vi oss glada över att komma ut därifrån.

Vi fortsatte sedan nyfiket att kolla runt i resten av slottet en stund, innan vi gick vidare,över till den lilla fina slottskyrkan för att avslutningsvis vända tillbaka bort mot campingen igen,

En promenad som nu förmodligen tog oss lite längre tid eftersom solen låg på och det fanns dåligt med träd som kunde ge någon skugga efter vägen men till sist så landade vi ju ändå i  stugan på Sundängen .Min kompis kom när vi satt  där vid bordet, på att hon nog skulle kolla om hennes kamera fungerade så att den verkligen inte var trasig.

Jodå, mycket riktigt när hon tryckte på knappen så startade den igång precis som om ingenting någonsin hade hänt. Märkligt eller hur ?

Efter det så har jag nog inte heller riktigt kunna släppa tanken på stället utan de där känslorna  som jag hade då finns kanske alltid kvar lite i det undermedvetna, och det är kanske  även de som fått mig till att försöka med att bygga upp slottet i Sims4. Jag vet i alla fal ldet , att om jag skulle bli erbjuden att åka dit igen så skulle jag i alla fall inte tacka nej till det men jag skulle då aldrig vilja besöka platsen efter mörkrets inbrott!

 

 

 

 

 

 

 

Regnet började falla redan igår under kvällen.

Hörde hur de första  dropparna slog mot fönsterrutan och det hade faktiskt börjat med att mulna på allt mer redan under eftermiddagen. Fast själva regnet gör ju egentligen kanske inte så mycket, det är bara skönt när det kommer och rensar luften men det är inte alls någon höjdare när det blåser samtidigt. Det verkar vara riktigt höstrusk på gång!

Så därför lämpar det sig kanske bäst med att att stanna inne om man har möjligheten till det, man går i alla fall helst av allt inte ut mer än nödvändigtvis.

Nåja även om vädret inte är det bästa för att vara ute och promenera i, så kanske det istället är det perfekta för att berätta om en riktigt märklig  och skrämmande händelse som jag har varit med om.

Om ni inte har läst de andra delarna i min serie med inlägg som handlar om det övernaturliga så rekomenderar jag er som är intresserade att göra det , för det hjälper er kanske att förstå det jag nu ska förtälla om mer.

Det här inträffade en  helt vanlig eftermiddag då jag och min dåvarande kompis hade bestämt oss för att vi skulle gå ut och promenera. För att vara oss så var det absolut ingenting konstigt med det, utan vi brukade ju ofta  gå runt kyrkan och upp till barnens grav med blommor eller för att tända ljus. Hur som helst så var det inte riktigt tänkt att vi skulle gå förbi graven den här gången. Utan när vi kom gående där på cykelbanan så var det istället någoting anant som fångade vår uppmärksamhet. Nere i diket på andra sidan vägen satt en liten katt och tittade så på oss. Visserligen så var vi båda två allergiska, men då den jamade när den fick syn på oss så tänkte vi ändå att det inte kunde skada att vi stannade med den en liten stund för att kela. Sedan när vi stått där ett tag och skulle fortsätta gå mot kyrkan så sprang katten i förväg mot trappen och den la sig ner precis på samma fläck där vi genom våra drömmar hade känt av att Anna fanns.

Vi försökte  med att skaka av oss känslan, som sakta kom krypande. En diffus känsla som kanske redan då försökte säga  till oss  att det var någoting speciellt med  den katten. För , den sträckte verkligen ut sig på just den platsen och såg ut att må så gott där den låg. Visserligen så var det kanske ingenting märklgit med det men det som hände härnäst får mig verkligen att tveka.

Vi hade ju egentligen  inte  alls tänkt gå upp till barnens grav, men när vi nu stod där vid kyrkan så ändrade vi på det beslutet. Katten sprang hela tiden en bra bit före, så den kunde ju inte veta var vi var på väg någostans ändå  hittade den raka vägen till  just den rätta stenen. När den kom dit så hoppade den dessutom upp och satte sig ovanpå. En rysning vandrade visserligen ner längs ryggraden, men vi kände oss lortfarande långt ifrån övertygade. Så vi valde ännu en gång att bortse från det märkliga beteendet som den uppvisade. Så här i efterhand, kan jag minnas en detalj som vi borde ha lagt märke till på en gång. Vanligtvis så brukar man ju kunna se båda färgen och pupillerna i en katts ögon, men den här katten hade vid tillfället stora ,klotrunda svarta ögon. 

