mspbubblet

Nu så kan jag fortsätta med att berätta om det här för er.

Det händer ibland att jag hamnar i ett slags konstigt tillstånd i samband med att jag är på väg att somna, det kan verka säkert skrämmande för en del men numera så har jag ju trots allt vant mig med att det kommer men visst kan man ändå känna sig minst sagt skakad efteråt,  ja det är nog faktiskt det minsta som man kan säga om själva upplevelsen. Hur som helst så vill jag beskriva det som om att man befinner sig i gränslandet mellan sömn och att vara vaken, ni vet sådär att man är på något sätt är medveten men ändå inte.

Hur som helst så har det blivit så för mig vid några tillfällen men jag kan komma ihåg ett par av dem riktigt tydligt och då har känslan båda gånger varit sammankopplade med riktigt negativa drömmar.  Ni vet sådana där som gör en verkligt rädd och som får en att börja undra på om allting verkligen bara var en dröm eller om det som skedde i den faktiskt har hänt på riktigt.

Efteråt kan man dessutom gå runt med den där känslan i ett par dagar innan man till sist kommer på sig själv, med att allting faktiskt bara var just det en mardröm men det är som att hjärnan inte hinner med att koppla det på en gång.

Sedan finns det en till sida av det här med drömmar.

Det hela skedde  nog en tid efter att jag och min före detta kompis hade börjat gå upp till barnens grav med blommor. Varför vi började emed det kanske en del av er undrar men jag antar att det på något sätt kändes bra att få kunna göra det, att deras historia på något vis inte skulle glömmas bort. I alla fall så pratade vi till att börja inte om det här med varandra utan vi höll oss på varsitt håll men hur det nu var så hade jag en sådan konstig dröm en kväll. 

Nu hade vi ju redan känt av den där konstiga energin runt graven och kyrkan, men först efter en tid  kom  så nästa steg. I min dröm så såg jag hur en viklädd flicka stod på trappen och tittade rakt på mig, för att sedan slå ner sin blick i stenen  Hon såg ut att vara både ledsen och avmagrad, men jag blev aldrig rädd för henne utan jag tänkte faktiskt hela tiden att det nog bara var Anna som försökte säga oss någoting. Efter ett par veckor så började jag och kompisen prata om det här och då kom det fram att hon hade haft en liknande dröm utan att berätta det, men att hon istället hade fått se en frisk flicka springa och leka där på gräsmattan framför kyrkan. Så här i efterhand, när man har kunskapen om vad vi båda drömde så är det så självklart tycker jag. Jag fick alltså se den sjuka flickan Anna i min dröm, medan min kompis fick se henne när hon var frisk men båda drömmarna hörde alltså ihop. Varför hon sedan valde att visa sig för just oss  vet jag inte men kanske berodde det på att vi var de enda som fanns i närhete och hade börjat med att öppna upp oss för att kunna ta emot henne ? Jag vet inte, för jag tycker ju att fler borde ha känt av hennes närvaro med men kanske inte då ett sällskap till och med ordnade med spökvandring på kyrkogården med inhyrda statister. Sådana  tanklösa påhitt får det att koka av ilska i mig och jag har bara svårt för att kunna se vitsen alls med dem. För spöken är inte alltid det man först tänker på eller handlar om vad man kan se med blotta ögat. Nej oftast börjar det komma som en känsla i trakten av magen, en känsla som säger dig att det finns någoting där men att du kanske inte riktigt vet vad det är. Så har det då åtminstone varit för oss, att det ibland räcker med npgoting litet som alla kanske inte ens tänker på, fångar upp eller börjar med att reflektera kring.