mspbubblet

Hejsan på er allihopa. Ja hej till alla er som av någon anledning valt att klicka er in just hit till min lilla blogg. Den senaste tiden har mina inlägg kanske varit en aning svardraperade men det har ju blivit så eftersom Stuart Little valde att lämna oss. Visst det är fortfarande lika jobbigt att tänka på honom och allt roligt vi hade ihop men samtidigt gör det även att sorgen blir lättare att hantera ändå. Den jobbigaste biten är kanske att se hur det faktiskt märks på de andra två att någon fattas När man kommer dem så nära som jag gjort ser man ju liksom de där små förändringarna i deras beteenden som talar om det för mig, eller så är det bara mitt sätt att tolka deras signaler på.Faktum är att Ariel inte kom ut på hela den dagen efter, jag fick muta ut henne ur huset och det är ju så väldigt olikt min lilla fröken som det bara kan bli. Tyvärr kan jag inte läsa hennes tankar men jag nästan ser det på henne då hon får snusa på Timon genom gallret. Hon är inte brunstig så därför låter jag dem få göra det och då sitter hon stilla på bakbenen , sniffar, spetsar öronen och bara lyssnar på helspänn innan hon backar ett par steg och sätter sig på det viset igen. När hon kom ut i hallen för fösta gången drog hon in under skohyllan och bort till hörnet där de brukar sätta sina doftspår så nog tror jag att de märker av att något har förändrats. och inte är sig riktigt likt. Som idag då Timon var ute en stund, han som aldrig pratar annat än i undantagsfall nu sprang han omkring i hallen och muffade precis som om han försökte locka på någon ändå så låg Ariel och sov just då så han kan ju inte ha försökt imponera på henne. Dessutom så har han periodvis också börjat kasta omkring på sitt hus precis sådär som Stuart gjorde så även om jag börjat hämta mig efter några jobbiga tårfyllda dagar är det jobbigt att se mina två kvarvarande guldkorn så förvirrade och vilsna som de är just nu. Fast jag vill samtidigt ändå inte introducera en tredje hamster för snabbt igen utan jag hade ju tänkt låta det gå åtminstone ett par veckor först, för även om jag skulle kunna låta bli och bra ha två så tror jag det skulle hjälpa oss alla tre att hantera förlusten. För det var ju så att det inte bara var jag som hade fäst mig vid lillkillen ändå som det har visat sig men de hanterar det ju på sitt vis..men att ja till och med Timon skulle sakna honom det hade jag inte räknat med. De får ju trots llt bara snusa på varandra genom gallret men kanske är den lilla kontakten dem emellan tillräckligt för att de ska hinna skapa någon form av band ändå trots att de är solitära djur och ska bo ensamma. Så nu tänker jag försöka blicka framåt så smått och Stuart kommer alltid att finnas med oss i tanken ändå, för han var ju det underbara guldkorn som bara han kunde vara , mattes prins och lillgris. För att hålla tankarna på något annat har jag spelat en hel del Sims 4 med. Valde att återskapa en karaktär som på något mystiskt sätt försvunnit nämligen min tuffa polisttjej Callie Anne men jag tyckte att hon blev lite för ensam så jag hittade på en syster som hon fick flytta ihop med i en lägenhet som var i behov av viss upprustning