När vi hade stått där en stund så bestämde vi oss för att gå en lite annan väg hem, på vägen så passerar man förbi en annan grav som vi också haft lite koppling till genom en dagbok som vi hittade på nätet. Katten följde fortfarande med oss hela tiden, på ett visst  avstånd och den hoppade även upp på muren bakom denna sten.Vid det laget så började vi tycka att det var riktigt konstigt som den betedde sig och det började även skymma lite så vi tänkte bara gå förbi den gamla folkskolan där vi båda gått tidigare innan vi gick hem. 

Vi hade bara hunnit komma mitt för öppningen i staketet in till skolgården när vi plötsligt får en sådan där magkänsla som säger oss att vi ska: Spring! Göm er.

Katten syns inte till någostans , ändå finns känslan där och den är så tydlig. Vi tänker inte så mycket mer på det utan vi gör helt enkelt som känslan säger oss.

Vi springer alltså in på skolgården och ställer oss bakom gaveln på det gamla slöjdhuset, där vi på något vis känner oss tryggare och trycker. Fast vi kan  ju hela tiden se ner mot vägen och bara efter  att det har gått en kort stund så kommer det en vit volvo med tonade rutor krypandes sakta förbi skolan, Vi darrar  båda två, vid det här laget av skräck och vågar inte göra annat än att stå kvar och hålla oss gömda, eftersom vi vet att det har  funnits en gubbe i i området tidigare som försökt plocka upp barn i sin bil (även det en volvo men den ska  istället ha varit röd).

Vi fortsätter med att hålla oss gömda och ser hur bilen kör ner på parkeringen som finns på andra sidan vägen där den vänder också kör den lika sakta förbi skolgården igen innan den till sist är borta. Fast vi vågar oss inte fram på en gång utan vi står kvar bakom slöjdhuset en lång stund och bara tittar på varandra och försöker förstå vad som just har hänt.

Sedan när vi väl vågar titta fram igen och börjar gå sakta ut mot skolgården vem tror ni då kommer springandes rakt emot oss och jamar högt som för att den vill se efter så att vi har klarat oss oskadda genom händelsen ? Jo såklart katten, men eftersom det börjar bli mörkt så kan vi inte stanna kvar med den så länge men vi tackar den i allla fall för hjälpten innan vi går därifrån och vi förvissar oss om att den inte följer efter.

Sedan då vi nästan har kommit halvvägs hemåt så hör vi ett konstigt läte komma uppifrån skolan där vi nyss har varit.Det låter som ett hest ylande , ni vet ett sådant där ljud som kan få blodet att frysa till is och vi skyndar oss hemåt!

När vi några dagar efter det här träffar på katten igen på skolgården, då beter den sig mer som vanligt och springer skrämt undan så fort den får syn på oss. Fast när vi pratar om det igen, efter att det har gått längre tid så visar det sig att samma katt, en morgon har suttit och väntat på bron hemma hos min kompis. Hur det  här kan ha gått till det vet jag verkligen fortfarande inte eftersom vi var helt säkra på att katten inte följde efter oss hem , men jag känner mig ändå väldigt tacksam över att det där lilla djuret fanns med oss just där på platsen då den dagen, kanske var det Anna eller någon annan som i någon form försökte med att kommunicera med oss och kände att hon ville skydda oss mot någoting som kunde vara potentiellt farligt.

Det kändes i alla fall som så , fast det är såklart fortfarande obehagligt att tänka tillbaka på det som inträffade och jag kommer ju fortfarande ihåg hur vi fick gåshud på armarna!

 

 

 

Nu så kan jag fortsätta med att berätta om det här för er.

Det händer ibland att jag hamnar i ett slags konstigt tillstånd i samband med att jag är på väg att somna, det kan verka säkert skrämmande för en del men numera så har jag ju trots allt vant mig med att det kommer men visst kan man ändå känna sig minst sagt skakad efteråt,  ja det är nog faktiskt det minsta som man kan säga om själva upplevelsen. Hur som helst så vill jag beskriva det som om att man befinner sig i gränslandet mellan sömn och att vara vaken, ni vet sådär att man är på något sätt är medveten men ändå inte.

Hur som helst så har det blivit så för mig vid några tillfällen men jag kan komma ihåg ett par av dem riktigt tydligt och då har känslan båda gånger varit sammankopplade med riktigt negativa drömmar.  Ni vet sådana där som gör en verkligt rädd och som får en att börja undra på om allting verkligen bara var en dröm eller om det som skedde i den faktiskt har hänt på riktigt.

