mspbubblet -

Öfjärden- Mitt verkliga paradis på jorden

Blunda och slut försiktigt båda dina ögonlock.

Våga dig på att höra den där stilla tystnaden.

Lyssna till den milda sommarvindens lek bland grässtråna, hör hur det kanske prasslar till där någonstans nere i vassen. Fånga upp det där svaga klämtandet från en koskälla.

En ladudörr som långsamt står där öppen och slår med gnisslandet från de rostiga gamla gångjärnen.

På avstånd så hörs en trana, med sitt ensliga rop som ekar över markerna ackompanjerat av trutarnas ouvertyr där de olika arterna har sina egna stämmor & kråkornas hesa kraxande som utgör den ena strofen i en refräng

Ibland så störs detta lugn av främmande ljud som kommer in utifrån.

En bil som rullar förbi på landsvägen, knastrandet av gruset under däcken eller bruset från ett tåg som rusar förbi på järnvägen.

En ensam korp kommer sakta flygandes uppe på den blåa himlen, där molnen avtecknar sig som små vita flor som är utspridda lite här och var. De syns väl knappast till men du vet ändå om att de finns där ovan.

Vattenytan där ute på sjön ligger blank, likt en spegel. Allting är så stilla att du ser varenda krusning på den. Om inte det här är ett av de smakprov som kommer från den svenska sommaren och en gåva av vår fantastiska natur som vi har här uppe i Norrland, ja då vet jag nog inte riktigt vad som menas med de orden, stillhet och ett ögonblick av ro ibland.

För om ni ställer den frågan till mig, det spelar nog ingen roll hur många gånger jag får den så förblir mitt svar ändå alltid detsamma.

Sanna mina ord, det här måste vara ett verkligt paradis på jorden!

2019-07-31 @ 13:25:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Här går det visst vilt till!

Månen var fortfarande uppe och den avtecknade sig svagt på den ljusblå himlen på samma gång som solen var framme.

Jag hade bara gått en liten bit längs den smala landsvägen då jag lyckades skrämma upp en flock med måsfåglar som gick och letade mat på en åker. Knappt hade jag väl hunnit med att passera den förän jag märkte att batterinivån på kameran var låg och jag fick lov att stanna för att leta igenom ryggsäcken. Såklart hade jag glömt båda reservbatterierna hemma! Funderade på om jag skulle vända om och gå tillbaka hem för att hämta dem, men till sist så fattade jag ändå beslutet att fortsätta. Det fick helt enkelt lov att bli som det blev och några bilder skulle jag säkert ändå hinna med att fota innan den skulle stänga av sig helt!

Gick först en liten bit efter landsvägen innan jag vek av upp in i skogen och när jag hade traskat en bit efter stigen som går där, genom strövområdet så fick jag sällskap av den här lilla fågeln som helt uppenbart inte alls var nöjd med att jag kom i närheten då den varnade med en serie av flera korta pipläten. Stannade ändå till för att fota den innan jag fortsatte vidare.

Passerade "Trollskogen" som verkligen gör skäl för sitt smeknamn , för visst ser det lite som den är vore direkt hämtad ur en av John Bauers fantastiska sagor ? Alltså det där fullkomligt magiska spelet av ljus och skuggor mellan träden!

En ensam trut kom flygande så stilla när jag hade gått lite längre.

Sedan fick jag syn på ett par tranor som kom seglande på låg höjd, kanske var de på väg bort för försöka med att hitta någon någon plats där de kunde slå sig ner och äta frukost.

Tänk vad vackert det är!

Träffade på ett annat tranpar som gick och letade mat, de var uppenbart missnöjda med någoting. Spanade ut över åkrarna och då fick jag syn på orsaken till fåglarnas upprörda trumpetande nämligen en räv som var där och oroade dem.

Betande boskap hör verkligen vår landsbygd till, tänka sig hur glad man kan bli av att få se allt det här!

Svalorna hade trots allt visst inte flyttat söderut ännu, ne utanj det gäller bara att man tittar efter dem på rätt ställe. När jag vände på klacken för att gå hemåt så satt de plötsligt där på en luftkabel och kvittrade.

