Downton Abbey

Jag brukar inte gå på på biografen så ofta för att se film, utan jag tittar mestadesl hemma på TV eller DVD.Det blir på sin höjd någon gång om året som jag tar mig dit, eller  kanske  när det är någon stormfilm som går upp på vita duken men det blir  ju inte mer än så.
Häromdagen så betämde mamma och jag oss för att vi skulle gå dit och se på Downton Abbey tillsammans eftersom vi  båda älskade den serien så när den gick på SVT & jag tror faktiskt inte att vi missade ett avsnitt på de sex säsonger som den varade!  Om det  kanske hände någon enstaka gång så såg vi alltid till att se reprisen när den visades efteråt.Ja ni förstår nog hur vi satt klistrade framför TV:n i vardagsrummet .
Fast det var  ändå irån självklart att vi skulle gå och se filmen sedan den fått en del ljumma recensioner men man vet ju hur det kan vara . En del filmer som får lite  lägre betyg i tidningarna kan faktiskt vara riktigt bra,och verkligt sevärda medan andra rullar som kanske har fått fem stjärnor eller vad det nu må vara för system som de utgår från har en handling som är allt för svårsmält. Allting beror ju på betraktaren, så nu tänkte jag skriva vad jag tyckte om Downton Abbey utan att jag avslöjar allt för mycket för er som inte har varit och sett den ännu.
Jag tyckte faktiskt i det stora hela , när eftertexterna väl började rulla att det var en väldigt fin film som de hade lyckats få ihop till sist. Klart att det kanske inte alltid hände så mycket i den, men då undrar man ju också  lite vad de som är av den åsikten  egentligen hade för förväntningar på den?
För det går kanske inte att få plats med samma historier, eller väva ihop handlingen lika mycket på två timmar som det gjorde i serien som  ju var en riktig långkörare.
Nej jag var i alla fall nöjd med att få återse dessa fantastiska miljöerna och att få följa  alla de välbekanta karaktärerna som man mer eller mindre har fått lära känna under seriens gång. Jag menar Maggie Smith är ju alltid lika lysande som lady Violet Crawley, den rollen passar henen verkligen som hand i handske med de slagfärdiga replikerna som stundtals lockade samtliga i salongen till skratt!
Det gjorde snabbt, att de två timmarna inte alls kändes långa utan man kom så in i den att det gick att känna historiens vingslag. Framför allt så tyckte jag om  scenen där kungen, Georg V ska till att inspektera sina husarer och man visar en del av paraden för att avsluta med den brittiska nationalsången. Tänk bara vilken tid det måste ha tagit vid ett sådant tillfälle att rykta  alla hästarna och att putsa upp alla dessa seldon, men det kanske  även är en del av det som vissa har svårt för att ta in! Fast britterna måste ändå vara mästare när det kommer till kostymdraman, men de gör ju även mycket annat som är bra på TV.
Det är däremot en helt annan historia som jag kan berätta mer om för er en annan gång.
Om jag ändå ska försöka säga någoting som jag inte gillade med filmen så får det kanskke bli att jag närmner två karaktärer som jag inte riktigt kunde placera in någonstans och det var Smith och Marys make som knappt var med förän på slutet när han kom tillbaka hem efter att ha varit ute och rest eller något i den stilen, vi fick liksom aldrig riktigt veta vad han hade gjort. Nej det kändes ju på något sätt lite väl konstlat  och fabricerat , men det handlade väl  kanske bara om att de skulle väva ihop trådarna fast med tanke på att hennes första make Matthew så tragiskt omkom i efter en bilolycka, så får jag fortfarande inte riktigt ihop att hon skulle  våga falla för en racerförare och välja honom till  sitt andra äktenskap. Nej , men det kanske bara är jag som grubblat allt för mycket på det med , men jag tycker fortfarande inte att Mary har någon kemi tillsammans med Henry Talbot. Visserligen så har hon alltid varit lite av ett isberg, men den som verkligen kan få henne till att skratta och öppna sig så att hon känns varmare det måste ju ändå vara Tom Branson!
 
 
 
 
 
 

Ringmärkning ocH GDPR!

 
 
Hallojsan, hejsan på er alla ni små läsare som  har klickat er in hit på min lilla blogg idag när höstsolen skiner ute och naturen visar upp sig från sin allra bästa sida. Fast det kanske inte alls är lika fint väder hos er? Nåja hur som helst  så började min dag tidigt då jag klev upp redan i ottan vid kvart över sexsnåret.
I vanliga fall så ligger jag ju gärna och drar mig om morgonen men nu skulle vi ju iväg på äventyr så då var det bara att till ställa väckarklockan och försöka med att masa sig upp ur sängen.
Innan det till sist bar iväg med bil vid halv åtta och solen fortfarande höll på med att kämpa sig upp.
Stället  som vi  nu var på väg till ligger långt på sidan , ja det är en  bra bit att åka. Eftersom det är ett par mil från stan kändes det som nästan som om man var på väg ut till ingenting  det kan man  nog säga, ja jag har ju varit där vid ett par andra tillfällen med och den bebyggelse som finns,  så är det mestadels sommarstugor i området men det gör ju också att det blir till en väldigt rofylld och vacker plats att besöka.
Innan allting hade hunnit med att komma igång  så var jag bara tvungen till att fota det lilla röda kapellet som stod där uppe i backen, eftersom jag ju har varit runt lite i kommunen och fotat både kyrkor och just kapell sedan tidigare. Tycker faktiskt  att det kan vara väldigt vackra byggnader ibland och man kan uppskatta dem fär så mycket mer än en sak.
Sedan började själva aktiviteten som var ringmärkning av fåglar och jag passade på att försöka lära  mig att se skillnaden på gransångare och lövsångare men det kan ju vara så mycket svårare i fält. Nu, när man får se dem på nära håll så är det ju lite lättare än när man kanske bara skymtar till dem som hastigast upppe i ett träd.
Sedan så har jag efter idag helt klart fallit som en fura för den lilla charmiga kungsfågeln, det måste jag erkänna. Har ju bara fått se den vid ett tillfälle förut men nu vimlade det verkligen av dem. För under bara några timmar så hade man hunnit med att räkna in inte mindre än ca 60 fåglar, det ni!
En av dem hade dessutom en förskräcklig kaxig attityd och dendär  lilla hanen hade inga planer på att låta sig bli nerstoppad med huvudet före i den svarta burken för vägning. Nej, där var det högljudda protester minsann! Fast vad skulle vi tycka om någon behandlade oss på samma sätt ? Det var inte är allt för konstigt i alla fall och kanske försökte han bara hänvisa till den nya GDPR lagen med sitt ilskna kvittrande?
Ja, den lilla fågeln hade verkligen personlighet och jag fick även släppa iväg två av de små liven själv och det var kul...de väger ju verkligen ingenting och kan nog räknas in i klassen för dunvikt
Svartmesen är verkligen vacker , mern den sitter ju sällan still när man ser dem vid fågelbordet utan då verkar den mer vara i ständig rörelse. Medan vi var på plats så var det ett par individer som blev infångade och den ena av dem , fick till och med för sig att lägga sig till rätta i handen på ett av barnen som var med. Ja säg dessa mesar , ibland är de verkligen för härliga och de verkar ju inte ha någoting emot oss människor heller!
Sedan fick jag mig åtminstone ett nytt artkryss i min bok, nämligen trädkryparen som var rolig att få stifta lite närmare bekantskap med. De där stamgästerna är kanske minst sagt lite udda fåglar men de har ju också sitt område i naturen som de behärskar till fullo, men nog kan man tycka att de är lite speciella.
Ringmärkt kungsfågel i dubbel bemärkelse , men de är ju faktiskt inte helt lätta att fotografera heller. Fick lov att byta objektiv för att kunna få en riktig närbild och på den här ser man ju kanske storleken på dem bättre. De är så små att de lätt ryms i en handflata men visste ni att när man ringmärker fåglar så är det bästa greppet att hålla dem med, den gammeldagsa saxen också låser man fast dem med hjälp av tummen så då sitter de säkert! Det visste åtminstone inte jag sedan förut utan det var någoting nytt som jag nu har fått lära mig!
 
