mspbubblet

Idag rinner tårarna nerför mina kinderr.

Ja egentligen så kom de ju rullande som strida strömmar redan under kvällen igår. Annars brukar jag ju mestadels vara glad just den här dagen eftersom man känner att våren verkligen har börjat och det ärpå väg mot ljusare tider. Just nu känns det inte riktigt som så då, nej  för igår begravde pappa och jag till sist min älskade lilla guldkille Theodor. Även om han var sjuk på slutet och har varit borta nu ett tag så känns det fortfarande så väldigt tomt efter honom och jag trodde kanske inte att jag skulle känna på det här sättet , men det kan inte riktigt hjälpas för det gör ju det i alla fall. Det känns fortfarande bara konstigt att buren inte står där den brukade och att jag inte längre hör rasslet av hans små tassar när han sprang i hjulet på kvällarna. Ja ni som har hamster vet säkert vad jag menar...det är så oändligt tyst utan alla de där små ljuden som man är van att höra men framför allt så är kvällaena utan mysstunderna i soffan jobbiga. För nej det blir inte riktigt samma sak även om man försöker använda vissa av mjukdjuren som substitut ibland, nej att få koppla av tillsammans med ett guldkorn det är någoting så väldigt speciellt och när man fått förmånen att lära känna en sådan speciell kille som Theodor var då kanske det inte är så konstigt om det kommeratt ta ett tag innan man kan skratta igen och börja tänka på allt kul man haft tilllsammans  utan att bli så härnedstämd och ledsen för varje gång det hände att jag grät om jag höll i honom så ville han vara nära och skulle bara ligga i tröjärmen på min mage. Där låg han även gärna och tittade på hockey, eller ja han hörde nog mer på TVn  men tro inte att det dög men vilket lag som helst nej verkligen inte utan spetsade öronen mest gjorde han å det var Skellefteå AIK som spelade.! Ja det finns så många bilder och filmer kvar på alla hans äventyr och en dag kanske lite av dem kommer upp här men just nu så känns det alltså mestadels bara svart allting.

Jag trodde de skulle glömma att ha upp den där fula draken i år men tji fick jag , idag satt den där på baksidan när jag tittade ut men jag tvivlar jju på att det hjälper så mycket. Dessutom så tror jag måsen lär sig att det inte är någonting att vara rädd för, för de är faktiskt både smarta och har bra syn. Sedan tycker jag att bor man i en kusstad som jag gör då får man räkna med att sjöfåglarna finns där...måsen också, men så säger jag kanske bara för att jag är inMås-ad och har lärt mig uppskatta deras låten så här på vårkanten också tänker jag på om det verkligen är lagligt att ha de där sakerna uppe sedan när fåglarna ska till att häcka ? Nej det kan jag INTE tycka är bra...de har det nog svårt ändå se bara på paret vi har på taket här...de har inte fått ut en unge på tre år, Första året försvann ungarna tidigt, i för två år sedan försvann den ena likadant i början och den andra blev påkörd då den just hade lärt sig att flyga och ifjol var den ena ungen sjuk och den andra blev tagen av räven. Så nej, jag undrar vilka som bestämde att fåglarna plötsligt blivit ett elände ? För jag förknippar verkligen måsarna med våren och tärnorna med sommaren &skulle inte vilja vara utan dem! Vet man bara om var de har bona är det så enkelt att gå en omväg istället för att trigga fåglarna att attackera. men det är ju min åsikt och hur vore det om vi slarviga människor höll efter oss på uteserveringarna ? Men eftersom alla inte hörsammat det så är det inte konstigt att de smarta fåglarna utnyttjar oss heller! Och vad håller egentligen på att hända med bår fina Berguv? Det är verkligen bara tragiskt :/ helt enkelt och jag känner mig förunnad som har fått se en på nära håll innan den släpptes ut genom just Berguv Nord! Men ja...vad är orsakerna till den här kraftiga nergången igen ...de måste ju vara flera än att det är ont om bytesdjur men jag tror inte att vindkraftverken hjälper till och jag förstår mig inte heller på Greenpeace som försvarar dem som förnybar energikälla då de i regel sätts upp i redan känsliga miljöer, eller i anslutning till skyddsvärda områden! Det kanske är något att tänka på och hur ska man lösa problemet med örnar och järnvägen Ja säg det .för det är ju inte otänkbart att samma öde även drabbar vår största uggla. Fast nej .vad vet jag om de här sakerna..jag är ju långt ifrån någon Greta Thunberg.utan bara en helt vanlig skogstoka som tycker om att ligga ute i någon buske med en kikare eller kamera i händerna och spana på djur och fågellivet i vår natur!