Hejsan på er alla ni läsare som tittar in just hit på min lilla blogg. Som ni vet har jag kanske inte skrivit så mycket på ett par dagar nu. Det blev visserligen några rader igår men till sist så kom jag mig i något annat och det blev inte mer. Tänkte försöka skriva lite mer idag men ni får ursäkta mig om jag inte orkar skriva så mycket än. För samtidigt som jag vet att han är borta så känns det ändå fortfarande så svårt att låta båda hjärta och hjärna komma i fatt varandra. Han var ju verkligen min lilla ögonsten..och lillkille, tänk att ett så litet djur kan lämna ett sådant hål efter sig. Visserligen så sörjde jag ju Meeko med då han så tragiskt förolyckades men på något sätt är det ändå värre den här gången med Stuart. Kanske beror det på att han ju var en så stor liten personlighet med. Jag tror det men jag får försöka trösta mig med att han trots allt hade ett bra liv hos mig, han kunde inte ha fått det bättre och det är kanske lugnast när de bara får somna in av sig själv än att de ska behöva plågas med. För jag hade ju någonstans anat det ändå genom att han ofta la sig på hustaket och vilade sedan han hade sprungit i hjulet men på sistone kunde han lägga sig i sandbadet med och det var verkligen inte likt honom. Ändå så kom det ju som en chock eftersom han var så mycket yngre än Timon. Timmy som för övrigt , peppar peppar verkar vara hälsan själv än så länge. I går kväll så kastade han både omkring sitt hus och försökte skrämma slag på matte genom att genomföra sitt party-trick det vill säga klämma sig igenom översta hålet på stegen &låtsas att man har fastnat. Sedan när matte kom för att undsätta Columbus ja då tittade han först på mig med en listig min och sedan kröp han ut därifrån helt på egen hand! Så samtidigt är jag glad för att jag åtminstone har två av guldkornen kvar, det lindrar ju en del av saknaden ändå men samtidigt så känns det så fel att se den tomma buren stå där ute i hallen. Jag vet att jag skulle kunna plocka undan den så länge men samtidigt vill jag inte det för då kommer jag bara att placera en massa andra saker där för att slippa se den där tomheten och det gör INTE saken bättre just nu. Nej jag har ju försökt börja klura lite på hur det kommer att bli framöver och ett tag kanske jag kommer att nöja mig med att ha just bara två hamstrar så får jag känna efter hur läget är om ett par veckor igen. Nu har det ju bara hunnit gå några dagar så då kanske det inte är konstigt om allt känns skitjobbigt heller rent ut sagt. Så just nu kan jag inte göra så mycket mer än att ta dag för dag så får vi se vad som händer efter det för den saken är klar, guldkorn är underbara husdjur och det är ju så att jag försökt att ta dag för dag med dem alla tre för man vet ju aldrig när den där dagen kommer utan man kan bara försöka glädjas så mycket det går varje liten stund man får ha dem hos sig. Sedan så kommer jag alltid att minnas mitt lilltroll med den där så pigga& vakna blicken för allt han hittade på och alla hans små egenheter för det var just allt det som gjorde att han var den underbara hamsterkille han faktiskt var. Tack Stuart Little var du nu än befinner dig för att jag fick den stora äran att lära känna dig och hälsa Meeko om du stöter på honom, kanske knaprandes på någon god droppe. Dessutom lovar jag att jag ska  ta hand om Timmy och sist men inte minst Ariel som faktiskt har verkat vara lite förvirrad ett par dagar nu. Idag är faktiskt första dagen efter som jag tycker att hon börjar slappna av igen och är sig själv, men jag vet ju inte hur hon tänker som men faktum är att första dagen efter så kom hon inte ens ut ur sitt hus. Så jag tror att hon på något sätt också saknar dig även om ni aldrig hade träffats, men ni hade ju känt in varandras dofter och hon var van vid att höra dig stöka runt med ditt hus i hallen. Samt att du räddade matte när hamsterfröken gömt sig bakom frysen och vägrade komma fram.

Idag trillar tårarna nerför mina kinder och jag kan inte sluta gråta. Nej Timon och Ariel mår prima men min lilla pälskling,myskille och gladiator Stuart Little  har somnat in. Reagerade då han inte kom ut på morgonrundan som han brukade och lyfte på huset.Då låg han där. Han som verkade må bra igår kväll och han tog sockerärten precis som vanligt. Det var väl hans tur helt enkelt men ändå känns det så plötsligt och oväntat &närmast jobbigt för han var ju min lilla prins och myskille. Hur ska det liksom bli nu ? Ja jag vet inte....mamma tyckter jag ska nöja mig med två och samtidigt har jag svårt för den tanken..jag vet inte varför men nu har man ju vant sig vid att ha tre och känner sig mest komplett så. Men just nu faller tårarna och jag har fortfarande svårt att ta in att det ens har hänt..min lilla Stuart-älskling och mattes hjärta  finns inte mer , i alla fall inte på jorden och nu har Meeko fått sällskap i hamsterhimlen av ännu en liten stjärna men jag får trötsta mgi med att han har haft ett bra liv hos mig med all kärlek han har fått också får jag krama på guldkornen som är kvar lite extra den här första tiden medan jag funderar...men ja det känns inte alls bra. Det kanske kommer att kännsas bättre så småningom men just nu kan jag bara tänka på hur mycket jag kommer att sakna våra mysstunder tillsammans i soffan.  Tack för den här tiden vi fick ihop världens bästa Stuart Little må du sova så gott och hoppas du träffar på Meeko någonstans på vägen till hamstrarnas himmel där det finns hur mycket godsaker som helst som man kan stoppa in och gömma i kindpåsarna.

