mspbubblet

Det är så olika och individuellt från person till person var och en kan nog faktiskt bara svara för sig själva på den frågan. Jag går  först in i ett  slags försvarstillstånd , där jag stänger ute alla känslorna och bara försöker leta efter sådana fakta som kanske kan hjälpa mig att förstå vad som har hänt. 

När jag sedan ska börja sortera de olika minnesbilderna framför mig, ja det är då , i det läget som tårarna börjar med att rinna neför kinderna på mig när allt det där som är jobbigt kommer ikapp med logiken.

Hur jag har lärt mig att hantera  det här vet jag däremot inte riktigt , men jag har en väldigt klar minnesbild av när det dök upp första gången.  Det var i samband med det,  att passagerarfärjan Scandinavian Star brann utanför Lysekil 1990 och de visade  upp bilderna på henne när de väl hade fått in båten till hamnen. Jag kommer fortfarande ihåg hur  där tjocka röken vällde ut ovch fastän jag med tiden har försökt att stuva undan minnet så finns det ändå där så tydligt om jag börjar rota runt.

Ändå så var jag bara en liten flicka och inte mer än sex år gammal när det  väl hände och ibland har jag fått höra från min närmaste omgivning då det har blivit prat om det, inte kan väl du minnas  det du var ju så liten men jag är säker på min sak, jag minns hur jag satt framför TV:n och såg på Lilla Aktuellt som det hette på den tiden.

Sedan så har jag inte minst tänkt på henne flera gånger under årens lopp och känt av  , en liten del av den där fustrationen som de anhöriga till offren måste ha känt i  sin kamp med att inte kunna få något svar på vad det egentligen var som hände.  För det måste vara så jobbigt för dem att inte riktigt heller kunna få något avslut utan att det hela tiden ska behöva rivas upp på nytt i samband med alla dessa utredningar som de har fått gå igenom.

Fast det allra starkaste minne från det som jag har är nog en kväll då jag ligger och lyssnar på Karlavagnen och en långtradarchaufför ringer in, det blir ju en hel del samtal från dem vid den tiden på dygnet. Han påbörjar lungt sin berättelse, om hur han jobbat ombord på en båt och han fortsätter att tala om hur fin kamratskap  de hade haft både  i besättningen och om  den varma relationen som de haft även till passagerarna när han var där . Sedan så får han en annorlunda ton i rösten och till sist så kan han inte längre hejda sig utan brister ut i gråt, då han berättar om den där så hemska dagen när det så fruktansvärda skedde. Hur han hade blivit ombedd att köra en lastbilstransport över gränsen av polisen utan att få några närmare uppgifter om vilket jobb det rörde sig om, själv så kom han inte på  det förän han stod där i gränskontrollen . Det var ju en liktransport med offrena från katastrofen! Kan säga att då, i det läget så  brast det även för mig och jag grät tillsammans med honom då jag fick känna av hans smärta som han lyckades förmedla via det enkla lilla telefonsamtalet. Har faktiskt tänkt på honom flera gånger sedan dess och undrat hur det gick för honom efteråt, skrev till och med in till radion någon kväll när ämnet var fritt för att tacka honom för att han orkade med att dela med sig av sin  fruktansvärda upplevelsse men jag fick tyvärr aldrig något svar tillbaka.

Nu kanske det har blivit för sent att göra det på nytt, jag vet inte men att prata om saker är viktigt , eller att skriva och att måla men huvudsaken är väl  kanske  ändå den att man får tillfälle att uttrycka sig på något vis.

Anledningen till att jag nu har valt att skriva om det här  jobbiga ämnet är den att jag såg en så  väldigt okänslig kommentar från en kille under en artikel som ligger  uppe på Aftonbladet.  Ja nu syns ju kommentarerna enbart i flödet på Facebook men ändå, han hade skrivit något i stil med: Varför dyker man inte ner till Estonia och filmar på samma sätt som man ju gör vid Titanic?

Jag kände på en gång hur det högg till någonstans nere i min mage

Hur kan man ens ställa den korkade frågan ? och börja med att jämnföra de två olyckorna ? Det har jag som människa väldigt svårt för att förstå men det kanske beror på att jag i båda fallen har förmågan till att känna empati med både offren och deras anhöriga ?

Minns ju fortfarande exakt vad jag gjorde den där dagen 1994, när vi via media fick reda på vad som hade skett ute på Östersjön under natten. Jag satt i skolan och våran musiiklektion skulle precis till att brja när det knackade på dörren och någon kom in för att prata med vår lärare. Sedan fick vi sätta oss ner också berättade hon lite kort och sakligt om vad som hade inträffat. De som ville fick på direkten vara med om att  hålla en tyst minut medan de som kände på sig att de hade svårt för att hålla tyst kunde lämna klassrummet. Kommer fortfarande ihåg den där så spända tystnaden och hur killarna som gått därifrå, eller ja de blev nog snarare utkörda sedan skrattade åt oss när vi kom ut från lektionssalen och hur jag kände en tyst ilska mot dem.

Flaggan halades på halv stång ute på skolgården och allting kändes bara på något sätt , sådär konstigt igen. Långt senare, efter många år så fick jag reda på att min pappa hade en barndomskompis som befann sig ombord och tyvärr omkom.

Så det kanske också  till viss del kan förklara varför jag känner som jag gör men tack och lov så råder det ju  numera lagstadgad griftefrid runt platsen där hon sjönk som faktiskt förbjuder all dykning kring vraket även om något internationellt team med  den tyska journalisten Jutta Raabe i spetsen har varit nere vid ett okänt antal tillfällen och på så vis brutit mot den.

Sedan så finns det en ju verkligen en massa spekulationer även här, kring vad det var som gick på tok den där natten men svaret på alla de där frågorna kanske vi aldrig får när ingen vill ta på sig ansvaret . Det visade sig ju inte minst tidigare i år när de anhöriga fick nej  från domstolen då de hade stämt  ett av de företag som från början godkände fartyget för passagerartrafik. Vilket jag ändå trots allt anser vara rätt , för vad skulle de egeentligen ha kunnat göra annorlunda för att förhindra att katastrofen överhuvudtaget inträffade?

Nej utan då måste man nog vända sina blickar åt något annat håll men det lär  väl ändå svårt att försöka ställa rederiet till svars efter att all den här tiden har gått och så mycket har hänt, men faktorerna bakom var nog precis som alltid lika många och svåra att reda ut.