Ledsen och förbannad
Nu måste jag få lov till att låna en del den rubriken från ett annt blogginlägg som poppade upp pä första sidan.Från början så handlade det om någon som satt och var irriterad över en flygresa till Kanada som tydligen inte hade blivit av utan, istället så var den inställd på grund av Lufthansas strejk.
Just nu har jag dock lite svårt att förstå mig på hur man kan känna så visst det är kanske tråkigt att bli fast någongstans och att inte få komma iväg om man sedan länge har gått och sett fram emot det men jag tycker det ändå att det är en droppe i havet för har man tur så betalar väl flygbolaget tillbaka pengarna man betalat om de inte bjuder på en ny biljett vid ett senare tillfälle
Den känns i alla fall lite som en bagatell mot det som inträffade sent på kvällen till den 5 Oktober på en ryttarförening nere i Burlöv, Skåne där en hitills okänd gärningsperson gick in och mycket brutalt knivskar en av hästarna som stod inne i stallet.
Så där går alltså alla eventuella teorier om att den skulle ha blivit attackerad av ett rovdjur ute i hagen i stöpet, utan den stod inne i sin box när det hela inträffade
Ägaren upptäckte visst det hemska som hade hänt när hon hade gått tillbaka till stallet för att hämta sina kvarglömda nycklar, när hon kom dit så kom inte hästen inte om vanligt fram till henne då hon skulle ge den lite pellets.
Efter att veterinär hade tittat på den och gjort en nogrannare undersökning av skadorna så kom nog det allra värsta svar som en orolig djurägare någonsin kan få, fram en väldigt dyster och oklar prognos, då det på det ena benet där ett av snitten låg visade sig handla om en allvarlig skada på en sena.
Så därför fattades redan då det mycket tråkiga beslutet om avlivning och det får man ju kanske också förstå i det läget , ingen av oss vill väl någonsin heller se sin bästa vän tvingas till att lida och behöva ha ont ? För vilket liv är det egentligen för en annars levnadsglad unghäst på 3 år att för en obestämd framtid kanske bli tvingad till boxvila och vem vet om det någonsin hade blivit bra igen?
Då hamnar man i ett moment 27, som min syster gjorde med sin ena häst som klev ner i ett hål under en ridtur och var halt av och till efteråt. Inga fel hittades på honom heller, men en vidare röntgenundersökning hade blivit för dyr och även om man hade hittat var felet satt var det inte säkeret att en operation skulle ha hjälpt honom heller. Han blev, åtmnistone 11 år gammal.
Nej såklart så ska man ju heller sitta och spekulera för kring det , hur det kunde ha blivit eller vem som begått det här vidriga och illvilliga dådet mot ett helt oskyldigt djur.
Den här händelsen gör mig verkligen ändå så ARG och jag tror att det smärtar i mig av att bara behöva läsa om den, men det känns tyvärr inte som att det är ovanligt att det sker.
Nästan varje år händer det liknande saker på sommaren när många hästar går på bete och jag tycker det är en så trist utveckling, att djurägarna nu också ska behövas sätta upp kameror överallt för att kunna få känna sig trygga och för att freda sina djur.
Det måste väl ändå tyda på att vi har problem eller ska man kanske godta att sådana här saker händer? Nej det kan jag verkligen INTE tycka att man ska men varför är det då bara ett fåtal av gärningspersonerna bakom de här brotten som åker dit ?
Ja den frågan tycker jag gott att man kan slänga ut och sedan så tycker jag att staffen kring de här fallen skulle vara mycket stängare , för det känns ju lite som att vårt svenska rättsväsende alla gånger ser så med så allvarliga ögon på just djurplågerimål,
Fast då kanske de skulle behöva titta efter lite bättre i lagboken , men jag säger bara det. Jag vet inte om ni minns dem de där x som först kallblodigt jagade en vargtik med skoter för att sedan slå hjäl henne med påk för ett antal år sedan de fick bara fängslse i två år för det grova jaktbrottet som de hade utfört. Vad är egentligen det i förhållande till det lidande som de hade utsatt henne för ?
Förmodligen ingenting utan jag tycker gott att de borde ha fått suttit inlåsta dubbla den tiden, så att det kanske hade blivit lite mer kännbart för dem och kanske även lite mer avskräckande för andra tjuvjägare. Det skulle ju verkligen behövas åtgärder frontlinjen men, nej då finns det väl inte längre några pengar kvar i kassan. Så det är väl därför som det har gått så lågt som det har gjort på sina håll, då de har kunnat operera i pricip ostört där ute i storskogen
Fast alla de andra fallena ser vi ju aldrig eftersom SGT - Skjukt, Gräv,Tig numera är ett så pass välkänt begrepp
Nu skulle jag ju inte glida in på det här tassavtrycket riktigt i och med kvällens inlägg men jag tyckte ändå att det var bra att ta upp det i samma veva då jag inte vill skriva allt för mycket om det andra , åtminstone inte innan vi riktigt vet hur det har gått till - eller snarare vilken/vilka dåre/dårar som kan ha gjort sig skyldiga till Kesos , allt för tidiga bortgång.