 
 
 
 

Solänget och V75

Hejsan på er alla ni läsare som har surfat er in hit på min lilla blogg just idag.
 
 
Om jag ska vara helt ärlig så velade jag faktiskt in i det längsta igår och funderade verkligen på om jag skulle gå på travet. Till sist så bestämde jag mig för att ta mig dit trots att väderleken ju kanske inte var den allra bästa, men ni har väl hört ordspråket " Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder" så det var bara till att ta på sig både regnjackan och stövlarna.  
Kan ju säga att jag var väldigt glad att jag hade de senare på fötterna när jag stod där  nere vid staketet , delvis dold under mitt prickiga  paraply och kikade på alla stackare som gick runt i träningsskor..liksom hallå det regnade ju, tänk vad de ska ha blivit både kalla och blöta om fötterna!
Själv så frös jag inte på hela kvällen utan jag kunde istället koncentera mig på att fotografera hästarna.
 
 
Den häst som jag tror imponerade mest på mig under kvällen var fina Kavata Käll som vann ett lopp utanför V75 spelet i imponerande stil. En bit in på upploppet såg det ut som om hon hgade lekstuga och joggade ifrån resten av fältet.
Ja så här kan man ju kanske tycka om väderleken som rådde under en del av kvällen, visst det regnade kanske inte så mycket men det var nog fullt tillräckligt för att kunna ställa till med problem för en del av ekipagen med banan.
Förridare i år var Catrin Pettersson på tjusige Zac Seabrook som jag tror  faktiskt bara har blivit finare med åren. Visserligen så blev de ju i alla fall presenterade av speakern, men jag hade nog tyckt att det varit ännu roligare om vi fått veta ytterligare lite mer om Zacke. Det hade ju kanske varit lite intressant av dem att  säga någoting om hans gamla karriär och faktiskt närmna att han har gått på travet tidigare.
Första avdelningen på V75 började bra när Erik Adielsson vann med Arras Cando
Lyckades  med att få till det här fina kortet på den ena av kvällens hemmahästar nämligen Spang Viktor tillsammans med Björn Karlsson
Hon vann inte loppet, men oj vad den där Ginny Weasley är en fin häst i alla fall kanske påminner hon lite om en av mina gamla favoriter till exteriören för visst liknar hon Ninochka lite det tycker jag allt.
Vann gjorde istället Dixie Brick som kördes av Mika Fors, vilken kväll han hade med totalt tre segrar!
Nästa lopp skulle komma att bjuda på dramatik redan innan det hade startat när två av de deltagande ekipagen på något sätt krokade i varandra.  Första läget såg verkligen otäckt ut då Verneer  fick panik & sparkade sig loss och Torbjörn Jansson föll ur sulkyn. 
Som tur var så klev Torbjörn upp rätt så snabbt och tog sig av banan till synes oskadd, medan Verneer däremot travade på i hela fyra varv innan han till sist blev less och lät sig bli infångad. Undet kvällen kom det lugnande rapporter även från stallbacken, hästen hade också klarat sig oskadd undan det hela, för det var dessutom nära en gång till då sulkyn vid ett tillfälle ställde sig på kant och var nära att fastna i ett av tornen som finns längs med banan.
Sedan såg jag det som en självklarhet att ta ett steg tillbaka från staketet när han kom travandes förbi oss som stod där på publikplats men jag tyckte det tog lite längre tid den här gången innan resten av folket hörsammade uppmaningen från speakern!
När loppet sedan startades om efter att Verneer blivit infångad så vann fine Istanbul Boko enkelt och jag säger bara det  wow vilket steg han hade den hästen redan när han var ute och värmde, vilket klipp!
 
När årets upplaga av Säterbests minne kördes så var det många andra hästar som var mer förhandstippade men vann gjorde Husnäs Elving och det var kanske kvällens roligaste seger att få bevittna när ordinarie kusk blev intervjuad, rörd till tårar och fick sitta upp bakom för segerdefileringen.
From The Mine såg inte alls ut att vara så mycket för världen när f'ltet till nästa lopp presenterades nej han såg till och med ut att vara lite seg.
Fast när loppet väl hade startat, så fick jag lov att helt ändra min uppfattning om honom, jag säger bara oj vilken liten raskfotad krigare det här är! Jag hade ju inte så många rätt annars på mitt system som jag hade gjort, men det sades ju redan innan att det var en svårtippad omgång fast jag var ändå glad att jag hade prickat för den här kämpen!
Efter loppet var han dessutom så tokladdad att det inte gick att få till någon riktig segerdefilering, men det tror jag det med all den energi som fanns i hans lilla kropp. Man får nog lov att beskriva honom som ett riktigt litet kraftpaket.
Fångade dessutom ett riktigt hästgarv från honom efter loppet, men det är klart att man kan skratta åt sina konkurrenter när man redan har vunnit. Vilken skön attityd hos den hästen!
Dreammoko var storfavorit inför årets upplaga av Silverörnen och han är alltid lika bildskön den där vackre fuxen så därför tog jag tillfället i akt och passade på att sätta fokus enbart på honom under en del av uppladdningen
Han kom in i loppet med storform och kämpade på bra men blev inte bättre än tvåa i mål då han fick se sig slagen av en överraskning.
Vann årets upplaga av anrika  Silverörnen gjorde istället överraskningen Shocking Superman , körd av Emilia Leo.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Seg start på dagen

Det kan man verkligen säga att jag har haft här idag, då jag har sovit dåligt och har en mage som tydligen bestämt sig för att ställa till med ett mindre elände igen. Fast det kommer ju så småningom att gå över, så jag ska inte klaga allt för mycket men det är bara så att det är drygt att vara mitt uppe i det.
Annars brukar jag sällan råka ut för sådana här saker men nu var det tydligen alltså dags för en släng av någoning, men nog med skitprat från min sida för den här gången.
Då är det bra  mycket trevligare att få visa upp en del foton som jag har varit ute och tagit.
Hade tänkt fota kajorna som var och kalasade på åpplen, men när jag kom så flög givetvis hela flocken upp och satte sig på hustaket istället. Det här med at försöka fota kråkfåglar är långt ifrån lätt. Fick syn på någoting som rörde på sig nere i buskaget och efter en stund visade den här lilla pilfinken sig och jag fick ju kanske trots allt till en lyckad höstbild
Nej en del av äpplena ser ju inte å fräscha ut längre, jag tror inte att man bör äta de där men fåglarna flockas runt frukten fast det är nog inte  alltid så lätt för dem heller att få hål på skalet.
Skatan försökte sig på att knäcka nöten, men verkade ge upp efter en stunds fruktjonglering.
 
Sedan måste jag bara få visa upp det senaste nytilskottet till stallet. Nej jag intalar mig hela tiden att jag inte ska ha fler hästar men jag kunde helt enkelt  bara inte motstå den här  "lilla" killen utan jag föll rakt av som en fura för honom. Visste från början inte riktigt vad han skulle få heta  då han landade men efter en kortare promenad runt kvarteret så kom jag på det och nu heter han Ardent Quirrel
 
 

 
 
 
 
 

Hallojsan!

Hejsan alla ni små nattugglor där ute som kanske bara har råkat klicka er in hit på min lilla blogg så här sent på dygnet. Nej det tillhör inte vanligheterna att jag brukar vara uppe så här dags men för tillfället så råkade jag ju fastna i lite bloggdesign men jag ska i alla fall snart göra kväll.
Fast nu har ni fått en förvarning om färgerna kommer att se konstiga ut här de närmaste dagarna så behöver ni inte bli oroliga utan det är bara jag som leker runt lite för att kolla vad som verkligen blir bäst då jag har mottagit vissa synpunkter på mitt helblåa tema.
Jag själv tänker ju knappt på det numera men visst det kansjke är lite svårt att se vad det står ibland så jag ska försöka jobba på det, för att göra så att det blir lättare för er.
Frånsett det så har jag bara tagit det lungt idag. Var  ju ut på en liten promenad under förmiddagen men jag måste säga att det var fruktansvärt lungt nu så här, kanske bereonde på att de flesta flyttfåglarna har dragit vidare och så mycket liv brukar det ju egentligen inte vara heller på överstan.
Så jag gick in istället och startade upp Sims 4 för första gången på ett tag, eftersom jag hade en liten tanke på ett bygge som jag velat göra men inte lyckats med då jag försökt. med att få till det tidigare och jag var långt ifrån säker på att jag skulle lyckas med det nu heller.
Så här såg det ut när jag började bygg,, verkligen så långt man kan komma ifrån ett containerhus som jag hade tänkt från början. Fast nu gav jag mig den på att kag skulle försöka göra huset färdigt.
 