Efteråt kan man dessutom gå runt med den där känslan i ett par dagar innan man till sist kommer på sig själv, med att allting faktiskt bara var just det en mardröm men det är som att hjärnan inte hinner med att koppla det på en gång.

Sedan finns det en till sida av det här med drömmar.

Det hela skedde  nog en tid efter att jag och min före detta kompis hade börjat gå upp till barnens grav med blommor. Varför vi började emed det kanske en del av er undrar men jag antar att det på något sätt kändes bra att få kunna göra det, att deras historia på något vis inte skulle glömmas bort. I alla fall så pratade vi till att börja inte om det här med varandra utan vi höll oss på varsitt håll men hur det nu var så hade jag en sådan konstig dröm en kväll. 

Nu hade vi ju redan känt av den där konstiga energin runt graven och kyrkan, men först efter en tid  kom  så nästa steg. I min dröm så såg jag hur en viklädd flicka stod på trappen och tittade rakt på mig, för att sedan slå ner sin blick i stenen  Hon såg ut att vara både ledsen och avmagrad, men jag blev aldrig rädd för henne utan jag tänkte faktiskt hela tiden att det nog bara var Anna som försökte säga oss någoting. Efter ett par veckor så började jag och kompisen prata om det här och då kom det fram att hon hade haft en liknande dröm utan att berätta det, men att hon istället hade fått se en frisk flicka springa och leka där på gräsmattan framför kyrkan. Så här i efterhand, när man har kunskapen om vad vi båda drömde så är det så självklart tycker jag. Jag fick alltså se den sjuka flickan Anna i min dröm, medan min kompis fick se henne när hon var frisk men båda drömmarna hörde alltså ihop. Varför hon sedan valde att visa sig för just oss  vet jag inte men kanske berodde det på att vi var de enda som fanns i närhete och hade börjat med att öppna upp oss för att kunna ta emot henne ? Jag vet inte, för jag tycker ju att fler borde ha känt av hennes närvaro med men kanske inte då ett sällskap till och med ordnade med spökvandring på kyrkogården med inhyrda statister. Sådana  tanklösa påhitt får det att koka av ilska i mig och jag har bara svårt för att kunna se vitsen alls med dem. För spöken är inte alltid det man först tänker på eller handlar om vad man kan se med blotta ögat. Nej oftast börjar det komma som en känsla i trakten av magen, en känsla som säger dig att det finns någoting där men att du kanske inte riktigt vet vad det är. Så har det då åtminstone varit för oss, att det ibland räcker med npgoting litet som alla kanske inte ens tänker på, fångar upp eller börjar med att reflektera kring.

 

 

 

 

Nej det är inte bara fåglar som jag får syn på då jag är ute och går där nere längs med kajen i godan ro. Utan det händer faktiskt ibland att naturen kommer med sina små överraskningar åt mig.

Som till exempel när jag tog mig en promenad nu imorse efter att jag hade  valt att stanna inne under gårdagen och pysslat med en del andra saker istället.

Solen sken och det var fint väder, så någoting bara drog i mig och jag kände mer eller mindre på mig att det var dags för att snöra på sig träningskorna igen och packa ryggsäcken.

Sedan travade jag iväg ner, med riktningen inställd ner mot kajen där jag såg hur den spegelblanka ytan på havet avtecknade sig. Ja, jag undrar faktiskt när det var sådan stiltje här senast ?

 

 

 

Just den raden får alltså lov till att bli den lilla inledningen på mitt inlägg för idag.

Fast ni behöver inte gå och bli oroliga, jag ska förhoppningsvis ingenstans ännu på ett bra tag men det var bara att det att just de orden, de passade så bra in på det som jag  nu hade tänkt berätta om. För det kanske är så att jag  i all enkelhet måste få lov till förtälla den här historien för er , för att jag sedan ska kunna fortsätta med min nya serie av inlägg där jag delar med mig av en del av mina överturliga upplevelser som jag har haft unger åren. Fast det känns ju på samma gång, minst lika viktigt för mig på ett annat ,  lite mer personligt plan att jag genom mina ord och bilder kanske kan lyckas med att ge er en kort glimt av hur livet kunde se ut för en vanlig bondefamilj på landet där i skiftet mellan två sekel.