Hejsan hoppsan på er alla ni läsare där ute som råkat ramla in här av en eller annan ibland kanske lite oklar och diffus anledning.. Just nu faller det vita flingor ner från himlen utanför fönstret och det ser alltså ut som om det kommer att komma ett litet vitt täcke inför söndag då det är först advent. Några av er kanske redan har börjat stöka fram lådorna med julsaker. Jo jag har börjat så smått där hemma jag med :) och jag kanske borde skämmas men några småsaker har hängt uppe hela tiden. Fast så kan det bli med en del saker att de smälter in i omgivningen så mycket att man inte tänker på om de finns där resten av året med. Nu skulle dock dagens inlägg inte handla om julpynt. Nej jag tänker skriva om något helt annat som jag inte har yppat mig om på ett bra tag trots att jag stannat kvar och spelar MSP, det vill säga Moviestarplanet.se fortfarande.. Ja jag har blivit kvar trots allt eftersom jag i grunden tycker att det är ett roligt spel och några trevliga människor som man kan surra med om allt mellan himmel och jord finns det ändå kvar där även fast det blivit allt svårare att hitta dem. Framför allt är det dock två negativa saker som jag tycker dragit ner det totala betyget på sistone. För det första har det blivit vanligare igen med en del som inte verkar kunna acceptera att sidan har sina regler och det känns inte alls kul att se folk bråka öppet i rummen eller när det skrivs en del saker i forumet. Liksom kom igen nu! Det handlar inte om att man får tåla vissa saker när man ger sig ut på nätet utan man ska alltid behandla andra med lika stor respekt oavsett var man befinner sig. Så svårt kan det inte vara att utgå från att man ska bemöta andra så som man själv vill bli bemött. Och jag anser att vi alla måste kunna hjälpas åt för att skapa god ordning och ett bra klimat där man kan trivas utan att behöva bli rädd men det är något som jag tror blivit svårare då man infört en striktare åldersgräns. Det leder bara till en större splittring i förläggningen som jag ser det och dessutom så kan man aldrig lita på någon heller. Så därför är det mycket klokt att vara försiktig med vad man säger eftersom man aldrig kan veta vem som döljer sig bakom tangentbordet. Den andra saken som fått mig att fundera är också egentligen inte så så svår. Jag har spelat sedan 2010 och förut så var jag nästan alltid vip men efter ägarbytet på sidan och priserna förändrades så har jag bara köpt någon enstaka gång eller vunnit via tävlingarna. Annars är jag oftast inte det numera på grund av att det blivit allt för kostsamt jag menar vem har egentligen råd med ett års StarVip för 700 kr? Åtminstone INTE jag och vilka är det som egentligen får betala kostnaderna,. I de allra flesta fall så faller det nog det ansvaret på föräldrarna men alla har verkligen långt ifrån råd med den kostnadsbild som mer och mer har framträtt. Jag kan acceptera att man kanske måste ta ut en viss avgift för att slippa ha reklam på sajten men det känns inte motiverat att det ska kosta så mycket på ett år per medlem om det är en sajt som främst vänder sig till barn&unga! Speciellt känns det som en omotiverad prisbild eftersom man haft mycket problem med lagg och hela tiden skyllt på att det varit användarnas datorer som varit för gamla.För mig är detta beteendet av support oansvarigt och att man dessutom inte kan svara på när en enkel bugg ska vara fixad det är under all kritik. Sedan finns det ett par småsaker man kan fundera på med men framför allt tycker jag det är märkligt att man är jättepigg på att komma på nya teman och nya funktioner men att man samtidigt verkar vara så intresserad av att lösa så att sidan fungerar som den ska igen. De sakerna gör att jag har lite svårt att förstå vilken riktning man vill att sidan ska gå framöver för jag tror tyvärr att man inte lockar så många nya användare heller då man har de här problemen och många väljer att sluta för att de blivit. rädda på grund av hot eller trakasserier. Har det gått så långt då tycker jag att något är katastrofalt fel. Sedan tycker jag att censuren på sidan ibland faktiskt går för långt och ord som inte alls är nedsättande eller störande i sig själva blir förvandlade till hashtags & då tycker jag kanske att man behöver se över listan men på det stora hela så är sidan fortfarande ett bra ställe även fast den dras med vissa problem men vem vet det kanske blir bättre framöver?Också vill jag även passa på att berätta att min Simsfamilj har utökats med ännu en medlem nämligen lilla Nora så nu består den av fyra karaktärer som var och en ska bli roliga att få följa framöver. Funderar faktiskt på om de ska få flytta igen eftersom de nuvarande grannarna är lite väl stökiga av sig ibland och de får nattron störd till och från men först ska deras hushållskassa få bli lite större så de har råd att flytta till något mer vettigt men jag lovar att jag återkommer till dem då jag bestämmer att det är dags för dem att ta det steget ut i stan, eller som de ska få prova lyckan och flytta ut till förorten igen.