Så här bra blev exteriören till sist och den kanske, lite udda  familjen Mitchell/Donovan kunde få flytta in.
Plan I: Vardagsrum, Kök, Matsal, Tvätt och WC
Plan II: Hall, WC, Sovrum I och Sovrum II
 
Så här fint blev bygget  sett från andra hållet , med en rymlig altan där där det kommer att finnas ett utekök senare när hushållet fått råd att renovera stället mera. Just nu har de kanske det lite knapert i kassan eftersom Logan pluggar, Claire har just börjat jobba som konstnär och Jay ja han finkammar stränderna efter föremål som han kan använda till någon av sina alla projekt.
Låter det rörigt ? Det kanske klarnar  upp mer sedan då ni får träffa och lära känna dem.
Här har ni alla fall en första glimt av  den urbana strandcowboyen Jay Mitchell.
 
 
 

När katastrofen väl händer-hur reagerar man ?

Det är så olika och individuellt från person till person var och en kan nog faktiskt bara svara för sig själva på den frågan. Jag går  först in i ett  slags försvarstillstånd , där jag stänger ute alla känslorna och bara försöker leta efter sådana fakta som kanske kan hjälpa mig att förstå vad som har hänt. 
När jag sedan ska börja sortera de olika minnesbilderna framför mig, ja det är då , i det läget som tårarna börjar med att rinna neför kinderna på mig när allt det där som är jobbigt kommer ikapp med logiken.
Hur jag har lärt mig att hantera  det här vet jag däremot inte riktigt , men jag har en väldigt klar minnesbild av när det dök upp första gången.  Det var i samband med det,  att passagerarfärjan Scandinavian Star brann utanför Lysekil 1990 och de visade  upp bilderna på henne när de väl hade fått in båten till hamnen. Jag kommer fortfarande ihåg hur  där tjocka röken vällde ut ovch fastän jag med tiden har försökt att stuva undan minnet så finns det ändå där så tydligt om jag börjar rota runt.
Ändå så var jag bara en liten flicka och inte mer än sex år gammal när det  väl hände och ibland har jag fått höra från min närmaste omgivning då det har blivit prat om det, inte kan väl du minnas  det du var ju så liten men jag är säker på min sak, jag minns hur jag satt framför TV:n och såg på Lilla Aktuellt som det hette på den tiden.
Sedan så har jag inte minst tänkt på henne flera gånger under årens lopp och känt av  , en liten del av den där fustrationen som de anhöriga till offren måste ha känt i  sin kamp med att inte kunna få något svar på vad det egentligen var som hände.  För det måste vara så jobbigt för dem att inte riktigt heller kunna få något avslut utan att det hela tiden ska behöva rivas upp på nytt i samband med alla dessa utredningar som de har fått gå igenom.
Fast det allra starkaste minne från det som jag har är nog en kväll då jag ligger och lyssnar på Karlavagnen och en långtradarchaufför ringer in, det blir ju en hel del samtal från dem vid den tiden på dygnet. Han påbörjar lungt sin berättelse, om hur han jobbat ombord på en båt och han fortsätter att tala om hur fin kamratskap  de hade haft både  i besättningen och om  den varma relationen som de haft även till passagerarna när han var där . Sedan så får han en annorlunda ton i rösten och till sist så kan han inte längre hejda sig utan brister ut i gråt, då han berättar om den där så hemska dagen när det så fruktansvärda skedde. Hur han hade blivit ombedd att köra en lastbilstransport över gränsen av polisen utan att få några närmare uppgifter om vilket jobb det rörde sig om, själv så kom han inte på  det förän han stod där i gränskontrollen . Det var ju en liktransport med offrena från katastrofen! Kan säga att då, i det läget så  brast det även för mig och jag grät tillsammans med honom då jag fick känna av hans smärta som han lyckades förmedla via det enkla lilla telefonsamtalet. Har faktiskt tänkt på honom flera gånger sedan dess och undrat hur det gick för honom efteråt, skrev till och med in till radion någon kväll när ämnet var fritt för att tacka honom för att han orkade med att dela med sig av sin  fruktansvärda upplevelsse men jag fick tyvärr aldrig något svar tillbaka.
Nu kanske det har blivit för sent att göra det på nytt, jag vet inte men att prata om saker är viktigt , eller att skriva och att måla men huvudsaken är väl  kanske  ändå den att man får tillfälle att uttrycka sig på något vis.
Anledningen till att jag nu har valt att skriva om det här  jobbiga ämnet är den att jag såg en så  väldigt okänslig kommentar från en kille under en artikel som ligger  uppe på Aftonbladet.  Ja nu syns ju kommentarerna enbart i flödet på Facebook men ändå, han hade skrivit något i stil med: Varför dyker man inte ner till Estonia och filmar på samma sätt som man ju gör vid Titanic?
Jag kände på en gång hur det högg till någonstans nere i min mage
Hur kan man ens ställa den korkade frågan ? och börja med att jämnföra de två olyckorna ? Det har jag som människa väldigt svårt för att förstå men det kanske beror på att jag i båda fallen har förmågan till att känna empati med både offren och deras anhöriga ?
Minns ju fortfarande exakt vad jag gjorde den där dagen 1994, när vi via media fick reda på vad som hade skett ute på Östersjön under natten. Jag satt i skolan och våran musiiklektion skulle precis till att brja när det knackade på dörren och någon kom in för att prata med vår lärare. Sedan fick vi sätta oss ner också berättade hon lite kort och sakligt om vad som hade inträffat. De som ville fick på direkten vara med om att  hålla en tyst minut medan de som kände på sig att de hade svårt för att hålla tyst kunde lämna klassrummet. Kommer fortfarande ihåg den där så spända tystnaden och hur killarna som gått därifrå, eller ja de blev nog snarare utkörda sedan skrattade åt oss när vi kom ut från lektionssalen och hur jag kände en tyst ilska mot dem.
Flaggan halades på halv stång ute på skolgården och allting kändes bara på något sätt , sådär konstigt igen. Långt senare, efter många år så fick jag reda på att min pappa hade en barndomskompis som befann sig ombord och tyvärr omkom.
Så det kanske också  till viss del kan förklara varför jag känner som jag gör men tack och lov så råder det ju  numera lagstadgad griftefrid runt platsen där hon sjönk som faktiskt förbjuder all dykning kring vraket även om något internationellt team med  den tyska journalisten Jutta Raabe i spetsen har varit nere vid ett okänt antal tillfällen och på så vis brutit mot den.
Sedan så finns det en ju verkligen en massa spekulationer även här, kring vad det var som gick på tok den där natten men svaret på alla de där frågorna kanske vi aldrig får när ingen vill ta på sig ansvaret . Det visade sig ju inte minst tidigare i år när de anhöriga fick nej  från domstolen då de hade stämt  ett av de företag som från början godkände fartyget för passagerartrafik. Vilket jag ändå trots allt anser vara rätt , för vad skulle de egeentligen ha kunnat göra annorlunda för att förhindra att katastrofen överhuvudtaget inträffade?
Nej utan då måste man nog vända sina blickar åt något annat håll men det lär  väl ändå svårt att försöka ställa rederiet till svars efter att all den här tiden har gått och så mycket har hänt, men faktorerna bakom var nog precis som alltid lika många och svåra att reda ut.
 