Dessutom så måste jag fråga mig hur en del av aktivisterna tänker som. I synnerhet så undrar jag hur de kan påstå att de uppskattar vår fina svenska natur när de inte har någon aning om vad vi har jobbat för att komma dit där vi är idag. Visst man kan alltid göra förbättngar när det gäller industrin men på samma gång så finns det så många gamla övergivna fabriksområden som står kvar som tickande miljöbomber, eller tunnor som ligger kvar i bottensedimentet. Vem ska ta ansvar för att de tas reda på och knostigt nog så känns det inte som att det har blivit mindre plastprodukter i omlopp heller utan snarare tvärtom och det känns fortfarande som att många unga ser ner på en om man enagerar sig och verkligen brinner för djure&natur men det kanske bara i själva verket säger någoting om hur ytliga en del av mänskligheten fortfarande är ovh hur skulle vi någonsin ha kommit framåt utan jord och skogsbruket där hästen alltidhar varit en trogen arbetskamrat så väl framför plogen som framför timmerkälken eller snöplogen om vintrarna? Ja det kan de ju få fundera över och även om vi inte riktigt använder våra hästar på samma sätt idag eftersom att behovet inte längre finns så ändrar ju inte det på det brinnande intresset, tvärtom så blir hästen allt viktigare när fler och fler jordbruk tvingas lägga nwe och då ska de som orkar hålla betande djur ha all heder för landskapen behövs för att gynna den så viktiga biologiska mångfalden som även många av aktivisterna verkar uppskatta men tyvärr inte förstår sig på hur den har kommit till!

Läste precis en tråkig nyhet på ridskolans hemsida. Tydligen så hade det hänt en hemsk olycka i hagen för en vecka sedan och de blev tyvärr tvugna att ta bort en av de ponnyer där som jag nog tyckt allra mest om på senare år nämligen lilla härliga gotlandsrusset Monsun. Så det är med en klump i magen jag måste skriva det här inlägget men om jag ska vara ärlig så rinner trårarna faktiskt ner längs mina kinder just nu. Vanligtvis så brukar jag vara så bra på att kunna hålla inne med mina känslor men samtidigt lärde jag mig någoting tack vare Dickie Rock, nämligen att det brukar kännas bättre när man har fått släppa på dem och gråta ut.

Ja tänk, ändå träffade jag ju inte Sune som han kallades så ofta men han var ju liksom alltid en av de där ponnyerna som kom fram till först en  när de gick i hagen och man var där för att fota så på ett vis kändes det som att man fick lära känna honom

Detta lilla fina gotlandsrusset med den där så busiga blicken och den stora aptiten på livet, ja det finns faktiskt en historia om hur han då han kom ny till stallet och lyckades smita ur hagen. Det bar raka spåret bort till det närbelägna finbageriet! Så nog var han en ponny med viss apit på livet och jag kan bara tänka mig hur stort tomrum han kommer ett lämna efter sig för alla i stallet....för han var verkligen en riktig guldklimp den ponnyn!

 Till att börja med så tog jag mig ut på en liten tur för att försöka hitta ringduvan men hon ville inte visa sig. Må hända var jag ute för sent på dagen så hon tyckte kanske att det hade blivit allt för mycket oväsen kring fågelbordet där hon anars brukar hålla till. Hade handlat lite så allra först gick jag hem och packade in sakerna där de skulle vara innan jag kände suget av att gå ut en sväng till. Ja jag menar det, jag kan inte bara sitta hela dagarna och se på SVT:s Slow sändning med de simmande älgarna från Tallberg för hitills så har de ju åtminstone inte visat sig någoting framför kameran utan de lyser ännu med sin frånvaro, fast det går in på dygn fyra.

När allt kommer omkring så är det väl ändå oftast så det är när man ska fota vilda djur eller fåglar man får helt enkelt ha tålamod och de kommer verkligen inte på beställning om någon trodde det!

Fast det är ju klart , det är roligt att få se den fina naturen upp över Ångermanälven och man känner sig lite stolt som får bo i ett av våra naturskönaste landskap men så kanske man går och blir lite hemmablind med men jag vet inte.

Hur som helst så snörde jag på mig skorna igen och gick ut, den här gången med kurs mot överstan som jag faktiskt sällan brukar undersöka närmare.

Till att börja med såg jag ingenting, eller hörde för den delen utan det var faktiskt märkligt tyst och stilla i luftrummet. Sedan så stannde jag upp och hörde  några mesar som, kvittrade och fick syn på några små pilfinkar som hoppade runt inne i buskaget sedan jag tagit av på en av sidogatorna på vägen tillbaka.

På samma gång så funderade jag på om mitt beslut att gå ut igen hade varit så bra tänkt, men jag kunde ju knapppast ångra mig när jag hade kommit så långt. Sedan hörde jag ett skratt vid sidan av trottaren och fick syn på en skata som letade mat vid en plastpåse som låg slängd på marken eller om fågeln själv hade hämtat den ur någon öppet sopkärl. Hur som helst betraktade jag den en stund innan den hoppade runt hörnet på ett av husen och plötsligt utbröt världens br¨k inne på gården.Blev fundersam över vad som stod på och tog några försiktiga kliv framåt längs trottaren. När jag kom mitt för gårdsplanen så trodde jag verkligen att jag skulle få behöva  bli vittne till ett mord.