För det är  faktiskt kanske någoting som det inte pratas om så mycket längre i vårat moderna samhället där mediebruset bara tycks bli allt högre.

Nåja nu ska jag i alla fall försöka mig på med att förmedla berättelsen som jag och min kompis bokstavligen snubblade över en dag då vi var ute och gick omkring på kyrkogården. Visst kanske ni tänker nu, de där två måste allt vara ett par riktigt udda  gamla kufar men vi va när allt kommer omkring faktiskt bara två nyfikna ungdomar som gick på gymnasiet och bor man dessutom  i närheten av en kyrka som är byggd sådär någon gång på 1700-talet ja då är det inte heller kanske så konstigt längre om man måste passera förbi den när man är ute på promenad. Det blir i alla fall väldigt svårt med att INTE göra det. Hur som helst så gick vi omkring där på den äldre delen som ligger närmast kyrkan innanför muren.Vi hade ju gått där många gånger förut men just den där dagen var det en verkligt speciell sten som fick oss att verkligen stanna till och vi blev kvar länge även efter det att vi hade läst texten och börjat förstå innebörden av den. Man kan faktiskt säga att vi nog totalt tappade målföret., årminstone till att börja med så gjorde vi ju det. Vad som fick oss till att göra det vet jag faktiskt fortfarande inte men förmodligen så fanns/finns det fortfarande kvar en massa olika energiminnen just där i området Vilket kanske inte alls är så märkligt, egentligen om man tänker på vilken djup tragedi som det måste ha varit för den här familjen att förlora inte mindre än, så många som fem  små barn på så kort tid. Det måste verkligen ha varit förkrossande för dem, samtidigt så var det ju ingenting ovanligt heller på den tiden då man saknade dagens sjukvård med antibiotika men hur många gånger har jag inte funderat på hur de orkade med att gå vidare efter en sådan tragedi? Det gör mig full av beundran att de trots förlusten orkade med att göra det och gården där de bodde finns faktiskt fortfarande kvar än idag!

Numera så vaccineras man mot difteri som kostade tre av barnen livet då, sedan så var det väl också på det viset att man inte hade några kunskaper om vad plötslig spädbarnsdöd var för någoting utan i nästan varje familj fanns det. någon som råkat ut för det. Men det som sedan fick oss att verkligen börja tänka efter det var, alltså deras äldsta flicka Anna som bara kom att bli 12 år gammal innan hon dog i lunginflammation. Kan ni tänka er det! Visserligen så händer det ju  visserligen fortfarande att folk dör av den sjukdomen men tack vare pencillinet så är det i alla fall någonting som har blivit väldigt ovanligt i vårat land. Fast på den tiden så, såg det verkligen annorlunda ut och jag tycker att vår egen historia  också kanske någon gång förtjänar att få komma fram mer i ljuset istället för att gömmas undan och knappt alls få existera. Visst skrivs det mycket om hur det var nere i de sydligare delarna av landet ,  kanske eftersom alla slotten fanns där men hallå det bodde ju minsann även folk här uppe i obygden eller var de kanske inte värda någoting alls eller är jag inne på helt fel spår nu ?Det kan man ju alltid fundera över och vad har i själva verket  egentligen förändrats genom åren, det kan man ju också ta sig en funderare kring i dessa tider med ständiga besparingar och nerskärningar som sker överallt.

Nej det är klart, allting var inte heller bättre förut , utan ibland var det faktiskt långt ifrån men på samma gång så tror jag på att man  på den tiden tog mer hand om varandra och man kunde fortfarande lämna ytterdörren öppen på landet , för att granenn skulle kunna gå in och ta sig en kopp med kaffe, 

 

 

 

Jag har under ett par dagars tid ägnat mig åt att fotografera några av mina modellhästar. Brukar ju passa på att försöka med att  ta med mig dem ut ibland när vädret tillåter det, om inte vinden tar i allt för mycket. En del av de som passerar mig tycker ju kanske att ser lite märkligt ut idå jag ibland krälar runt på marken , allt i jakten för att komma åt den perfekta vinkeln men tro mig det finns de som har mycket mer udda intressen än så här, till exempel de som leker med modelljänrvägar och varför ska man egentligen överhuvudtaget se ner på folk som vågar sticka ut bland mängden och vara sig själva?

Nej allt det där är bara så konstigt att det är så svårt med försomar och jag tänker nog inte skriva mer än så just nu , om det eftersom jag inte vill riskera att det här inlägget ska förvandlas till  en mer djuplodande avhandling om det ämnet.