 
Så här kan alltså däcket på en passagerarfärja se ut,bilden är tagen ombord på Silva Festival på den tiden som hon gick mellan Stockholm-Åbo
Någonstans ute till havs på rutten mellan Stockholm- Riga ,när man befinner sig där, ja då är det inte utan att man  emellanåt känner sig väldigt liten och det kanske inte är så konstigt heller om tankarna på Estonia någonstans börjar med leta sig in i huvudet när man står på däck och tittar ut över vattnet, bort mot den avlägsna horisonten.
 
 

 
 
 
 
 
 

Jag och RMS Titanic

Jag minns inte riktigt hur mitt intresse för Titanic började, men det måste väl ha varit i samband med att James Camerons film kom ut så någon gång där vid 1997.
Fast jag vet inte heller riktigt om det var så utan jag kanske alltid har fascinerats av henne på något märkligt vis och alltid  haft henne med mig  någonstans där i tankarna. 
Visst är det kanske lite konstigt vilka känslor ett gammalt vrak kan väcka ibland ?
Fast nog gör hon fortfarande det , ännu idag där hon ligger på havets botten och sakta håller på med att brytas ner. Berättelsen om henne kommer ändå för alltid att leva kvar i folkminnet och hon har helt klart satt sitt avtryck i den moderna sjöfarten.
Hur djupt som de där känslorna  fortfarande sitter kvar där märkte jag ju inte minst, då National Geograpic någon gång under sommaren visade ett helt underbart jubileumsprogram om henne som de hade gjort. Samtidigt så var det även fullspäckat med fakta om själva förlisningen gick till, nu visste jag ju redan en hel del om händelseörloppet innan men det var ändå intressant att få se det ur en helt ny och annorlunda vinkel. Sedan så är det väl ändå svårt att  kunna komma fram till vad som hände den där natten för nu över 100 år sedan , ja vi kan rentav omöjligt säga precis hur det gick till me filmen ger oss i alla fall en liten glimt av katastrofen så mycket går det ju åtminstone att säga.
Frågorna är ibland lika många som hennes myter, men man får aldrig någonsin glömma bort  hennes människor och den biten tycker jag att de hade fått med på ett riktigt fint och rörande sätt i den här dokumentären . Man fick kanske lite mer innehåll  med den än vad man hade kunnat förvänta sig  vilket  även säger någoting om hur berörda de som arbetat med filmen har blivit genom åren. Ja , efter att jag hade den så kände jag mig faktiskt tvungen till att göra ett försök att rita henne, så här blev det färdiga  resultatet.
Rätt nöjd  med den trots allt, jag brukar ju inte direkt rita atlantångare heller men för att vara första gången  någonsin om jag har gjort en hel båt så tror jag  i alla fall att det får duga så här med färgpennorna. Funderade på att ta fram konturerna , eller att använda stabilopennorna på den men då blir det ju en helt annan teckning och det vill jag inte.
 
Om ni vill läsa mera om henne så kan jag  rekomendera er att ni surfar in på http://www.titanicnorden.com/enter.html, eller läser Claes Göran Wetterhomlms bok Sagoskeppet som nog innehåller all tänkbar fakta som man kan behöva. 
Och visst ryser man , när man tänker på det och på samma gång hör James Horners underbart komponerade Hymn To The Sea: https://www.youtube.com/watch?v=Z7TPKeJ23RM. helt ofattbart ibland att tänka på hur denna man nu också tyvärr är borta.
 
 
 

Under ytan, del nio: Ett märkligt sammanträffande och en egendomlig känsla

Ja det kan man verkligen säga att min lilla berättelse ska få handla om den här gången.
Jag har redan berättat för er om området runt kyrkogården, där det verkar som , om det händer så mycket kring. Har ingen aning om varför det är så här, men det är ju tydligen en plats där alla energierna verkar samlas upp, det kanske bara är naturlgit att det blir på det viset.
I alla fall så förde våra steg oss tillbaka dit igen när vi en dag som vanligt var ute och promenderade tillsammans, jag och min kompis.
Av någon anledning så valde vi däremot att gå en lite annorlunda väg den här gången , så vi istället kom att passera platsen där en före detta kyrkoherde med familj ligger begravd.  
Vi stannade hur som helst till och blev kvar, ståendes där vid den svarta stenen en bra stund  medans vi började fundera på vem han hade varit som person och hur han såg ut.
Allt eftersom vi började fundera så dök en allt mer tydlig bild  av honom upp framför oss och den beskrivningen blev sedan kvar där på näthinnan. Vi kunde bara liksom inte skaka den av oss sådär rakt av. Utan vi bestämde oss för att försöka kontrollera de uppgifter  som vi hade kommit fram till jämte en databas för sälktforskning och döm om vår stora förvånnig när det dök upp en väldigt gammal bild på mannen ifråga. Han såg ju precis ut sådär, som vi hade astått och  föreställt oss ! 
Dessutom så verkade han även ha varit en trevlig och sympatisk människa men hur kunde vi veta det när vi aldrig hade träffat honom!
Det kanske bara är den där magkänslan som ännu en gång ser till att göra sig påmind för vad skulle det annars vara som finns där ?
Ja, jag vet inte men ibland verkar det faktiskt som om jag har ett sjätte sinne som visar sig.
I varje fall så kan jag också berätta om en annan liten sak som jag har varit med om hemma hos mina föräldrar, eller ja det gäller ju faktiskt egentligen bara deras hus indirekt men i alla fall.
Ibland när jag har varit ensam hemma där, så har jag hela tiden  gått och känt mig iakttagen av någoting fastän jag har vetat om att de varit ute båda två.Det har varit så att jag har fått lov till att gå upp där jag suttit vid datorn och kollat runt så att inte TVn eller radion stått på då jag inbillat mig att jag hört olika ljud. Jag har hela tiden slagit bort tanken på att det skulle finnas något övernaturligt där, varför vet jag faktiskt inte då jag ju annars tror på andar och energier.
Hur som helst så bestämde jag och min kompis oss för att vi skulle prova med att vid ett tillfälle gå på en seans bara för att se vad det rörde sig om. Vi gick dit med helt öppna sinnen och när det är paus efter första hälften så gör hon ett svep över rummet också  pekar mediumet med sin ena hand mot oss där vi sitter.
Vi blir nog först chockade båda två men efter en stund så nickar hon mot mig och säger att hon har en äldre, liten kvinna med sig, en kvinna som visst tycker om djur och har humor. Jag blir förvånad och kan till att börja med inte placera det alls  utan hon beskriver henne ju bara  rätt allmänt till en början, också  börjar hon att beskriva och komma allt mer nära, hur jag aldrig känner mig ensam hemma. Sedan så kommer  fram till en detalj som är rent omöjligt att någon annan skulle kunna veta! Hon ser för sitt inre, en sak som jag ska ha fått  i present av den här personen när jag var liten och den är verkligen så specifik att jag inte har sagt det här till någon annan förut. Klart mina närmaste vet ju om det , men inga andra har fått veta det här förän nu. 
Däremot så är jag fortfarande just vid det tillfället lite osäker på vem anden som visat sig är, så jag är tvungen till att gå hem och fråga men det visar sig i alla fall vara min älskade mormor som försökt med att nå fram! För visst tyckte jag om henne, det gjorde jag men jag var ju samtidigt bara 13 år gammal när hon gick bort 1997 så jag kommer kanske egentligen inte ihåg så mycket av henne mer än den där tryggheten och värmen samt de saker man alltid fick då man var och hälsade på henne på ålderdsomshemmet där hon bodde de sista åren. Det var alltid apelsinsaft och maräng när man kom dit också fick man sig en liten slant!
Utan det är väl först på senare tid som man kanske har börjat att tänka efter mer och det ibland så dyker upp sådana där frågor som man hade velat kunna ställa till henne. 
Nu får man försöka hitta svaren på dem själv, så gott det går eller  helt enkelt finna sig i att låta dem vara obesvarade. Fast jag kan nog på samma gång fortfarande tycka att det är lite märkligt trots allt att mediumet kunde se allt det där, även om jag själv numera är övertygad om att det helt klart finns någoting mer där än vad vi kan se med vårt blotta öga , men vad skulle det annars röra sig om , om inte ens vetenskapen kan förklara det?
Då var vi ju tillbaka igen vid detta återkommande om inte, men var och en väljer ju själv vad som man tror på och inte.
 