Hejsan på er alla ni läsare där ute som har gjort det goda valet att titta in till min lilla blogg just idag. Nu har det gått några dagar igen sedan jag skrev några rader senast men det är ju lätt hänt att det blir så i perioder och varje dag kan man ju inte hålla på att uppdatera för då skulle det bli enformigt. Ja vissa kanske tycker att jag upprepar vissa saker nog ofta redan nu men jag vill ju hålla mig till ett visst format då jag skriver om saker här. Annars skulle jag lätt kunna brodera ut vissa inlägg men då skulle det bli mindre noveller för er att läsa varje gång. Så jag försöker hålla mig så kortfattat jag kan ändå även om jag samtidigt också försöker behålla den där känslan i orden. Nog om detta nu till något helt annat . Jag återskapade ju en karaktär från Sims 3 i fyran rätt nyligen och jag började berätta lite om honom. Nu har jag kommit fram till att han och hans nya fru nog ändå får fortsätta bo ihop sedan de adopterat en flicka som heter Emma. Man kan säga att de fick en nytändning i förhållandet efter det och de har dessutom blivit goda vänner med henne. Annars kan ju även relationerna mellan familjemedlemmar i Sims knaka så nu är enda problemet de har de lite störiga grannarna. Annars så har mamma Kate hittat sia passioner här i livet med, hon tycker om både matlagning och att skriva böcker. Så simdalerna har börjat ramla in på kontot eftersom Donald just blivit befodrad och numera sitter i kommunfullmäktige.

Hejsan hoppsan på er alla ni läsare som tittar in just hit till min lilla blogg. Ja verkligen hoppsan nu har det faktiskt gått en hel vecka utan att jag skrivit något nytt. Det värsta är att jag inte ens vet hur det har gått till men så kan det gå om man gör andra saker istället och kanske inte känner för att skriva men några nya rader ska det väl i alla fall kunna bli idag. Vad jag gör annars då jag inte sitter vid datorn ? Ja jag umgås ju såklart med mina tre guldkorn som tar upp det mesta av tiden på kvällarna då de är vakna annars ås är jag ju kreativ och har för det mesta ett eller flera sådana projekt igång samtidigt också spelar jag ju en hel del Sims 4. Har ju äntligen efter allt strul som varit fått ordning på de nerladdade filerna , åtminstone den större delen av dem är tillbaka så nu har jag skapat ett par hushåll jag är nöjd med igen. Tog faktiskt och återskapade en karaktär från Sims 3 igår och mjo jag är fortfarande nöjd med honom så nu måste jag återskapa åtminstone två till karaktärer därifrån som jag ju hade och var nöjd med. Självklart är Maya en av dem men jag vet inte om jag ska återskapa bara henne och Youssef eller om jag ska ta med hela deras familj med alla barnen ?