Sedan så är det verkligen fullt av liv i buskagen, men man ser ju ingenting på grund av grönskan Lyckades mot all förmodan fota en fin liten gulsparv som satt och putsade sig på en gren.

Medan jag traskade på där längs efter vägen så hann jag börja med att tänka; Nu kommer jag ju inte att få se någoting mer idag . Fast då fick jag syn på någoting som dök upp långt ut på åkern, nämligen två stycken rådjur! Först vågade jag knappt med att röra mig eftersom jag vet hur lättskrämda de oftast är, utan jag stod kvar och bara väntade på vad som skulle ske härnäst.

När de kom lite närmare så såg jag att det var en bock som höll efter en hind eller råget.

De det såg ut som en dans där de sprang med sicksack-liknande rörelser över åkern, att likna detta skådespel vid brunsten som en vacker och sensuell dans känns inte heller helt fel.

Båda två var alltså så fullt upptagna av varandra, att jag inte vet hur mycket som de faktiskt la märke till mig där jag stod uppe på vägen. Vid ett tillfälle så kom de faktiskt så nära att jag fick lov till att prata högt och vifta lite med armarna för att de skulle väja undan vid dikeskanten. I det läget så upplevde jag det som att de nära på befann sig framför mina fötter, lite till och vi hade lika gärna kunnat krockat ihop& det hade nog inte varit allt för trevligt med tanke på de där sylvassa hornen som bocken hade!

Hinden eller rågeten tror jag var lite skyggare för hon svängde trots allt av lite tidigare än vad bocken gjorde men hon kom ju ändå tillräckligt nära för att jag skulle hinna få till en bra bild på henne!

Bocken kom alltså så här nära mig när de vände tillbaka upp på åkern efter en av de flertalet löprundor som de gjorde. Ibland så var han dessutom tvungen till att lägga sig ner för att vila lite eftersom de sprang så mycket, att han rasade ihop av utmattning. Där stod jag alltså, med ett hårt bultande hjärta nere på vägen och såg alltihopa! vet inte riktigt hur länge som jag fick den stora äran till att beskåda dem, för jag tappade helt och kollen just där & då på allt vad tid hette!

Avslutningsvis så vände de ändå tillbaka upp mot åkern, åt det hållet som de hade kommit ifrån till att börja med också tyckte de att det fick räcka för stunden, så kanske att de hade sett mig i alla fall. Då båda två kastade ett getöga upp mot vägen. Fast innan jag lämnade platsen så var de igång på nytt och det sista som jag lyckades uppfatta var när jag hörde ett jätteplask som kom nerifrån den närbelägna ån , men jag gick faktiskt dit för att kolla sedan och jag såg ingenting så allting slutade nog väl. De kanske bara behövde få kyla ner sig lite efter den där urladdningen som de nyss hade gjort! Om jag någon gång kände att jag blev rädd och skakis i benen under tiden jag stod där och såg allting? Nej faktiskt inte eftersom jag trots allt litade på att de visste om att jag var där. Om de nu inte hade sett mig så kanske läget hade varit annorlunda men djuren är verkligen helt fantastiska!

För om man ger dem tilliten, så får man kanske tillfälle att få samma sak tillbaka också har man turen att få vara med om någoting sådant här!

Jag menar det att media skriver om hur mycket folk börjat tillbringa allt mer tid hemma på semestern och det är ju förvisso jättebra att det är så , men ibland så tycker jag fortfarande ändå att det verkar som att det hela tiden måste hända saker för att man ska vara nöjda.

Man ska ständigt ut på en massa olika aktiviteter hit och dit vilket får mig att undra om ledigheten verkligen blir så stressfri för en del? För även om det är kul att hitta på saker så behöver man ju för den sakens inte slå på så himla storslaget varje gång heller utan det är faktiskt riktigt roligt att få kunna gå på upptäcktsfärd i skogen och vi ska dessutom vara väldigt tacksamma över vår unika allemansrätt som gör det hela möjligt.I vissa kretsar så kan man ju dock fortfarande bli sedd på som en u något dda fågel för att man tycker om att krypa omkring i buskarna och kolla efter fåglar eller så tycker de kanske bara att man är konstig om man gillar naturen men hur kommer det sig egentligen undrar jag?

