Under ytan:Del fyra- Innan vi går vidare

Just den raden får alltså lov till att bli den lilla inledningen på mitt inlägg för idag.
Fast ni behöver inte gå och bli oroliga, jag ska förhoppningsvis ingenstans ännu på ett bra tag men det var bara att det att just de orden, de passade så bra in på det som jag  nu hade tänkt berätta om. För det kanske är så att jag  i all enkelhet måste få lov till förtälla den här historien för er , för att jag sedan ska kunna fortsätta med min nya serie av inlägg där jag delar med mig av en del av mina överturliga upplevelser som jag har haft unger åren. Fast det känns ju på samma gång, minst lika viktigt för mig på ett annat ,  lite mer personligt plan att jag genom mina ord och bilder kanske kan lyckas med att ge er en kort glimt av hur livet kunde se ut för en vanlig bondefamilj på landet där i skiftet mellan två sekel.
För det är  faktiskt kanske någoting som det inte pratas om så mycket längre i vårat moderna samhället där mediebruset bara tycks bli allt högre.
Nåja nu ska jag i alla fall försöka mig på med att förmedla berättelsen som jag och min kompis bokstavligen snubblade över en dag då vi var ute och gick omkring på kyrkogården. Visst kanske ni tänker nu, de där två måste allt vara ett par riktigt udda  gamla kufar men vi va när allt kommer omkring faktiskt bara två nyfikna ungdomar som gick på gymnasiet och bor man dessutom  i närheten av en kyrka som är byggd sådär någon gång på 1700-talet ja då är det inte heller kanske så konstigt längre om man måste passera förbi den när man är ute på promenad. Det blir i alla fall väldigt svårt med att INTE göra det. Hur som helst så gick vi omkring där på den äldre delen som ligger närmast kyrkan innanför muren.Vi hade ju gått där många gånger förut men just den där dagen var det en verkligt speciell sten som fick oss att verkligen stanna till och vi blev kvar länge även efter det att vi hade läst texten och börjat förstå innebörden av den. Man kan faktiskt säga att vi nog totalt tappade målföret., årminstone till att börja med så gjorde vi ju det. Vad som fick oss till att göra det vet jag faktiskt fortfarande inte men förmodligen så fanns/finns det fortfarande kvar en massa olika energiminnen just där i området Vilket kanske inte alls är så märkligt, egentligen om man tänker på vilken djup tragedi som det måste ha varit för den här familjen att förlora inte mindre än, så många som fem  små barn på så kort tid. Det måste verkligen ha varit förkrossande för dem, samtidigt så var det ju ingenting ovanligt heller på den tiden då man saknade dagens sjukvård med antibiotika men hur många gånger har jag inte funderat på hur de orkade med att gå vidare efter en sådan tragedi? Det gör mig full av beundran att de trots förlusten orkade med att göra det och gården där de bodde finns faktiskt fortfarande kvar än idag!
Numera så vaccineras man mot difteri som kostade tre av barnen livet då, sedan så var det väl också på det viset att man inte hade några kunskaper om vad plötslig spädbarnsdöd var för någoting utan i nästan varje familj fanns det. någon som råkat ut för det. Men det som sedan fick oss att verkligen börja tänka efter det var, alltså deras äldsta flicka Anna som bara kom att bli 12 år gammal innan hon dog i lunginflammation. Kan ni tänka er det! Visserligen så händer det ju  visserligen fortfarande att folk dör av den sjukdomen men tack vare pencillinet så är det i alla fall någonting som har blivit väldigt ovanligt i vårat land. Fast på den tiden så, såg det verkligen annorlunda ut och jag tycker att vår egen historia  också kanske någon gång förtjänar att få komma fram mer i ljuset istället för att gömmas undan och knappt alls få existera. Visst skrivs det mycket om hur det var nere i de sydligare delarna av landet ,  kanske eftersom alla slotten fanns där men hallå det bodde ju minsann även folk här uppe i obygden eller var de kanske inte värda någoting alls eller är jag inne på helt fel spår nu ?Det kan man ju alltid fundera över och vad har i själva verket  egentligen förändrats genom åren, det kan man ju också ta sig en funderare kring i dessa tider med ständiga besparingar och nerskärningar som sker överallt.
Nej det är klart, allting var inte heller bättre förut , utan ibland var det faktiskt långt ifrån men på samma gång så tror jag på att man  på den tiden tog mer hand om varandra och man kunde fortfarande lämna ytterdörren öppen på landet , för att granenn skulle kunna gå in och ta sig en kopp med kaffe, 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0