Fast det är ju klart att det ändå  är en relevant och bra fråga att ställa eftersom jag själv har upplevt folks blickar på mig många gånger, eller hört en del kommentarer ibland  från de som passerat längs efter gångvägen. 

Det ironiska i det hela är väl att också att även om jag själv alltid har varit blyg av mig, så föredrar jag faktiskt då folk är ärliga och frågar mgi vad jag gör än säger saker som de tror att jag inte ska uppfatta. Vet man inte hur situationen ser ut, ja så är det bättre att istället hålla tyst och gå vidare utan att vräka ur sig saker som kan uppfattas på ett sårande vis.

 

Idag så passade jahg på att gå en sväg igen neråt hamnen medan det fortfarande var bra väder.

Fast det hade redan börjat med att blåsa när jag gick , men solen var åtminstone framme eftersom jag kom mig iväg vid niotiden,Sedan jag kom tillbaka in så har det blivit mer mulet och jag tror visst bestämt att det drar ihop sig så kanske att det kommer att bli regn i eftermiddag, men det behövs ju det med så att det inte blir  allt för torrt i markerna och kanske att det kan få svampen att börja växa där ute i skogen annars verkar det inte bli så mycket av den varan här i år. Fast vi är väl egentligen inga svampplockare heller men det är ju alltid roligt om man lyckas hitta några gula kantareller elle varför inte kanske en carl johan ?

Fast nu skulle jag ju inte börja skriva om olika soppar eller skivlingar här,

Nej utan istället ska ni få se några av dagens foton som jag lyckades med att få tll.

Hej på er alla ni läsare som kanske mot förmodan har lyckats med att hitta vägen in hit till min lilla blogg. För jag har ju fått vetskap om att det har blivit svårare att följa länkarna från till exempel Facebook men det är inte så mycket jag kan göra åt det då det  tydligen är ju detta GDPR som ställer till så att det ska behöva vara på det viset.

Fast nu skulle jag ju inte enbart skriva om denna nya datalagstiftning som  flartalet länder i Europa har skrivit under, idag. Nej som en del av er kanske redan har märkt så håller jag  just  nu på att skriva en hel serie med inlägg som handlar om det övernaturliga och man får såklart välja själv om man vill läsa om mina upplevelser eller inte.

Här kommer i alla fall ett helt vanligt inlägg för er som kanske hellre läser mer om de andra sakerna som jag har för mig istället. Det är helt och hållet upp till er läsare vad ni vill följa med på, men jag tycker såklart att det är roligt om ni uppskattar min blogg och kanske kunde kommentera lite mer så jag får någon  som helst feedback på det jag gör. Inte för att jag, egentligen behöver någon bekräftelse heller men ibland är det ju roligt att få läsa några ord om vad andra tänker med , så man inte går och blir helt egotrippad menar jag.

Nu var det däremot nog om allt detta, för nu tänkte jag skriva om dagens promenad längs efter kajen. För det har nog faktiskt blivit så sedan jag kom hem till stan igen att det oftast är den sträckan jag går om vädret bara tillåter och jag känner mig i  tillräckligt bra form för att gå en lite längre bit

Der här skriver jag om, eftersom jag inte vill att någon annan gör om det misstag som jag och mina klasskompisar gjorde Jag tror att det hände någon gång när vi befann oss i gränslandet mellan, mellan och högstadiet. Helt enkelt när vi vi försökte med att visa oss på styva linan och det var innan vi visste bättre.

Eftersom en del av oss bodde i samma område så bestämde vi oss helt enkelt för att vi skulle träffas hemma hos en av killarna, en dag då hans föräldrar inte var hemma. De bodde i en röd suterängvilla, längre upp efter gatan och till och med jag som annars inte umgicks med resten av klassen hade  av någon konstig anledning lyckats  blivit ditbjuden. eller om de i något svagt ögonblick faktiskt kanske känt sig skyldiga för vad de gjorde mot mig annars ?

Hur som helst gick jag i alla fall dit och någon kom på den lysande idén att vi skulle köra "Anden i glaset"  bara för att några av oss tyckte att det verkade häftigt. Själv så var jag mer avvaktande till det hela , men jag knude ju inte heller visa mig feg och backa ur när jag väl var där.