Hejsan på er alla morgonpigga läsare där ute som ramlat in just hit. En del av er kanske kollar in min blogg regelbundet för att se vad jag skriver och för andra kanske det istället är första gången. Jag hoppas att det ska finnas något för er alla att läsa ekker så kanske ni bara vill titta på foton. Hejsan på er alla oavsett anledning till att ni valt att klicka er in just hit. Idag kändes det lite motigt att kliva upp och det inte bara för att stadens hockeylag förlorade i Allsvenskan igår. Nej det är nog mer för att den snö som föll i förra veckan snart har töat bort helt och det är riktigt ruskväder ute igen. Grått, mörkt , allmänt trist och regnigt. Med andra ord tillbaka till typiskt höstväder så det blir ju mycket att man tittar på TV och sitter vid datorn. En del kanske säger att jag inte har något liv men då tycker jag att de kan vara tysta istället för de känner inte mig. Huvudsaken är väl ändå att man är nöjd med sig själv och känner sig glad med vad man har. Jag skulle aldrig vilja ändra på något för att passa in hos någon annan. Visst kan man kompromissa med en del saker men jag fick ett så bra råd en gång av en kollega och det var så enkelt egentligen: Sluta aldrig att måla.

Nej det hade jag inte funderat på heller och jag har ju alltid varit så här kreativ ända sedan jag var liten och satt och rev konfetti vid köksbordet till mammas lagom roade min men sådan är jag & det är ju så kul att skapa saker även om det bara är för sin egen skull man gör det.  Sedan är ju djuren mitt andra stora intresse vilket jag tror också märktes lika tidigt då jag ville gosa med brorsans kanin men den ville inte samma sak utan rymde från buren eller den gång då jag hade  fått den tydliga tillsägelsen:Du går inte in till hästen.

Vad tror ni den lilla tösen gjorde ? Jo hon smög in i garaget och hämtade grimskaftet innan hon gick ner till hagen Visste inte riktigt hur man skulle få fast grimskaftet utan trädde det genom grimman men hästen, en fd travare lunkade på så snällt  efter mig och lät sig snällt bli ledd varv på varv och det var så pappa hittade oss. Så jag tror det var där jag blev biten av dem ändå. Visserligen så kan jag väl rida, men jag har aldrig galopperat och jag tycker nog ändå mer om det här med att pyssla om dem och mysa. Själva hanteringen är ju faktiskt egentligen minst lika viktig också tycker jag om att ha dem som motiv då jag fotar eller ritar. Fast jag har inga möjligheter att ha en egen. Drömmer ju om att ha en border collie igen också men just nu så har jag ju fullt hus med mina tre små guldkorn. Tillsammans med dem får man aldrig ett långtråkig stund  och jag tycker det är så synd att smådjur många gånger blir så underskattade som husdjur för de är verkligen underbara Var och en på sitt eget sätt men det krävs ju att man studerar dem ofta för att se deras unika personligheter. Fast all den där tiden som man lägger ner är det i slutänden också värt när man lärt känna dem på riktigt.

Morgon på er alla ni läsare som ramlat in just hit till min lilla blogg eller ja såklart hej till alla er som klickar er in för att läsa det jag skriver. Nu har det åter igen gått ett par dagar mellan inläggen men ibland blir det ju så att man kanske inte riktig tar sig för att skriva. Nåja nu är jag i alla fall här igen :) . Ni kanske undrar vad jag har pysslat med eftersom jag inte skrivit något och det ska jag säga nu. Jag har nästan men bara nästan lekt matadoren på julafon. Ja ni vet han i tjuren Ferdinand som sliter av sig håret. Orsak ? Jo mitt Sims 4 fick för sig att krångla här hemma det startade inte upp. Felsökte och det visade sig att uppdateringen av Win 10 kunde ställa till det i uppladdningsfasen av spelet. Sedan hade jag tydligen några CC-filer som också plötsligt fick för sig att sätta käppar i hjulet. Så det var bara att rensa mappen och börja om men nu hoppas jag att det åtminstone ska få vara nog så för ett tag framöver. Men jag kommer nog bli lite återhållsammare med att skapa hushåll..jag som hade kommit då långt med mina vampyrfans...och nu tillbaka på ruta ett. Fast man brukar ju säga inget ont som inte har något gott med sig. Vad det kan vara i det här sammanhanget är väl möjligen att jag flyttat om alla mina filer och sorterat opp nerladdningarna i undermappar så jag ska ha ordning på dem i fortsättningen också vet jag ju nu va jag inte ska ta ner igen. Sedan besökte jag mina föräldrar igår och blev ståendes bra länge vid deras köksfönster , spanandes efter fåglar. Fick se både nötkråkan som har blivit en återkommande vintergäst och gråspetten som kom för första gången i år.