Nötkråkan i mitt hjärta <3
Aldrig hade jag då trott att jag skulle kunna gilla en fågel så här pass mycket, men då visste jag ju såklart inte heller om att jag skulle komma att få en så nära relation med just en sibirisk nötkråka.
Nej viserligen så hade jag börjat studera dem redan för ett par år, kanske tre år sedan när de för första gången dök uppp hemma hos mina föräldrar, vid deras vintermatning av fåglarna men där ute så kommer man dem inte riktigt lika nära inpå livet som här inne i staden.
Fast jag tyckte ju förstås att de var fina redan då med sin svart/vit spräckligt prickiga fjäderdräkt , ni som känner mig vet ju kanske redan om att jag har en viss svaghet för det mönstret och att de dessutom verkade vara smarta, ja men det var helt uppenbart så jag kunde v'l helt enkelt inte låta bli att falla som en fura för dem.
Det kan i alla fall verligen kännas som att just det här paret , som vistas kring fågelbordet där jag brukar passera ibland när jag är ute på mina vandringar och jag kanske har fått en unik möjlighet till att lära känna varandra lite mer.
I början så visade de ju sig faktiskt inte ens för mig, uttan jag kunde bara ana att de fanns där någonstans,sedan så höll jag ut då jag misstänkte att det kunde vara just nötkråkor som det handladfe om och allt eftersom jag passerat stället med jämna mellanrum så har fåglarna också blivit mindre rädda för mig.
Fast den lilla flocken med stadsduvor håller sig ändå på behörigt avstånd från mig, men jag föredrar ju att kunna få studera deras naturliga beteenden och de har ju redan tillgång till mat då de går och pickar i sig av fröna som ramlar ner på marken då mesarna och de andra slarvigt kastar ut skal från fågelbordet och sölar ner.
Det är på grund av det här som man ska vara noga med att städa om man matar fåglar med jämna mellanrum, för att undvika att smittor sprids vidare då vissa arter ju föedrar att gå omkring på marken och söker efter sin föda där..
Hur som helst så gick jag förbi matningen igen idag, men när jag passerade den på utvägen så var det helt tomt på fåglar så jag traskade istället vidare för det händer att de inte kommer när jag går ut efter lunch. När jag vände tillbaka så satt överraskande nog en helt ny duuva där, ja jag hade åtminstone inte sett den här vackra individen förut.Det var inte helt lätt att komma tillräckligt nära den, för att få till ett bra kort men till sist så fick jag åtminstone den på kornet.
Då hade jag också ställ mig frågan: Var håller nötkråkorna hus ?
Knappt hade jag hunnit med att börja fundera, förän jag såg hur någoting rörde på sig inne i den illa granen vid staketet och efter en stund när jag hade börjat prata med den så dök den ju ändå upp bland alla barren.
Fast den var först lite avvaktande, men när den hade förvissat sig om att det bara var jag så vågade den sig till sist ner på marken där den gjorde några vändor fram&tillbaka för att plocka åt sig jordnötter. Sedan så blev den allt mer nyfiken på mig ttror jag, för den övergick allt mer till att leta efter föda på marken och den kom skuttandes allt närmare. Till sist så hoppade den upp och satte sig på staketet med ett avstånd mellan oss som var mindre än en meter. Den satt där i godan ro och la huvudet på snedden och lussnade uppmärksamt på mig när jag pratade lågmält med den.
Nej glöm allt det där med att vara buskablyg.
Sedan så blev den ändå rädd då det kom andra gångtrafikanter på trottaren som uppenbarligen inte alls hade lagt märke till fågeln. Så den flög tillbaka ner på marken men när de hade passerat så gjorde den alltså flera vändor ut under staketet för att se efter om det kanske gick att hitta mer mat där och den uppehöll sig hela tiden i närheten av mig. Till synes helt orädd!
Det är bäst man kollar efter noga under alla de nedfallna löven som täcker marken, man kan ju råka missa en mumsbit annars som bara lgiger där och väntar på en.
Ja men...ser du inte någonting människa jag är ju hungrig, ro genast hit med lite mer smaskiga, delikata jordnötter nu innan jag dör av svält!
Det är minsann ingen dålig näbb som de har till verktyg, men när man ser de där kottarna förstår man ju också varför de behöver ha ett så tilltaget verktyg.