 
 
 

Under ytan del åtta:Två små berättelser till

Den här gången så vill jag dela med mig av inte bara en av alla saker som har hänt mig utan jag tänkte berätta om två gånger när det har hänt saker som åtminstone  jag inte har kunnat hitta någon naturlig eller vetenskaplig förklaring till, sedan är det ju upp till er som läser det här om ni vill fortsätta eller inte.
Vid det där första tillfället som jag nu har valt ut så var det  i alla fall som vanligt jag och min dåvarande kompis som var ute och vandrade uppe runt kyrkan igen
Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har faktiskt aldrig riktigt varit rädd för kyrkogårdar men det kanske är  lite på grund av att jag har växt upp i närheten av en också har jag kanske genom åren låtit bli att titta på en massa skräckfilmer som ju ofta brukar kretsa just  kring dessa. Tycker tvärtom att det är en väldigt rofylld plats att kunna få besöka där man bara kan gå runt och filosofera kring livet.
Hur som haver så råkade vi ha  sällskap just  den här gången av min kompis kusin, så vi var även ute för att vi ville visa honom  lite runt i trakten, jag menar vad skulle vi annars kunde vi ha hittat på ?
Det är klart, han följde ju faktiskt även med oss när vi var iväg en sväng och dansade linedance men det är en helt annan historia.
I alla fall så  gick vi först upp till kyrkan där vi tvekade en stund på om vi skulle gå vidare och visa honom till barnens grav , men något fick oss att stanna kvar på kyrktrappen och när vi kände på handtaget till dörren så var det till vår stora förvåning öppet! Det brukade det aldrig vara annars och eftersom vi var tre personer, kände vi oss trygga nog för att våga öppna dörren och kliva in.
Ingen annan syntes till i närheten, åtminstone ingen levande själ utan det var helt tomt.
Så vi tog alltså tid på oss att gå in och visa upp vår fina kyrka för honom! Fast någoting kändes ändå konstigt och då just som vi hade bestämt oss för att gå ut så var det som om någoting tog tag i den tunga dörren och försökte med att stänga igen den, men den stannade som tur var upp i sin rörelse då den hade fallit igen halvvägs och vi skyndade ju oss ut för att kolla om någon syntes till men det var aldrig någon där och vi hade ju stängt dörren innan vi gick in så den kunde inte heller ha öppnats av sig själv och blåst igen!Utan det måste ha varit någoting annat där den där gången, sedan tror vi att Anna fanns med  och skyddade oss även då.
 
 
 
Den andra gången jag ska berätta om har med den dröm att göra.
Från början när den först kom till mig så trodde jag nog, att jag kanske hade sett på Sagan Om Ringen lite för mycket så jag valde att hålla tyst. Jag såg nämligen tydligt hur en man , iklädd en svart kåpa stod framför kyrkan och han verkade leta efter någonting men jag kunde inte se vad han hade tappat., men det var helt uppenbart att han sökt efter något. Från början stod han bara där, sedan tittade han  upp och såg rakt mot mig. Där slutade min  mystiska dröm och eftersom jag var rädd för hur omgivningen skulle reagera så berättade jag alltså ingenting. Efter ett par veckor så kommer min kompis till mig och säger att hon hade haft precis samma dröm och vi börjar spåna vidare på det här. Vi kommer efter funderingar fram till att det måste ha varit frågan om en munk och när vi börjar kolla runt så visar sig alla våra misstankar stämma. Mycket riktigt så var det en munk här på genomresa någon gång under medeltiden! När nyfikenheten tar sedan överhanden och vi tar oss upp till platsen och börjar fundera kring vem han var och vad han egentligen är ute och letar efter . Allt eftersom vi går där så blir bilden allt mer tydlig framför våra ögon, han har tappat någoting litet men det är inte en dagbok, utan kanske ett skrin eller nej föresten efter att många tankar har snurrat runt så kommer vi fram till att det måste vara ett smycke av något slag som är borta.
Fast vi kan ju såklart inte hitta någoting även fast vi är där och försöker. Sedan går åren den här drömmen börjar falla allt mer in i glömskan när någoting plötsligt händer en dag.
Två andra små flickor som går i skolan är nere och leker i den lilla skogsdungen, när de hittar ett  väldigt gammalt hängsmycke i form av ett kors under en rotvälta!
Hur i all världen kunde det gå till? Ja det kan man ju verkligen fråga sig och jag skulle vilja veta varför han bad om att få just våran hjälp när vi ändå inte  kunde hitta det som han hade tappat men kanske var det så att vi .var de enda som sett honom ? Jag vet inte men jag hoppas i alla fall på att han äntligen har fått frid 
 
 
 

Under ytan del sju: Det hemsökta slottet

Efter den där skrämmande händelsen med katten så kände vi  ju oss minst sagt sagt uppskakade men, så småningom började sakerna  sakta återvända mer till det normala och vi tänkte kanske inte lika mycket på det längre. Fast allt eftersom tiden gick så blev vi nog även mer  och nyfikna på området och kände att vi ville utforska det lite mer ,för att på något vis försöka förstå vad det egentligen kunde röra sig om.  
Vi var kanske ute efter att få den där bekräftelsen som så många pratar om, någonting som kunde visa oss på att vi inte alls hade fel och att vi bara inte hade en allt för livlig fantasi.
Fast vi vågade alltså  inte prata öppet om det ännu, kanske för att man som barn allltid fått höra att spöken inte finns men vad var det då som vi hade upplevt ?
Hur som helst så hade vi redan börjat att leta  efter hemsökta ställen på internet  och jodå nog hade vi sett Ängsö slott utanför Västerås som ett förslag att åka till om man var intresserad av ämnet.
Fast nu köpte vi ju kanske inte alla historierna som stod på deras dåvarande hemsida rakt av, utan vi höll oss fortfarande delvis skeptiska till det här.
Vi funderade ett längre tag på hur vi skulle kunna ta oss dit , men till sist så dök möjligheten ändå upp att vi skulle få komma iväg dit i alla fall över en helg.
Det började dock allt annat än bra för när vi kom till campingen där vi skulle bo så hade den som hyrt den lilla  charmiga stugan före oss gjort någoting som man inte skulle. Kylskåpet var avstängt och det hade bildats en sjö inne på golvet, men vi hade som tur var en snäll värd som förklarade hur man skulle sätta igång det igen sedan var det bara till att börja torka. Så det ordnade ju trots allt upp sig.
Nästa dag var det så  äntligen dags för oss att gå ut till slottet, Det blev en  ordentlig promenad på några kilometer men det var det absolut värt!!
Fast redan från början när vi kommit dit och börjat med att gå runt ute så hände det en mycket märklig sak. Min dåvarande kompis hade med sig sin digitala kompaktkamera, ja om ni minns hur de såg ut och hon hade bytt batterierna precis innan vi åkte för att vara säker på att kunna fotografera. Allt hon gjorde var att ställla ifrån sig kameran ute på en bänk, innan hon uppsökte toaletten sedan var kameran  verkligen stendöd efter det och gick inte att få igång. Vi fick alltså förlita oss till mammas gamla analoga som jag hade fått låna med mig i reserv!
Fast där så stod vi alltså  ute och grubblade en liten stund på vad som hade hänt innan vi till sist gick in i slottet. Överallt så hade vi en vam känsla med oss, jag vet inte hur jag ska förklara den men det kändes i alla fall inte obehaglgit eller hotfullt på något sätt mer än att man kände att det var någoting där. Dock så kände vi  av det,  båda två på en gång , att ner till fängelsehålan ville vi inte gå trots att det  egentligen bara var en kort gång dit ner.Det räckte med att stå kvar och titta ner!
Sedan fortsatte vi gå runt på alla planen och det var verkligen så spännande och att få se allting! 
För man fick ju sig trots allt en  iten bild av hur hovlivet såg ut på den tiden, Ett område som vi kanske bara hade läst om innan i skolan, men nu fick vi allltså se alla de där olika miljöerna. Sedan hade det nog egentligen  inte behövts några skyltdockor för är det något som slottet har tillräckligt av så är det andar men det var såklart kul att få se en del av de gamla kläderna!. Hur som helst gick vi runt och bara insöp stämningen och allting kändes så bra, vi träffade till och med en intressant man, kanske så var han lite av en kuf,  fast vi ångrade oss ju så här i efterhand att vi inte började prata mer med då han hade rest i Karl XII fotspår men allting kunde man ju inte tänka på då.
Utan tiden kanske inte heller riktigt fanns där för att stanna kvar längre utan vi var helt enkelt tvugna att gå vidare om vi skulle ta oss igenom hela byggnaden innan det var dags för stägning.
Hur som helst fortsatte vi på vår vandring runt slottet, men jag kommer nog aldrig  att glömma då vi kom in i ett av rummen . För det var bokstavligt talat iskallt där inne!  Sedan kom den där känslan av att vara iakttagen sakta krypande och då bestämde vi oss för att det var ett bra läge till att gå därifrån! Vi ville ju inte få med oss någoting hem.Senare så kunde vi läsa oss till att det var där som barnkammaren hade varit men det hade vi nog redan förstått med eftersom en del barnkläder var upphängda på en ribba där inne. Det blev i alla fall ett par kort tagna i rummet, men sedan så kände vi oss glada över att komma ut därifrån.
Vi fortsatte sedan nyfiket att kolla runt i resten av slottet en stund, innan vi gick vidare,över till den lilla fina slottskyrkan för att avslutningsvis vända tillbaka bort mot campingen igen,
En promenad som nu förmodligen tog oss lite längre tid eftersom solen låg på och det fanns dåligt med träd som kunde ge någon skugga efter vägen men till sist så landade vi ju ändå i  stugan på Sundängen .Min kompis kom när vi satt  där vid bordet, på att hon nog skulle kolla om hennes kamera fungerade så att den verkligen inte var trasig.
Jodå, mycket riktigt när hon tryckte på knappen så startade den igång precis som om ingenting någonsin hade hänt. Märkligt eller hur ?
Efter det så har jag nog inte heller riktigt kunna släppa tanken på stället utan de där känslorna  som jag hade då finns kanske alltid kvar lite i det undermedvetna, och det är kanske  även de som fått mig till att försöka med att bygga upp slottet i Sims4. Jag vet i alla fal ldet , att om jag skulle bli erbjuden att åka dit igen så skulle jag i alla fall inte tacka nej till det men jag skulle då aldrig vilja besöka platsen efter mörkrets inbrott!
 