Sagt och gjort, så satte vi oss i en ring på golvet nere i deras gästrum/kontor med planen eller vad man nu ska kalla det för uppritad på ett papper och ett glas. Till att börja med så  var det mestadels  en munter stämning i rummet och skratt runt omkring. Man märkte direkt när någon av de andra skämtade och omärkt försökte sig på med att flytta runt på glaset  De var ju  dock inte så bra på att dölja det kan jag säga och det fnissades mycket där vi satt med lamporna tända.

Sedan, efter ett tag så  föyttades glaset och stämningen förändrades plötsligt  inne i rummet  när det först blev alldeles iskallt och belysningen började att blinka till för att helt slockna. Det enda jag egnetligen minns av fortsättningen är att någon av de andra flickorna sa: Vem av er var det som flyttade på glaset? Alla skakade på huvudet, för ingen av oss hade gjotrt det, den här gången.

Ingen av oss hade heller  modet nog för att stanna kvar utan vi sprang istället skrikande därifrån uppför trappen och vi kände oss skakiga för resten av den kvällen.

Så genom att berätta det här, kan jag bara avåda er från att leka med sådant som man inte känner till. Visserligen så klarade vi oss nog från att mer saker hände efteråt, så vi kanske ändå hann med att avbryta det i tidinnan vår oskyldiga lek gick för långt. Fast hur vet man egentligen var gränsen går, kanske ni undrar nu och då svarar jag bara som så att det är någoting man känner på sig redan innan. Jag har i alla fall lärt mig min läxa efter det här och aldrig gjort om "Anden i glaset" och jag kommer heller aldrig att gå med på att köra det igen när jag vet hur allvarliga konsekvenser som det kan få. En del påstår kanske att man bara inbillar sig allting som sker, att det är temperaturskillnaden som får glaset att röra på sig , men jag kan lova er att det var då verkligen ingen fantasi som hände för oss, ett gäng aningslösa ungdomar den där dagen 

 och vi kan nog vara väldigt glada att vi kom ur det helskinnade när man läser om vad andra har råkat ut för.

 

 

Efter incidenten med den försvunna korsspindeln så föll saker i glömska och jag funderade ju inte mer över det.  För spöken fanns ju inte, eller ja det var åtminstone vad jag försökte intala mig själv att de inte gjorde. Nej, för som barn kan man ju också verkligen ha sina livliga fantasier där det är svårt att veta vad som är riktigt sant och inte. 

Hur som helst så hade jag ett par år tidigare, upplevt den första och största förlusten ditills i mitt unga liv för även om jag kanske då hade börjat läka ihop och gå vidare så räckte det med att man började med att kliad på skropan för att såret skulle öppna sig på nytt .Alla de där känslorna som jag dolde så väl kom på nytt upp till ytan och jag kände mig så himla ensam när han inte fanns där med sin mjuka mule längre.

Han var och kommer alltid att vara , mitt livs kärlek den ponnyn men det visste jag ju redan första gången vi möttes vi två. Det var  verkligen jag och Dickie Rock, min klippa  mitt i stormen och hur jag än bär mig åt så finns han fortfarande kvar i mitt hjärta, det kommer han alltid att göra även fast ödet ville annorlunda för oss.

Det som jag nu  har valt att berätta om för er läsare , är ingenting som jag har försökt  med att hålla som en hemlighet under åren, Utan snarare så är det faktiskt  tvärtom så att jag nog alltid har varit öppen och ärlig när det kommer till det mediala, jag har kanske berättat om en del händelser redan här på bloggen. Därför att jag inte ser någon mening med att ljuga och  försöka hålla tillbaka den sidan av mig själv. Sedan får man ju såklart lov till att avgöra själv, vad man nu väljer att tro på men jag har kanske redan varit med om allt för många märkliga saker för att jag riktigt ska kunna ignorerera de där  tecknen på att det kanske trots allt finns någoting mer, än vad vi kan se med det blotta ögat.

Om ni nu inte tror på mig, så fine men då behöver ni inte heller läsa längre än så här.

För det jag pratar om ligger stället så långt bort ifrånalla påhittade lakanspöken som man nu bara kan komma och jag ger heller ingenting för en del av de amerikanska TV-programmen som brukar rulla i kanalernars tablåer där man besöker "hemsökta" hus. Visst det finns kanske ett par av dem som är riktigt bra, men allt för många av dem verkar ju bara vara kommersiella påhitt, speciellt när  de olika spökjägarna går in i byggnaden och säger att man inte ska visa rädsla och sedan kommer utspringandes och skriker,

Nej tack till sådant säger jag bara, det är alldeles för uppenbart och konstlat, fast folk blir ju tydligen ändå påverkade av dem,

Fast det är väl däför som jag tycker att det är så viktigt att man vågar berätta sanningen, för om forskarna inte kunnat bevisa än att spöken verkligen inte finns så vad är det då som man både kan se och känna ? Det tycker jag är en väldigt intressant frågeställning att ta med sig in i ämnet men nu  tillbaka till grunden. 