När man får komma dem så här nära inpå , livet så kan man ju inte låta bli att fundera vad de sitter och tänker på. Till sist så kände jag mig ändå färdig för dagen och började dra mig hemåt. Vad tror ni hände då ? Jo den där smarta fågeln började att hoppa med mig , längs efter staketet när jag gick, Då jag stannade upp , stannade den också till och så fortsatte det en bra bit innan den till sist vek av och hoppade in under några buskar men jag vet inte alls vad den hade planerat att göra.
Jag tycker i allafall att den här fågeln är så pass charmig att alla borde få lära känna en!
Migrän
Tack och lov så får jag ju inte mina anfall så ofta, men det är fortfarande ingenting som är speciellt roligt att behöva leva med.
På samma gång så är jag inte så speciellt förvånad över att jag har fått det eftersom min mamma lidit av det i många år och jag har ju stått på sidan av och sett hur jobbiga hennes anfall har varit med, hon har haft det många gånger värre än mig och till med behövt åka in på sjukhus vid ett par tillfällen när det har varit som värst för att få hjälp och de gångerna när det hände så blev jag så rädd.
Dessutom så har även båda mina syskon av och till med huvudvärk, så jag tror på att det är någoting som är ärftligt just i vårat fall, men man får ju försöka med att leva med det.
Fast jag har ju heller inte alltid lidit av det , utan det har kommit de senaste åren även om jag redan tidigare kunde känna av spännnigshuvudvärk vid kraftigare ansträgning eller få problem de gånger när jag har varit förkyld.
Den där vanliga huvudvärken som man kan känna av går ju dock snabbt över, migrän ter sig annorlunda och den brukar vanlgitvis, efter att ha börjat dunka vid tinningarna kunna däcka mig i ett eller ett par dygn.
Då mår jag bara tjyvens och ständigt behöver ha tillgång till vätska, en hink och en våt trasa som jag kan lägga över pannan för att dämpa hettan som också följer med.
Helst ska det dessutom vara mörkt , tyst och svalt i rummet där jag befinner mig, jag antar att man kan beskriva det lite som när man får värmeslag. En del av de olika symptomen liknar i alla fall varandra och det är kanske inte alltid så lätt att känna av vilket som hör till vad.
En sak som jag däremot aldrig hade klarat mig utan att ha tillgång til lhemma det är Eeze , eller Ignorin de får kalla de små pillren för vad de vill bara de hjälper mig att bli av med det där eländet Jag är faktiskt väldigt tacksam över att det i mitt fall fungerar med dem och det har då hitills avhjälpt alla mina anfall som jag har behövt gå igenom.
Någonting som vanliga värktabletter som alvedon INTE gör.
Så nu undrar jag vad som ska hända efter den 1 juni 2020 när dessa läkemedel som innehåller diflofenak alltså nte kommer att få säljas utan recept ens på apoteken längre ?
Visst, att det kanske är så att de för med sig en risk för ökade biverkningar inom hjärt och kärlområdet men samtidigt så kan de även vara en livsnödvändighet för många patienter om man ska kunna klara av vardagslivet, ja jag tror att ni andra som kanske läser det här och som kanske också lider av migrän ibland vet vad jag pratar om.
Fast jag antar att det är så som läkemedelsverket har tänkt sig det hela, när de betämde sig för att ändra i de här bestämmelserna. Visserligen bra att de gör någoting för att försvåra ett eventuellt missbruk av vissa mediciner men samtidigt så kommer man knappt någonstans när man är mitt uppe i ett migränanfall , har man tur så tar man sig upp från sängen eller soffan till toaletten men det är absolut det längsta avståndet som man klarar av. Då har jag ju ändå bara lindrig migrän och heller inte så ofta, men jag vet med mig att ett anfall kan komma.
Så jag vet faktiskt inte riktigt hur de hade tänkt att det hela ska fungera framöver men jag antar att man får ta kontakt med sjukvården sedan om det blir aktuellt då, men det känns ju som en ren bagatell att behöva ta upp deras tid med någoting som man redan vet så väl hur det fungerar
Det här får trots allr kanske räcka kring just det härt ämnet för idag, känns i alla fall som jag har för tillfället kommit tillräckligt långt ner i det medicinska träsket.
Sedan finns det såklart även gott om konstiga tabletter ,som jag känner mig tacksam över att de har förbjudit eller att de rakt utgått ur sortimentent. Jo tänk minsann bara vad man kan hitta för spännande askar liggandes bland en massa bråte när man är ute på äventyr.
Vad kan vi egentligen göra åt all denna plast ?
Den här frågan dök upp i mitt huvud sedan jag hade nu på morgonen hade suttit och läst en väldigt skrämmande artikel som låg uppe på Aftonbladet. Visste ni att runt 80% av det skräp som slängs på land till sist kommer att hamna i havet genom att det bryts ner till farliga mikroplaster ?
Det är i sig riktigt otäck läsning, samtidigt så tycker jag också att man måste dyka ner mer på djupet för att komma åt kärnan av problemet.