Fast jag kanske har haft den turen att växa upp i ett stabilt hem, med två stöttande föräldrar som låtit mig få gå mina egna vägar i livet? Framför allt så är det ju så att min pappa och jag varit ute på många äventyr under årens lopp och det är jag honom vekligen evigt tacksam för. Alla dessa platser som vägarna har lett oss fram till!

Bara en sådan sak som att jag hela tiden har fått följa med ut i skogen för att plocka både lingon,blåbär och hjortron! Det har nog gjort så att jag alltid haft den där biten med mig och jag har fått lära mig att naturen verkligen är fascinerande INTE det minsta tråkig!

2019-07-23 @ 10:05:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Örnen har landat

Idag så passade jag på och tog mig en längre promenad medan föräldrarna var iväg och handlade. Hade egentligen inte planerat för att gå så långt men eftersom det var så fint väder så tänkte jag att det var lika bra att passa på, med en tur förbi OBS-ladan då jag inte hade varit där på länge. Fast till att börja med så gick jag ner och kollade om drillsnäpporna var hemma då vi inte har sett till dem på ett tag nu men jo nu var de tillbaka på det vanliga stället vid de före detta reningdammarna som nu bara står där och växer igen allt mer.

Sedan fortsatte jag att gå efter vägen och jag tyckte att det var märkligt tomt i luftrummet. Samtidigt var det varmt och jag funderade på om jag skulle vända tills solen för en stund gick i moln & jag tog beslutet om att fortsätta ändå. På väg mot ladan så kom en stor flock av någoting flygandes och jag fick tillbaka hoppet om att åtminstone kunna få skymta någoting mer än bara kråkor och måsfåglar som det verkligen fanns massor av ute på de åkrarna som omgärdar sjön nu då en av bönderna hade börjat med att slå sitt hö.

Sedan blev jag kvar ute vid ladan ett bra tag innan jag började känna att det var dags att bege sig hemåt. Slog igång mobiltelefonen och skickade ett par meddelanden för att kunna få skjuts hem då jag kände mig helt slut och inte alls säker på att jag skulle orka ta mig tillbaka hela vägen hem. Fast när jag ändå hade tagit mig dit ut så kände jag att jag inte kunde lägga ner kameran riktigt ännu heller.Så jag gjorde ett nytt svep över sjön där både fick syn på tranorna som hade kvar sin lilla unge och gråhägrarna som även de var på plats. Tänk vissa år syns de ju knappt till alls!

Märkte sedanhur kråkorna drog iväg åt ett håll nere vid strandkanten och helt plötsligt ser jag någoting ENORMT komma svepande över vattenytan i riktning mot strandkanten så jag tog upp kameran och zoomade så mycket jag nu kunde med mitt lilla 70-300 objektiv. Där satt den , men en stor fisk i klorna! Nog för att jag har sett havsörnen förut då de kommit flygande över huset, men den här upplevelsen var verkligen någoting utöver det där vanliga och på det där avståndet har jag då aldrig sett den förut., men nu var det verkligen så att man reagerade över storleken och vilka imponerande fåglar de verkligen är sedan! Hade tyvärr inte tid att stanna kvar länge, för sedan så anlände min skjuts och chauffören av bilen var inte så sugen på att stanna kvar och kolla in norra europas största rovfågel så den fick äta upp sin lunch ifred, eller ja kråkorna satte ju sig där vid sidan av och bara väntade på sin chans till att få tag på resterna!

Sedan några år så finns det nötboskap som betar både vid och i själva fågelskyddsområdet för att försöka hindra det från att växa igen helt & jag tycker det är en sådan där självklar bild av den svenska sommaren. Vet faktiskt inte om det finns någoting bättre än att kunna promenera iväg så här ibland och ta med sig lite fika för att sätta sig där ute på en solvarm sten invid väggen på den gamla ladan och bara spana ut över vattnet. Nej det är någoting som för mig är väldigt svårslaget!

