mspbubblet

Regnet började falla redan igår under kvällen.

Hörde hur de första  dropparna slog mot fönsterrutan och det hade faktiskt börjat med att mulna på allt mer redan under eftermiddagen. Fast själva regnet gör ju egentligen kanske inte så mycket, det är bara skönt när det kommer och rensar luften men det är inte alls någon höjdare när det blåser samtidigt. Det verkar vara riktigt höstrusk på gång!

Så därför lämpar det sig kanske bäst med att att stanna inne om man har möjligheten till det, man går i alla fall helst av allt inte ut mer än nödvändigtvis.

Nåja även om vädret inte är det bästa för att vara ute och promenera i, så kanske det istället är det perfekta för att berätta om en riktigt märklig  och skrämmande händelse som jag har varit med om.

Om ni inte har läst de andra delarna i min serie med inlägg som handlar om det övernaturliga så rekomenderar jag er som är intresserade att göra det , för det hjälper er kanske att förstå det jag nu ska förtälla om mer.

Det här inträffade en  helt vanlig eftermiddag då jag och min dåvarande kompis hade bestämt oss för att vi skulle gå ut och promenera. För att vara oss så var det absolut ingenting konstigt med det, utan vi brukade ju ofta  gå runt kyrkan och upp till barnens grav med blommor eller för att tända ljus. Hur som helst så var det inte riktigt tänkt att vi skulle gå förbi graven den här gången. Utan när vi kom gående där på cykelbanan så var det istället någoting anant som fångade vår uppmärksamhet. Nere i diket på andra sidan vägen satt en liten katt och tittade så på oss. Visserligen så var vi båda två allergiska, men då den jamade när den fick syn på oss så tänkte vi ändå att det inte kunde skada att vi stannade med den en liten stund för att kela. Sedan när vi stått där ett tag och skulle fortsätta gå mot kyrkan så sprang katten i förväg mot trappen och den la sig ner precis på samma fläck där vi genom våra drömmar hade känt av att Anna fanns.

Vi försökte  med att skaka av oss känslan, som sakta kom krypande. En diffus känsla som kanske redan då försökte säga  till oss  att det var någoting speciellt med  den katten. För , den sträckte verkligen ut sig på just den platsen och såg ut att må så gott där den låg. Visserligen så var det kanske ingenting märklgit med det men det som hände härnäst får mig verkligen att tveka.

Vi hade ju egentligen  inte  alls tänkt gå upp till barnens grav, men när vi nu stod där vid kyrkan så ändrade vi på det beslutet. Katten sprang hela tiden en bra bit före, så den kunde ju inte veta var vi var på väg någostans ändå  hittade den raka vägen till  just den rätta stenen. När den kom dit så hoppade den dessutom upp och satte sig ovanpå. En rysning vandrade visserligen ner längs ryggraden, men vi kände oss lortfarande långt ifrån övertygade. Så vi valde ännu en gång att bortse från det märkliga beteendet som den uppvisade. Så här i efterhand, kan jag minnas en detalj som vi borde ha lagt märke till på en gång. Vanligtvis så brukar man ju kunna se båda färgen och pupillerna i en katts ögon, men den här katten hade vid tillfället stora ,klotrunda svarta ögon. 

När vi hade stått där en stund så bestämde vi oss för att gå en lite annan väg hem, på vägen så passerar man förbi en annan grav som vi också haft lite koppling till genom en dagbok som vi hittade på nätet. Katten följde fortfarande med oss hela tiden, på ett visst  avstånd och den hoppade även upp på muren bakom denna sten.Vid det laget så började vi tycka att det var riktigt konstigt som den betedde sig och det började även skymma lite så vi tänkte bara gå förbi den gamla folkskolan där vi båda gått tidigare innan vi gick hem. 

Vi hade bara hunnit komma mitt för öppningen i staketet in till skolgården när vi plötsligt får en sådan där magkänsla som säger oss att vi ska: Spring! Göm er.

Katten syns inte till någostans , ändå finns känslan där och den är så tydlig. Vi tänker inte så mycket mer på det utan vi gör helt enkelt som känslan säger oss.

Vi springer alltså in på skolgården och ställer oss bakom gaveln på det gamla slöjdhuset, där vi på något vis känner oss tryggare och trycker. Fast vi kan  ju hela tiden se ner mot vägen och bara efter  att det har gått en kort stund så kommer det en vit volvo med tonade rutor krypandes sakta förbi skolan, Vi darrar  båda två, vid det här laget av skräck och vågar inte göra annat än att stå kvar och hålla oss gömda, eftersom vi vet att det har  funnits en gubbe i i området tidigare som försökt plocka upp barn i sin bil (även det en volvo men den ska  istället ha varit röd).

Vi fortsätter med att hålla oss gömda och ser hur bilen kör ner på parkeringen som finns på andra sidan vägen där den vänder också kör den lika sakta förbi skolgården igen innan den till sist är borta. Fast vi vågar oss inte fram på en gång utan vi står kvar bakom slöjdhuset en lång stund och bara tittar på varandra och försöker förstå vad som just har hänt.

Sedan när vi väl vågar titta fram igen och börjar gå sakta ut mot skolgården vem tror ni då kommer springandes rakt emot oss och jamar högt som för att den vill se efter så att vi har klarat oss oskadda genom händelsen ? Jo såklart katten, men eftersom det börjar bli mörkt så kan vi inte stanna kvar med den så länge men vi tackar den i allla fall för hjälpten innan vi går därifrån och vi förvissar oss om att den inte följer efter.

Sedan då vi nästan har kommit halvvägs hemåt så hör vi ett konstigt läte komma uppifrån skolan där vi nyss har varit.Det låter som ett hest ylande , ni vet ett sådant där ljud som kan få blodet att frysa till is och vi skyndar oss hemåt!

När vi några dagar efter det här träffar på katten igen på skolgården, då beter den sig mer som vanligt och springer skrämt undan så fort den får syn på oss. Fast när vi pratar om det igen, efter att det har gått längre tid så visar det sig att samma katt, en morgon har suttit och väntat på bron hemma hos min kompis. Hur det  här kan ha gått till det vet jag verkligen fortfarande inte eftersom vi var helt säkra på att katten inte följde efter oss hem , men jag känner mig ändå väldigt tacksam över att det där lilla djuret fanns med oss just där på platsen då den dagen, kanske var det Anna eller någon annan som i någon form försökte med att kommunicera med oss och kände att hon ville skydda oss mot någoting som kunde vara potentiellt farligt.

Det kändes i alla fall som så , fast det är såklart fortfarande obehagligt att tänka tillbaka på det som inträffade och jag kommer ju fortfarande ihåg hur vi fick gåshud på armarna!