Jag har ända sedan jag var barn varit väldigt öppen av mig och gått mycket på min magkänsla, tyvärr så kom jag  nog av flera olika anledningar aldrig  riktigt övrens med mina jämnåriga skolkamrater utan jag drog mig alltid istället mer till någon av de vuxna som fanns runt omkring mig. Man kan, kanske påstå att jag var lill-gammal redan då, Hur som helst så fick jag väl som alla barn höra att spöken inte finns, men jag vet inte hur jag reagerade eller tog in det då. Jag tror  ialla fall inte att jag reflekterade över det så mycket , som jag har gjort sedan för jag var ju trots allt bara ett barn då.

Sedan , nu när jag  ibland kanske tänker tillbaka desto mer på det så kan jag alltså fortfarande komma ihåg mina två första uppevelser  av det övernaturliga så väl. De  båda inträffade nämligen en kort tid efter varandra, året var 1997, man kan säga att det var en kort tid mellan dem även om det gick ett par månader mellan men jag minns faktiskt inte riktigt när på året den andra saken hände sig. Den första däremot kommer jag ihåg mer tydligt., för den minns även min mamma.  Drt var på eftermiddagen eller kvällen dåi var på sommarstugan när det ringde på den gamla GSM-telefonen som stod undangömd inne i ett hörn bakom en dörr. Jag svarade, men jag förstod redan tidigt att det var någoting som var fel. En kvinna presenterade sig vänligt i andra änden och sa att hon ringde från sjukhuset också undrade hon om jag hade någon vuxen i närheten, elelr om hon frågade direkt efter mamma jag minns inte riktigt hur den delen var. Jag gick  i alla fall ut i köket och hämtade min mamma. Sedan gick jag tillbaka och satte mig ner på golvet , för att leka eller vad jag nu höll på med då jag hörde mammasallvarliga ton på rösten och sedan hennes tårar. Jag minns fortfarande den där konstiga känslan som jag hade i magen, när vi fick veta att min kära mormor hade gått bort. Visserligen så hade hon ju varit på sjukhuse redant tidigare och då så hade jag fått följa med mamma upp till henne för att hälsa på och hon hade hunnit med att få komma tillbaka hem till äldreboendet där hon bodde under de sista åren men nu var hon verkligen borta.

Jag minns inte riktigt heller hur det fortsatte, eller vad som hände direkt efter beskedet mer än att mina båda syskon som är mycket äldre än mig fanns där medan mamma och pappa åkte iväg med bilen.

Sedan,  första dagen efteråt när vi skulle åka upp till bårhuset för att få ta ett sista farväl av henne och gick ut till  bilen som stod  borta på parkeringen vid garaget så var där en stor korsspindel som hade spunnit sitt  så  vackra nät mellan antennen, bak på bilen och den ena gaveln på garaget! 

Vi stod och betraktade den en lång stund innan pappa fick lov att förstöra nätet så varsamt han kunde, för vi var ju tvugna att åka iväg. Jag fick frågan om jag ville gå in och tittade på henne, men jag var för rädd och det blev aldrig så att jag gjorde det. Det kan hända att jag har ångrat mig , men samtidigt så är jag kanske ändp glad att det nu blev som det blev. Jag var ju inte mer än 13 år gammal när allt  det  här hände och kanske så var jag nog skakad i grunden av förlusten eftersom jag ju trots allt tyckte väldigt bra om min mormor, hon kallade faktiskt till och med mig  rentav för sitt åttonde underverk eftersom jag ju kom som nummer åtta i raden av antalet barnbarn.

Hur det nu  än må ha varit med det så gick det ett par,tre dagar , men varje morgon då vi kom ner till bilen för att åka  så hade spindeln alltid vävt sig ett nytt nät innan den en morgon plöstlgit var helt försvunnen. Fastän vi försökte leta efter den , så gick den inte att hitta och den har aldrg mer visat sig för oss efter just den gången när min mormor dog.

