MS Estonia- 25 år sedan nu
Tänk vissa dagar sådrabbar känslorna en verkligen , imorgon är det en sådan dag för mig .Jag får faktiskt ont i magen redan nu när jag sitter och tänker tillbaka på den där dagen för nu 25 år sedan..ja tänk vad tiden går fort, det känns i alla fall inte som det var så länge sedan som den där fruktansvärda natten när MS Estonia förliste någonstans ute på Östersjön. Jag var inte mer än 10 år gammal den gången, men jag kommer fortfarande ihåg precis vad jag gjorde den dagen när vi fick beskedet om olyckan 1994, jag satt i skolsalen och hade musik när en annan vuxen kom in och bad att få prata med våran ansvariga lärare. Sedan så blev det knäpptyst i salen förutom killarna som inte kunde låta bli att börja småfnissa fick ,de som ville hålla en tyst minut för alla som hade omkommit ute på havet och flaggan ute på skolgården halades på halv stång. Fast jag funderade ju aldrig mer på det den gången. jaf var ju bara ett barn och kunde kanske inte freppa alla känslorna riktigt. Utan de kom i kapp många år senare när jag fick fick veta att en av min pappas gamla barndomskompisar var en av de som tyvärr hade omkommit ombord. Den vetskapen satte kanske igång mina tankar på nytt och när jag själv befann mig ute på kryssning till Riga, ja då fanns de ju någonstans där i bakhuvudet med, för man känner sig fruktansvärt liten mitt ute på havet när det blåser på och vinden får fartyget att byta kurs för att istället gå inskärs. Samtidigt är jag glad som har klarat av en sådan resa , men jag vet inte om jag skulle våga ge mig ut på en sådan strapats idag. Nej , visst var det roligt men jag är egentligen en riktig landkrabba även om jag tycker om havet! För så himla kul var det ju inte att bli sjösjuk(nu klarade jag mig undan med att "bara" må illa och bli desorienterad) men för att på något sätt lyckas med att återknyta till morgondagen så är det bara att beklaga att många av de anhöriga som finns kvar kanske inte har kunnat få ett riktigt avslut ännu. Tänk att behöva leva med smärtan och att ständigt ha ett ärr om finns kvar där någonstans och som gång efter annan rivs upp på nytt när man börjar klia på skorpan, det är som att ha ett sår som aldrig riktigt vill läka. Det måste vara så fruktansvärt jobbigt för dem och de som inte var födda då kanske aldrig kan förstå sig på den där kollektiva landssorgen som la sig över allt som en filt, men samtidigt behöver vi fortfarande prata om det för att vi ska kunna orka med att gå vidare & hoppet är väl det sista som lämnar människan. Det är åtminstone så det sägs, en dag så kanske vi får veta hela sanningen om vad som egentligen hände den där ödesdigra natten men man ska nog inte hålla på rota i det allt för mycket i det heller tror jag, för sådana tankar gör det ju inte på något vis lättare. Fast att vi vågar prata om det och lyfter på locket är kanske även det viktigt, för att de som inte var med då ska få höra och kanske så kan de förstå en del av alla de där känslorna som fladdrade runt då.
Silja Europa var ett av de många fartyg som deltog i räddningarbetet efter Estonias förlisning ute på Östersjön 1994 men här har jag fotat henne vid ett senare tillfälle från däcket på Siilja Festival när båda fartygen möttes i Mariehamn på Åland,, med Pommern som skymtar till i bakgrunden.
Våran hytt som vi hade på en av de första turerna som vi gjorde till Åbo.
Ena baren ombord.
Ett år så kände vi oss nyfikna på hur det var under bildäck så vi tog hissen ner, men vi vände om lika fort igen eftersom det kändes så klaustrofobiskt där nere. Ett annat år så fick vi log precis ovanför bildäck och det var inte heller någon höjdare kan jag säga för man hörde allting som hände där nere, det vill säga både oljudet från motorerna samt lastning och lossning när båten la till vid kaj så det blev inte mycket sömn alls på den resan-
Lobbyn som den såg ut ombord på Festival
Så här kan det se ut inne i en hytt men klaga inte på städningen, vi var bara tillbaka där som snabbast för att hämta lite saker innan vi skulle ut igen & då kom jag på att det kanske vore en idé att ta ett kort på iinteriören,
Den fantastisla toaletten, varje gång man spolade så sa det SLUUUUURP , så den fick heta det under resten av resans gång.
Jo, den där telefonen ja den förstod vi nog oss aldrig riktigt på i alla fall trots den där guiden som skulle finnas men vi kanske hade missat någoting, skyötar fanns det ju i alla fall.
Kommentarer
Trackback