Hejsan på er alla ni läsare där ute som trillar in just hit på min lilla blogg. Somliga av er kanske brukar se efter vad jag har för mig medan vissa andra kanske besöker mig för allra första gången. Jag hoppas att alla oavsett anledning till att ni befinner er just här ska hitta något ni gillar. Om inte så står det er fritt att klicka er vidare till en annan sida. Idag tänkte jag skriv om ett aktuellt ämne som jag tycker det pratas om för lite. Visserligen så hörde jag det på radion i morse men annars tycker jag det är ganska tyst från de organisationer som annars brukar skrika så högt då det gäller en del andra saker. Ja det jg blev upprörd över den här gången är det faktum att det varje år försvinner mellan 63 till kanske 100 miljoner hajar ur världshaven,ta in det MILJONER! När jag först hörde siffrorna ville jag egentligen bara gråta över människans rovdrift. Samtidigt så måste man visserligen glädjas åt att efterfrågan på hajfenor har sjunkit men det kommersiella fisket med trålar hotar ett unikt ekosystem. och det är verkligen skrämmande att höra. För visst är det så att alla arter har sina unika funktioner och det är orsaken till att just de finns till. Hajen kan onekligen väcka många slags känslor men det kanske är det faktum att de funnits så länge på vår planet som också gör dem till så fascinerande varelser med alla de egenskaper som de har. Det som fick mig biten av just hajar från början var nog då jag som liten fick tillfälle att känna på en uppstoppad som hade förolyckats i ett fiskenät. Jag kommer fortfarande ihåg den där unika känslan av hur det kändes att stoppa in handen i munnen på den. Vissa trodde att man hade satt in spikar för att det var så vasst men kände man efter lite försiktigt så fanns tandraderna där. Den känslan var magisk men det är nog samtidigt också så nära som jag vill komma dem rent fysiskt, det eller Universeum räcker fint. Jag har ingen önskan om att hoppa ner i en hajbur men jag tycker fortfarande att de är spännande djur och tänk vad lite vi faktiskt egentligen känner till om dem. Det finns till exempel inte mindre än 500 arter av haj världen över och en del av dessa går att hitta i Östersjön, dock inga farliga utan den största av dem brugden är en planktonätare och flera andra av dem står med på listan över hotade arter. Så om jag får säga vad jag tycker så verkar det tyvärr som hajen fortfarande idag tillhör ett av de mer missförstådda djuren på grund av sitt rykte men visste ni att mannen bakom filmen Hajen, Peter Benchley mådde så dåligt över vad han orsakade att han ägnade resten av sitt liv åt att försöka bevara dem ? Det borde ju betyda någonting kan man ju tycka och jag hoppas att med all den teknik vi har idag, ju mer vi lär oss om dem desto mer inser vi hur viktig deras roll som havets sopgubbar faktiskt är. Dessutom är det inte den stora vita som egentligen är mest farlig för den lever normalt på stora djup och går bara in på grundare vatten under fortplantningen eller i jakten på mat då de söker sig närmare stränderna, men medvetna människojägare är de inte utan de kan förväxla oss med tex sälar. Det är istället den mindre och mer aggressiva tjurhajen som dessutom kan leva både i söt och saltvatten man ska se upp mer med, för den anfaller allt och alla. Dessutom kan vi också lägga till tigerhaj och årfenshaj på den listan men risken att bli biten är ändå väldigt liten och det är större sannorlikhet att man blir träffat av en kokosnöt eller dödas av en elefant! Och har ni inte redan sett den så rekomenderar jag filmen Sharkwaters varmt som just tar upp problemet med just hajfensoppan!