Vissa kallar ju kanse allt det här kanske för en slump, men jag vet faktiskt inte om det enbart var det.

 

 

 

Hallojsan på er alla ni läsare som  har lyckats klicka er förbi GDPR och hittat vägen in hit till min lilla blogg. Ja nu har alltså sedan ett par dagar landat och är tillbaka i min lilla lya inne i staden efter att jag har  spenderat hela sommaren ute hos mina föräldrar som bor ca fyra kilometer utanför centrum. Fastän man har dem på så nära håll, så tar det ändå lika fullt alltid ett par dagar innan man har packat upp alla  dessa påsar som man har gått och tagit med sig tillbaka hem och fått in sakerna där de ska vara men nu börjar jag nog trots allt att känna mig  rätt så färdig och nu ska jag nog kunna koppla av igen.

Fast jag fick min nattsömn störd och kunde inte riktigt komma till någon ro igår kväll, utan jag låg länge och såg på olika rskigheter på TVn. Så det fick bli en tidig frukost istället under morgonen även om jag låg kvar och drog mig i sängen , innan jag klädde på mig, hängde kameran runt halsen och packade ner en modellhäst i ryggsäcken. Från början så hade jag faktiskt inte planerat att ta kameran med mig, eftersom jag antog att de flesta fåglarna redan har flyttat söderut, men någoting sa åt mig att jag ändå skulle ta den.

Ja till att börja med så fick jag ju egentligen gå hem och byta kläder med eftersom jag insåg att jeansen skulle bli alldeles för varma, men då hade jag ju inte hunnit gå så långt som tur var.

 

 

 

 

 

Vi som bara skulle åka upp till skogen idag för att plocka in lite blåbär, men så fick vi istället vara med om någonting så totalt oväntat på vägen dit. Säkerligen så berodde det här kanske på att jag hade valt att lämna kameran kvar där hemma, då jag redan hade varit ute och gått en sväng tidigare under morgonen och alltså inte kände för att ta den med mig igen. Det blir ju trots allt lite mer vikt att bära på med teleobjektivet så ryggsäcken är ett måste om man inte har den hängande runt halsen hela tiden.Det är ju bara så typiskt!

Nu upptäckte vi ju som tur var hästeni tid  där den stod vid vägrenen, på fel sida om staketet och vi såg hur ägaren gick över gården med en annan häst i grimskaft. Fast vi ville ju försäkra oss om att allting gick bra, så vi svängde  helt enkelt uppför backen mot husen & parkerade bilen.

Sedan klev vi ur och presenterade oss, jo hon hade visst en del koll på hästen men hon var ensam hemma så hon kunde inte gå ner och hämta den, pappa erbjöd sig även att hjälpa till med att fånga in dem men hon sa att det inte behövdes utan hon skulle bara ställa in den andra i stallet först. Hästarna däremot hade tydligen andra åsikter för dagen, för efter fem minuter så stack även den andra för henne och det blev minst sagt lite cirkus på stället. Som tur var  så kom det i alla fall bara en annan bil körandes längs vägen under den stund som det nu tog för henne att få kontroll över situationen igen och de snopna rymlingarna blev till sist infångade.

Själv så höll jag mig mestadels i bakgrunden och passade istället på att få ett tillfälle att stå och mysa med deras två golden retrivers som kom och satte sig nere vid mina fötter. Den ena av dem hämtade hoppfullt en pinne som den så stolt ville visa upp, eller om den ville leka.

Sedan när allting hade lugnat ner sig igen så kunde vi fortsätta vidare på vår färd mot bärmarkerna och jag kan bara intyga att här har vi då ingen brist på blåbär i år, snarare tvärtom att skogen på sina håll svämmar över, med ruskur som viker sig för att de inte kan bära upp mer tyngd. Fast det kanske också beror på var  någonstans som man plockar och om om man vet var de  bra ställena finns.

Sådant tror jag är svårare nu för de utländska plockare som kommer hit att hålla koll på , annat var det kanske förut närä vi svenskar plockade bär i större utsträckning än vad vi gör idag. Fast jag har ju  faktiskt mer eller mindre växt upp med bärplockningen kan man säga och alltid fått följa med ut i skogen , utan att jag för den skull har behövt känna något som helst tvång med det utan det har alltid bara varit avkoppling för mig och det är fortfarande så skönt att få komma ut i naturen!

Sedan så vill jag bara få passa på att visa upp några av fotona som jag lyckades med att ta då jag var ute imorse.