 
 
 
 
 
 

Under ytan del sex: Katten

Regnet började falla redan igår under kvällen.
Hörde hur de första  dropparna slog mot fönsterrutan och det hade faktiskt börjat med att mulna på allt mer redan under eftermiddagen. Fast själva regnet gör ju egentligen kanske inte så mycket, det är bara skönt när det kommer och rensar luften men det är inte alls någon höjdare när det blåser samtidigt. Det verkar vara riktigt höstrusk på gång!
Så därför lämpar det sig kanske bäst med att att stanna inne om man har möjligheten till det, man går i alla fall helst av allt inte ut mer än nödvändigtvis.
Nåja även om vädret inte är det bästa för att vara ute och promenera i, så kanske det istället är det perfekta för att berätta om en riktigt märklig  och skrämmande händelse som jag har varit med om.
Om ni inte har läst de andra delarna i min serie med inlägg som handlar om det övernaturliga så rekomenderar jag er som är intresserade att göra det , för det hjälper er kanske att förstå det jag nu ska förtälla om mer.
Det här inträffade en  helt vanlig eftermiddag då jag och min dåvarande kompis hade bestämt oss för att vi skulle gå ut och promenera. För att vara oss så var det absolut ingenting konstigt med det, utan vi brukade ju ofta  gå runt kyrkan och upp till barnens grav med blommor eller för att tända ljus. Hur som helst så var det inte riktigt tänkt att vi skulle gå förbi graven den här gången. Utan när vi kom gående där på cykelbanan så var det istället någoting anant som fångade vår uppmärksamhet. Nere i diket på andra sidan vägen satt en liten katt och tittade så på oss. Visserligen så var vi båda två allergiska, men då den jamade när den fick syn på oss så tänkte vi ändå att det inte kunde skada att vi stannade med den en liten stund för att kela. Sedan när vi stått där ett tag och skulle fortsätta gå mot kyrkan så sprang katten i förväg mot trappen och den la sig ner precis på samma fläck där vi genom våra drömmar hade känt av att Anna fanns.
Vi försökte  med att skaka av oss känslan, som sakta kom krypande. En diffus känsla som kanske redan då försökte säga  till oss  att det var någoting speciellt med  den katten. För , den sträckte verkligen ut sig på just den platsen och såg ut att må så gott där den låg. Visserligen så var det kanske ingenting märklgit med det men det som hände härnäst får mig verkligen att tveka.
Vi hade ju egentligen  inte  alls tänkt gå upp till barnens grav, men när vi nu stod där vid kyrkan så ändrade vi på det beslutet. Katten sprang hela tiden en bra bit före, så den kunde ju inte veta var vi var på väg någostans ändå  hittade den raka vägen till  just den rätta stenen. När den kom dit så hoppade den dessutom upp och satte sig ovanpå. En rysning vandrade visserligen ner längs ryggraden, men vi kände oss lortfarande långt ifrån övertygade. Så vi valde ännu en gång att bortse från det märkliga beteendet som den uppvisade. Så här i efterhand, kan jag minnas en detalj som vi borde ha lagt märke till på en gång. Vanligtvis så brukar man ju kunna se båda färgen och pupillerna i en katts ögon, men den här katten hade vid tillfället stora ,klotrunda svarta ögon. 
När vi hade stått där en stund så bestämde vi oss för att gå en lite annan väg hem, på vägen så passerar man förbi en annan grav som vi också haft lite koppling till genom en dagbok som vi hittade på nätet. Katten följde fortfarande med oss hela tiden, på ett visst  avstånd och den hoppade även upp på muren bakom denna sten.Vid det laget så började vi tycka att det var riktigt konstigt som den betedde sig och det började även skymma lite så vi tänkte bara gå förbi den gamla folkskolan där vi båda gått tidigare innan vi gick hem. 
Vi hade bara hunnit komma mitt för öppningen i staketet in till skolgården när vi plötsligt får en sådan där magkänsla som säger oss att vi ska: Spring! Göm er.
Katten syns inte till någostans , ändå finns känslan där och den är så tydlig. Vi tänker inte så mycket mer på det utan vi gör helt enkelt som känslan säger oss.
Vi springer alltså in på skolgården och ställer oss bakom gaveln på det gamla slöjdhuset, där vi på något vis känner oss tryggare och trycker. Fast vi kan  ju hela tiden se ner mot vägen och bara efter  att det har gått en kort stund så kommer det en vit volvo med tonade rutor krypandes sakta förbi skolan, Vi darrar  båda två, vid det här laget av skräck och vågar inte göra annat än att stå kvar och hålla oss gömda, eftersom vi vet att det har  funnits en gubbe i i området tidigare som försökt plocka upp barn i sin bil (även det en volvo men den ska  istället ha varit röd).
Vi fortsätter med att hålla oss gömda och ser hur bilen kör ner på parkeringen som finns på andra sidan vägen där den vänder också kör den lika sakta förbi skolgården igen innan den till sist är borta. Fast vi vågar oss inte fram på en gång utan vi står kvar bakom slöjdhuset en lång stund och bara tittar på varandra och försöker förstå vad som just har hänt.
Sedan när vi väl vågar titta fram igen och börjar gå sakta ut mot skolgården vem tror ni då kommer springandes rakt emot oss och jamar högt som för att den vill se efter så att vi har klarat oss oskadda genom händelsen ? Jo såklart katten, men eftersom det börjar bli mörkt så kan vi inte stanna kvar med den så länge men vi tackar den i allla fall för hjälpten innan vi går därifrån och vi förvissar oss om att den inte följer efter.
Sedan då vi nästan har kommit halvvägs hemåt så hör vi ett konstigt läte komma uppifrån skolan där vi nyss har varit.Det låter som ett hest ylande , ni vet ett sådant där ljud som kan få blodet att frysa till is och vi skyndar oss hemåt!
När vi några dagar efter det här träffar på katten igen på skolgården, då beter den sig mer som vanligt och springer skrämt undan så fort den får syn på oss. Fast när vi pratar om det igen, efter att det har gått längre tid så visar det sig att samma katt, en morgon har suttit och väntat på bron hemma hos min kompis. Hur det  här kan ha gått till det vet jag verkligen fortfarande inte eftersom vi var helt säkra på att katten inte följde efter oss hem , men jag känner mig ändå väldigt tacksam över att det där lilla djuret fanns med oss just där på platsen då den dagen, kanske var det Anna eller någon annan som i någon form försökte med att kommunicera med oss och kände att hon ville skydda oss mot någoting som kunde vara potentiellt farligt.
Det kändes i alla fall som så , fast det är såklart fortfarande obehagligt att tänka tillbaka på det som inträffade och jag kommer ju fortfarande ihåg hur vi fick gåshud på armarna!
 