För även om man kanske inte alltid får syn på någoting så kan man lika gärna bara sitta kvar där , sluta ögonen och dra in naturens alla naturens dofter i näsan eller lyssna på fågelsången och höra det svaga klämtandet från skällkons klocka som hörs ibland då boskapen flyttar på sig i maklig takt.

2019-07-13 @ 14:09:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sökandet efter rötterna

Eftersom jag har hållit på en hel del med släktforskning förut och fortfarande är intresserad av den lokala historien så bestämde min pappa och jag oss för att vi skulle ge oss iväg ut på en lite längre utflykt med bilen under gårdagen. Den här gången så kmoi vi att styra vi vår kosa utanför staden och upp mot Björnaby dit en avlägsen släkting lär ha kommit på 1600-talet från Finland. Eller ja rättare sagt, pappa körde medan jag satt och kollade in omgivningarna och njöt av alla dessa fina vyer som fanns efter vägen. Tänk så fint det är i Norrland!

Varje gång jag ser det här stället, så får jag en speciell känsla och blir alldeles varm i hjärtat utan att jag riktigt vet varför. Jag vet ju vem som bor där, men jag har inga egentliga kopplingar till gården mer än att jag en gång har suutti i köket och druckit rabarbersaft ändå är det som att komma hem när jag ser det där uppe i backen.

En liten flock med kanadagäss låg ute och guppade på vågorna i Landsjösjön när vi passerade, såg även en flock med tiotalet tranor i på en åker efter vägen norrut.

Utsikt igen över vatten.

Jag fick närapå svindel av att bara sitta och titta upp på de väldiga stupen!

Den fina lilla vita träkyrkan som ligger i Björnaby, där vi träffade en avlägsen släkting som jobbade på kyrkogården. Ja tänk utan att man ens visste om det så har man tydligen släkt där uppe med!

Sedan bar det av på en mindre väg rakt in i skogen, jag hade varit ironisk nog att säga det innan att man aldrig kan veta var pappa och jag hamnar någonstans när vi är ute så här och det stämmer.Fast nu hade vi ju fått ett tips från en väldigt bra källa den här gången.

Fast promenaden dit in var allt annat än lätt.

På vär färd över stock och sten så passerade vi den största rotvälta som jag har sett., den var verkligen enorm!

Sedan kom vi fram till Batteribacken , där de hade byggt upp en rekonstruktion av hur försvarslinjen mot ryssarna såg ut vid vid 1808-1809 års krig mot ryssarna som hade kommit i båtar upp efter älven. Det var väldigt intressant att få se det, tänk vad många sådana där saker som måste finnas kvar ute i skogarna!

Som ni ser så gick stigen in efter ett hygge, eller ja det var snarare en spår som var uppkört med en skogsmaskin som vi tog oss fram längs, men det fanns i alla fall snitslar på träden och tur var det när vi sedan skulle hitta ut därifrån!

På vägen hem så stannade vi även till vid kyrkan uppe i Gideå så nu fick jag mig ett kort på den också. Även här en charmig liten kyrka som var byggd utav trä.

På väg tillbaka mot stan så fick jag syn på de här fantastiska molnen.

Eftersom min pappa varit lantbrevbärare så har han ju kört ut posten förut i de flesta av byarna runtikring och vårat sista stopp på vägen hem blev vid en gård där de förut hade både grisar och en av de finaste kallbloden jag någonsin har sett. Ja jag kommer ju aldrig att glömma Ersbo Gyller så därför var det roligt att se att det fannns hästar kvar där som gick och betade i hagen!

Det är någonting visst med de där kallbloden alltså! Sedan var det ledsamt att se en annan gård där ladugården numera höll på att falla ihop, eller ja åtminstone så hade en del av taket på den gamla ladugården längst ner mot vägen bitvis rasat in och det verkade inte heller längre finnas några hästar där så åkrarna höll på att växa igen helt och hållet. Pappa sa att ägaren som har varit en större hästhandlare och uppfödare/travtränare/kusk bor kvar där ännu men jag undrar det då jag tyckte att huset såg väldigt öde ut. Nej det var i alla fall ingen rolig syn alls!

2019-07-05 @ 16:34:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()