God morgon på er alla ni läsare som kanske bara råkat klicka er in hit för allra första gången eller ja såklart hej till alla er som nu brukar kolla in vad jag skriver. En del av er kanske just klivit upp ur sängen medans andra nog har hunnit vara igång ett tag. Jag till hör nog mer den där andra sorten numera för även om jag egentligen är mer av en kvällsmänniska så har jag ju de små liven som vill ha sin uppmärksamhet en stund på förmiddagen innan de går och lägger sig. Ja två tredjedelar av dem är nöjda bara de får gå ut lite och sträcka på benen, sedan kan de gå in i sina hus och somna om men den där sista delen. Ja jag talar såklart om Timon han kan vara vaken till halv elva ibland och verkar tycka att sömn är någonting överskattat. Eller så är det bara så att han är mer social av sig än de där två andra äventyrarna. Hur som helst så har jag ju inget emot hans nya vana heller för då får jag ju träffa honom lite mer också får han ju min odelade uppmärksamhet vilket jag tror att han stortrivs med. För han vet att om han vaknar en andra gång på morgonen sedan småttingarna har gått och lagt sig, ja då kan han få komma ut och gå löst. Ibland ställer jag ut små nya saker för dem att upptäcka fast i stort sett har de sina fasta vägar som de brukar vandra på när de väl är ute. Ja Timon har faktiskt sin karta tror jag som han går efter, det är ju därför jag kallar honom för Columbus.

Hallojsan på er alla där ute i höstmörkret. Ja än så länge är det faktiskt mörkt fortfarande för den lilla snö som kom töade upp så fort den landade på marken & resterna som ligger kvar är mindre än lite. En del av som kollar in hit kanske har höstlov och jag minns hur härlig denna ledighet brukade vara då man gick i skolan. Nu är det ju inte hundra år sedan men det börjar att ha gått ett bra tag sedan man gjorde det senast. Hur som helst så hörde jag nog aldrig till den sort som trivdes speciellt bra där men det hade ju sina anledningar fast det är ett annat kapitel men visst är det så att det satt sina spår i hur jag är som person idag. Fast nog pratat om den saken, nu till det som egentligen skulle skrivas i dagens inlägg. Jag tänkte börja med en fråga. Tycker ni att det är okej att adoptera en gravsten? För ibland känns det som om jag gjort det. Det började för många år sedan då jag och en kompis gick omkring på en kyrkogård och fysiskt sätt höll på att snubbla över en. Den var så annorlunda jämfört med alla andra stenar vi hade sett ditills. Ändå hade vi gått runt på en del kyrkogårdar och sett en hel del, ändå var det just denna som fångade vår uppmärksamhet. Jag menar alla släkter har väl sina tragedier men ändå så drabbade den här verkligen oss på alla sätt som den kunde då och jag minns fortfarande alla de där känslorna som bubblade upp allt eftersom man blev mer nyfiken &ville veta vad som hade hänt dem.

Halloj på er alla ni glada läsare där ute som kollar in just hit på min lilla blogg för att se om jag skrivit något nytt sedan senast. Ibland kan det gå ett par dagar mellan inläggen som ni märker men jag försöker ju skriva så mycket som andan faller på. Fast jag talar ju inte om alla detaljer i vad jag gör under dagen som en del för jag tycker det är rätt trist att läsa om sådana där saker som alla ändå måste göra. Brukar dock alltid skriva lite om väderleken och om ni undrar så mjo igår kom den årets första snö! Den lär väl som alltid töa bort men det blir så mycket ljusare ute bara det där första lilla kommer och lägger sig på marken så blir det stor skillnad. Sedan föredrar jag faktiskt snön framför slask och halkan som brukar bli. Och en annan sak jag tycker är lite festligt men det beror nog på hur man väljer att se på saken är alla dessa lastbilar som brukar bli ståendes efter vägarna. Varje vinter är det samma sak för trots att vi vet att snön kommer här i norr så är det ju nästan alltid problem med utländska bilat. Borde de inte vara informerade innan de passerar landet kan man tycka ? 

Så ja en del saker är kanske märkliga och det där tycker jag är en av de konstigaste med vintern eller funderingen över varför vissa husägare i stan inte tycks bry sig om att sanda när det är halt. Än så länge har man väl lyckats hålla sig på benen men man kan ju tänka sig hur det är för alla äldre personer som ska försöka ta sig fram. Nej lätt är det inte. eller då snöröjning pågår och de kör ihop en stäng mitt i vägen, det borde också kunna klassas som en trafikfara eftersom det blir skymd sikt. Om jag ändå ska försöka fatta mig kort, så ja jag gillar ändå vintern och tycker faktiskt att det kanske är en av årets allra vackraste årstider!