 
 
 

Under ytan del fem: De konstiga drömmarna och den där magkänslan igen

Nu så kan jag fortsätta med att berätta om det här för er.
Det händer ibland att jag hamnar i ett slags konstigt tillstånd i samband med att jag är på väg att somna, det kan verka säkert skrämmande för en del men numera så har jag ju trots allt vant mig med att det kommer men visst kan man ändå känna sig minst sagt skakad efteråt,  ja det är nog faktiskt det minsta som man kan säga om själva upplevelsen. Hur som helst så vill jag beskriva det som om att man befinner sig i gränslandet mellan sömn och att vara vaken, ni vet sådär att man är på något sätt är medveten men ändå inte.
Hur som helst så har det blivit så för mig vid några tillfällen men jag kan komma ihåg ett par av dem riktigt tydligt och då har känslan båda gånger varit sammankopplade med riktigt negativa drömmar.  Ni vet sådana där som gör en verkligt rädd och som får en att börja undra på om allting verkligen bara var en dröm eller om det som skedde i den faktiskt har hänt på riktigt.
Efteråt kan man dessutom gå runt med den där känslan i ett par dagar innan man till sist kommer på sig själv, med att allting faktiskt bara var just det en mardröm men det är som att hjärnan inte hinner med att koppla det på en gång.
Sedan finns det en till sida av det här med drömmar.
Det hela skedde  nog en tid efter att jag och min före detta kompis hade börjat gå upp till barnens grav med blommor. Varför vi började emed det kanske en del av er undrar men jag antar att det på något sätt kändes bra att få kunna göra det, att deras historia på något vis inte skulle glömmas bort. I alla fall så pratade vi till att börja inte om det här med varandra utan vi höll oss på varsitt håll men hur det nu var så hade jag en sådan konstig dröm en kväll. 
Nu hade vi ju redan känt av den där konstiga energin runt graven och kyrkan, men först efter en tid  kom  så nästa steg. I min dröm så såg jag hur en viklädd flicka stod på trappen och tittade rakt på mig, för att sedan slå ner sin blick i stenen  Hon såg ut att vara både ledsen och avmagrad, men jag blev aldrig rädd för henne utan jag tänkte faktiskt hela tiden att det nog bara var Anna som försökte säga oss någoting. Efter ett par veckor så började jag och kompisen prata om det här och då kom det fram att hon hade haft en liknande dröm utan att berätta det, men att hon istället hade fått se en frisk flicka springa och leka där på gräsmattan framför kyrkan. Så här i efterhand, när man har kunskapen om vad vi båda drömde så är det så självklart tycker jag. Jag fick alltså se den sjuka flickan Anna i min dröm, medan min kompis fick se henne när hon var frisk men båda drömmarna hörde alltså ihop. Varför hon sedan valde att visa sig för just oss  vet jag inte men kanske berodde det på att vi var de enda som fanns i närhete och hade börjat med att öppna upp oss för att kunna ta emot henne ? Jag vet inte, för jag tycker ju att fler borde ha känt av hennes närvaro med men kanske inte då ett sällskap till och med ordnade med spökvandring på kyrkogården med inhyrda statister. Sådana  tanklösa påhitt får det att koka av ilska i mig och jag har bara svårt för att kunna se vitsen alls med dem. För spöken är inte alltid det man först tänker på eller handlar om vad man kan se med blotta ögat. Nej oftast börjar det komma som en känsla i trakten av magen, en känsla som säger dig att det finns någoting där men att du kanske inte riktigt vet vad det är. Så har det då åtminstone varit för oss, att det ibland räcker med npgoting litet som alla kanske inte ens tänker på, fångar upp eller börjar med att reflektera kring.
 
 
 
 
 

Inte bara fåglar

Nej det är inte bara fåglar som jag får syn på då jag är ute och går där nere längs med kajen i godan ro. Utan det händer faktiskt ibland att naturen kommer med sina små överraskningar åt mig.
Som till exempel när jag tog mig en promenad nu imorse efter att jag hade  valt att stanna inne under gårdagen och pysslat med en del andra saker istället.
Solen sken och det var fint väder, så någoting bara drog i mig och jag kände mer eller mindre på mig att det var dags för att snöra på sig träningskorna igen och packa ryggsäcken.
Sedan travade jag iväg ner, med riktningen inställd ner mot kajen där jag såg hur den spegelblanka ytan på havet avtecknade sig. Ja, jag undrar faktiskt när det var sådan stiltje här senast ?
Alltid lika trevligt att se när det är någon båt som ligger inne för endera lastning eller lossning, men det är ju mestadels den sortens sjöfart som vi har här numera om man bortser från alla  de där små fritidsbåtarna då. Sedan så ville skarven tydligen också vara med på kort och det verkade som om den var på väg ut mot havet igen, kanske hade den bara varit inne och fångat sig sin frukost ?
Idag så var det istället en av de vuxna silvertärnorna som hade problem med att få ner bytesfisken på en gång, ett under att fåglarna inte kväver sig själva!
Nej alltså , det kan inte hjälpas men den här lilla silvertärneungen är bara för himla söt där den sitter och tigger! Fast jag vill inte stressa den onödan så jag håller mig hela tiden på avstånd så att jag inte riskerar att få en arg förälder  flygande på mig, men imorse var båda de vuxna tydligen upptagna med att fiska för den satt ensam kvar på kajkanten och pep.
Kniporna är fortfarande kvar och idag så såg jag ett par av dem i närheten av bryggorna.
Sädesärlan mötte mig som vanligt nere vid småbåtshamnen, jag tror att den haft sitt bo någonstans där nere.
 
Sedan fortsatte jag att vandra bort mot den lilla  viken , där jag brukar gå ner på den stranden för att fota mina modellhästar men idag så hade de fått stanna kvar hemma och vem kom då inte skuttande längs efter strandbrynet tror ni ?
Jo mycket riktigt så kom den, den lilla minken. Har ju visserligen sett den i näreheten förut, men har aldrig lyckas få komma den så nära inpå livet som jag gjorde idag.
Den sprang på där längs strandkanten och jag tänkte som så att jag gör väl ett försök att följa efter så får vi se om det blir några fina bilder. Ibland så valde den att simma en bit när den skulle ta sig fram.
Oj säger jag bara, för så här smidig var den då den hoppade runt där nere bland sprängstenen.
Ibland  så stannade den upp för en kort stund och tittade var den hade mig någonstans men den var alltså till synes väldigt orädd av sig , för den befann sig för det mesta bara ett par meter länge bort då jag hela tiden fick lov att förflytta mig längs med rutten som den hade satt.
Innan vi skiljdes åt, då den försvann iväg in under en brygga så fick jag till den här fina bilden på den och visst ser det ut som ett djur som befinner sig i sitt rätta element ? I gränslandet, där land möter hav.
Lyckades också få syn på någoting betydligt mindre som flög runt, nämligen en stor och fin amiralfjäril.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Under ytan:Del fyra- Innan vi går vidare