 

 

Det var även min första första tanke när jag fick höra att  självaste Notre Dame i Paris stod i lågor häromdagen. Jag kunde faktiskt inte ens förmå mig att titta på de hemska bilderna som kablades ut över världen, nej det gick helt enkelt bara inte.

Ändå så är det egentligen väldigt sällan jag brukar prata om religion öppet och avslöja mina innersta funderingar så här. Varför det har blivit så vet jag faktiskt inte, men lite beror det kanske på att jag faktiskt är osäker och bättre har det inte blivit när man ser hur mycket elände det orsakar runt omkring i vår vida värld. Ja, jag kanske tror på någoting, jag vet bara inte riktigt vad ännu men för att återknyta till de senaste dagarnas händelser så tycker jag att många kyrkor och katedraler är fantastiskt fina som byggnadverk och för det så kan även jag uppskatta att de finns där och jag respekterar alla som tror på någotinng. I alla fall för det mesta. Sedan är det klart, jag har kanske mina fördomar jag med, men ingen är väl felfri ?

Så sedan när allt fler rapporter började komma in under kvällen och när jag hörde hur det franska folket stod vid sin katedral  och sjöng ja då var det  faktiskt nära att tårarna började att rinna nerför mina kinder, så rörd blev jag.

Ändå så har jag ju bara sett den fantastiska byggnaden på bild, men det hänger kanske kvar sedan man såg Walt Disneys film som liten att man har önskat om att en gång få se och uppleva den i verkligheten. Nu är däremot en del av den tillsynes uråldriga magin borta för evigt  och man har istället utlyst en tävling om hur en ny spira i mitten av katedralen ska se ut, men då blir jag tyvärr tvärkonservativ av mig. Visst kan man bygga nytt och ändra på en del detaljer, men på samma gång tycker jag inte att kan ska ändra på det FÖR mycket, för det var just den gotiska stilen som är och var Notre Dames främsta kännetecken och bör väl så få vara även framöver. Sedan måste man ju kanske se över säkerheten ja, men tänk vad byggnaden har stått emot mycket fram tills nu då olyckan var framme. Man hoppas ju bara att det verkligen var en olyckshändelse men samtidigt är det konstigt om man arbetar på en sådan plats, för då borde man ju verkligen vidta alla nödvändiga åtgärder men nu ska vi inte gå närmare in på alla detaljer. Också är det ju på samma gång fantastiskt att man har lyckats få ut vissa föremål och att de större statyerna på taket redan var nertagna på grund av renoveringen men framför allt att det stora rosettfönstret  och klocktornen verkar ha klarat sig. Det väcker ju ändå en del hopp om att "Damen" ska kunna återfå en del av sin forna glans!

 

 

 

 

 

Ja, det riktigt känns i luften. 

För även om det då och då blåser upp till stormvindar på dagarna så går det verkligen så fort att det töar nu när solen ligger på och snön försvinner verkligen bara snabbare. Dessutom så förstår jag mig fortfarande inte på den krets av människor som kallar staden där jag bor för Dövik, men det kanske ska tilläggas att det har jag aldrig riktigt gjort heller. Fast jag tror samtidigt att det kanske är så att man måste tycka om djur och natur för att riktigt kunna uppskatta livet här uppe men jag vet inte , det kan också bara vara någoting som jag har fått för mig . För visst vi kanske inte riktigt har samma nöjesutbud här som i större städer men och andra sidan kan inte alla tränga ihop sig söderut heller utan hela landet måste ju få kunna leva och frodas!

Nej nog pratat om det nu men det var bara någoting som jag kände var relevant att ta upp , inte minst med de ökade hoten från aktivister som ställer till det för våra lantbrukare.

Fast det var inte alls de funderingarna jag skulle vädra idag, Nej jag har ju varit ute på långpromenad med kameran igen.

Sådana har man ju hört talas om, men jag hade då aldrig tidigare den syn som väntade på mig ute i föräldranas syrenbuskage imorse. Jag tog alltså bussen ut på morgonen för att vara hundvakt åt syrrans jycke då mamma och pappa skulle iväg båda två på andra ärenden och inte ville att hunden skulle behöva ligga hemma själv. Det går ju bra att göra nu så länge jag inte har något nytt guldkorn men hur som helst plockade jag för sökerhetskull med mig kameran. Vis av den lärdommen att oftast får man se saker när man inte har den med och har man den till hands så tycks fåglar och djur aldrig vilja visa sig. 

Dessutom så friskade vinden i ordentligt när pappa och jag först gick en liten promenad med hunden och då trodde jag ju såklart att jag tagit med mig den helt i onödan men så kom korpen flygandes.En del ryser när de får syn på den stora svarta kråkfågeln men jag blir bara glad av att se den och att höra dess karakteristiska klongande ljuda över markerna. Då¨vet man att våren nalkas!