Just den raden får alltså lov till att bli den lilla inledningen på mitt inlägg för idag.
Fast ni behöver inte gå och bli oroliga, jag ska förhoppningsvis ingenstans ännu på ett bra tag men det var bara att det att just de orden, de passade så bra in på det som jag  nu hade tänkt berätta om. För det kanske är så att jag  i all enkelhet måste få lov till förtälla den här historien för er , för att jag sedan ska kunna fortsätta med min nya serie av inlägg där jag delar med mig av en del av mina överturliga upplevelser som jag har haft unger åren. Fast det känns ju på samma gång, minst lika viktigt för mig på ett annat ,  lite mer personligt plan att jag genom mina ord och bilder kanske kan lyckas med att ge er en kort glimt av hur livet kunde se ut för en vanlig bondefamilj på landet där i skiftet mellan två sekel.
För det är  faktiskt kanske någoting som det inte pratas om så mycket längre i vårat moderna samhället där mediebruset bara tycks bli allt högre.
Nåja nu ska jag i alla fall försöka mig på med att förmedla berättelsen som jag och min kompis bokstavligen snubblade över en dag då vi var ute och gick omkring på kyrkogården. Visst kanske ni tänker nu, de där två måste allt vara ett par riktigt udda  gamla kufar men vi va när allt kommer omkring faktiskt bara två nyfikna ungdomar som gick på gymnasiet och bor man dessutom  i närheten av en kyrka som är byggd sådär någon gång på 1700-talet ja då är det inte heller kanske så konstigt längre om man måste passera förbi den när man är ute på promenad. Det blir i alla fall väldigt svårt med att INTE göra det. Hur som helst så gick vi omkring där på den äldre delen som ligger närmast kyrkan innanför muren.Vi hade ju gått där många gånger förut men just den där dagen var det en verkligt speciell sten som fick oss att verkligen stanna till och vi blev kvar länge även efter det att vi hade läst texten och börjat förstå innebörden av den. Man kan faktiskt säga att vi nog totalt tappade målföret., årminstone till att börja med så gjorde vi ju det. Vad som fick oss till att göra det vet jag faktiskt fortfarande inte men förmodligen så fanns/finns det fortfarande kvar en massa olika energiminnen just där i området Vilket kanske inte alls är så märkligt, egentligen om man tänker på vilken djup tragedi som det måste ha varit för den här familjen att förlora inte mindre än, så många som fem  små barn på så kort tid. Det måste verkligen ha varit förkrossande för dem, samtidigt så var det ju ingenting ovanligt heller på den tiden då man saknade dagens sjukvård med antibiotika men hur många gånger har jag inte funderat på hur de orkade med att gå vidare efter en sådan tragedi? Det gör mig full av beundran att de trots förlusten orkade med att göra det och gården där de bodde finns faktiskt fortfarande kvar än idag!
Numera så vaccineras man mot difteri som kostade tre av barnen livet då, sedan så var det väl också på det viset att man inte hade några kunskaper om vad plötslig spädbarnsdöd var för någoting utan i nästan varje familj fanns det. någon som råkat ut för det. Men det som sedan fick oss att verkligen börja tänka efter det var, alltså deras äldsta flicka Anna som bara kom att bli 12 år gammal innan hon dog i lunginflammation. Kan ni tänka er det! Visserligen så händer det ju  visserligen fortfarande att folk dör av den sjukdomen men tack vare pencillinet så är det i alla fall någonting som har blivit väldigt ovanligt i vårat land. Fast på den tiden så, såg det verkligen annorlunda ut och jag tycker att vår egen historia  också kanske någon gång förtjänar att få komma fram mer i ljuset istället för att gömmas undan och knappt alls få existera. Visst skrivs det mycket om hur det var nere i de sydligare delarna av landet ,  kanske eftersom alla slotten fanns där men hallå det bodde ju minsann även folk här uppe i obygden eller var de kanske inte värda någoting alls eller är jag inne på helt fel spår nu ?Det kan man ju alltid fundera över och vad har i själva verket  egentligen förändrats genom åren, det kan man ju också ta sig en funderare kring i dessa tider med ständiga besparingar och nerskärningar som sker överallt.
Nej det är klart, allting var inte heller bättre förut , utan ibland var det faktiskt långt ifrån men på samma gång så tror jag på att man  på den tiden tog mer hand om varandra och man kunde fortfarande lämna ytterdörren öppen på landet , för att granenn skulle kunna gå in och ta sig en kopp med kaffe, 
 
 
 
 
 

Fotografering av modellhästar

Jag har under ett par dagars tid ägnat mig åt att fotografera några av mina modellhästar. Brukar ju passa på att försöka med att  ta med mig dem ut ibland när vädret tillåter det, om inte vinden tar i allt för mycket. En del av de som passerar mig tycker ju kanske att ser lite märkligt ut idå jag ibland krälar runt på marken , allt i jakten för att komma åt den perfekta vinkeln men tro mig det finns de som har mycket mer udda intressen än så här, till exempel de som leker med modelljänrvägar och varför ska man egentligen överhuvudtaget se ner på folk som vågar sticka ut bland mängden och vara sig själva?
Nej allt det där är bara så konstigt att det är så svårt med försomar och jag tänker nog inte skriva mer än så just nu , om det eftersom jag inte vill riskera att det här inlägget ska förvandlas till  en mer djuplodande avhandling om det ämnet.
Fast det är ju klart att det ändå  är en relevant och bra fråga att ställa eftersom jag själv har upplevt folks blickar på mig många gånger, eller hört en del kommentarer ibland  från de som passerat längs efter gångvägen. 
Det ironiska i det hela är väl att också att även om jag själv alltid har varit blyg av mig, så föredrar jag faktiskt då folk är ärliga och frågar mgi vad jag gör än säger saker som de tror att jag inte ska uppfatta. Vet man inte hur situationen ser ut, ja så är det bättre att istället hålla tyst och gå vidare utan att vräka ur sig saker som kan uppfattas på ett sårande vis.
Här är han. min stiliga tinkerkille Castaway. Han fick verkligen möjligheten att komma till sin fulla rätt där nere.
Vilket jag kanske hade på känn att han skulle göra när jag valde att plocka med mig honom dit ner.
Fast jag vågade ju ändå inte tro att korten på honom skulle bli så här pass lyckade i slutänden,
Det är ju tur att de blev så fina, för då slipper jag ju göra om det och jag hade faktiskt hans namn lite i åtanke med när jag valde att ta med mig honom dit ner till stranden och ställde honom mitt ibland alll denna bråte som ligger uppspolad där,
Vågade inte ställa honom närmare vattnet än så här, men jag tror ändå att jag fick med en rörelse som alltid gör att bilden blir lite mer levande.
Lonesome Ranger på plats vid kilpporna
Passade på att försöka få till en riktigt bra närbild på hans huvud, fast det blåste tyvärr lite mer idag och det gav mig inte lika gptt om marginal till att försöka ta om när resultatet inte blev riktigt som jag hade tänkt mig.
Det gick kanske bättre nere på stranden, där det var mer lä.
Visst är han riktigt söt den här"lilla" gulbruna killen ?
Han passade mer än väl in i omgivningen
 
 
Tänka sig hur det kan bli ibland med vissa modellhästar. Den här killen tyckte jag från början inte alls om utan jag funderade till och med på om jag skulle sälja honom. Sedan så kom jag  ändå på ett namn åt honom och nu är jag så glad över att Crimson Tide är min! För han har verkligen växt sig in i sin roll och kanske är det som så att jag börjat gilla honom mer och mer..
Nu skulle jag aldrig börja tänka i de där gamla banorna , då jag tycker att han har någoting visst över sig,. utan att jag jag riktigt kan sätta fingret på vad det är med honom.
Det kanske har någoting att göra med hans vakna intryck att göra ? Dessutom så får jag lov att konstatera att jag inte längre bara har ett ställesom jag måste fota en del av mina breyers på, nej nu har jag ju tagit mig ner till vattnet med.
Bara en bit plast? Ibland så verkar de i alla fall väldigt levande.
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0