För vad hjälper det egentligen om vi som svenskar är duktiga och gör allting rätt när det flyter in sopor som kanske kommer från andra länder med havströmmarna ?
Ibland känns det lite som att har glömt bort att ta med det här i debatten, men det är jku också en viktig fråga som man behöver hitta en lösning på.
För vi kan inte ensamma bära på ansvaret att städa upp runt Östersjön utan alla måste helt enkelt hjälpas åt och göra sin del av jobbet. För när allting kommer omkring så sitter vi alla faktiskt ironiskt nog i samma båt där.
Om man sedan håller sig kvar på det området och läser vidare så är de stora kryssningsfartygen såklart också en del av det här. Förut så var det ju till och med rentav tllåtet att dumpa sopor överbord, tack och lov så har vi en ny lagstiftning idag som ska förbjuda det här men tyvärr så vet vi ju också att det finns sådana som struntar i det här.och det är något som gäller både på land och till sjöss.
Hur ska man då egentligen gå till väga för att komma åt de som smiter ?
Nej svaret är inte alltid lika lätt att komma fram till , men jag kände ändå som så att jag ville lyfta det här ämnet igen eftersom det som jag nu skriver kanske kan få någon till att börja tänka efter mer på var skräpet egentligen hamnar någonstans.
"Vi kan kanske inte göra allting på egen hand, men alla kan göra någoting", det tycker jag är ett talesätt som verkligen passar bra in i just det här sammanhanget och man behöver inte heller göra skräpplockningen till något fånigt jippo och kalla det för plogging. Bara alla hjälper till genom att försöka , likt myran att dra sitt lilla strå till stacken.
Gör man det,då tror jag på att man ska kunna vända på den här negativa utvecklingen och bryta den onda spiralen av djurarter som är på väg att försvinna. Visst, det kanske har skett i alla tider men vi kan inte blunda för den mänskliga påverkan av naturen, det går inte. Fast om vi nu har kommit till för att förvalta den så varför gör vi då inte ett bättre jobb än så här ?
Det kan man ju verkligen fundera över och borde vi i sådana fall inte försöka lära oss någoting av våra tidigare misstag ?
Nej det är så märkligt hur vi verkar fungera och ibland så undrar man ju om människan verkligen är det enda djuret som har förmågan till att kunna tänka. Det känns i alla fall som att vissa djur stundtals är långt mycket mer intilligenta än vad vi tror.
En sak till som vi också borde försöka påminna oss om är att , det här är någoting som borde gälla alla elefanter som befinner sig i rummet, även den där stora jätten på andra sidan atlanten som vägrar att skriva på EUs gällande miljöavtal.
Visst finns det goda krafter även där men tyvärr så har de ju för närvarande en president som är av en helt annan åsikt.
Nej , nu tror jag att det har blivit dags för mig att försöka få på mig lite kläder och ta mig ut på en liten promenad medan solen skiner innan jag tänkte äta lunch. Jag avslutar därför passande nog dagens inlägg med en bild från mitt arkiv som är fotat för ett antal år sedan på Cirkus Maximum, på Anton Frank tillsammans med hans två flickor Dunja och Daela numera boendes på en elefantpark i Belgien. Tycka vad man vill sedan om detta , men det här var de två sista elefanterna i Svergie som tjänsgjorde på cikrus och jag är då glad över att jag har lyckats fånga den här fina bilden på dessa j två jättar. Om ni inte redan har hört den så tycker jag att ni måste gå in och lyssna på den fina dokumentären som SR gjorde med honom: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/705512?programid=3381, det säger kanske någoting om hur han kände för djuren och kanske ger det en lite annan bild än den som DR förmedlar och kablar ut i media men enligt en del vegitarianter och veganer så ska vi ju inte heller ha några husjdur och hur tråkigt skulle då inte många andra människors liv bli ?
Då har det blivit dags igen för Halloween
Tänk då var det åter höstlov i skolorna och dags för att fira Halloween.
Fast jag firar det ju visserligen fortfarande inte, men jag kan nog på samma gång tycka att det är lite småkul att i alla fall försöka med att hitta på någoting.
Tidigare så försökte jag ju alltid med att arrangera kreativa bilder på mina pälsklingar kring de olika högtiderna men eftersom att det är tomt här i lägenheten ännu så länge och inget nytt guldkorn har flyttat in så då får jag ju lov till att försöka komma på någoting annat i år istället.
Jag lyckades nästan..men bara nästan hålla mig ifrån att visa upp den senaste trion som har flyttat in till mig och som numera är bosatta på mitt databord som jag ju skulle försöka hålla mer städat för ett tag framåt. Fast den planen verkar ju bara fungera emellanåt, men det kanske blir så då man använder databordet till så mycket annat med. Nåja det har väl snart blivit dags för mig att städa unan lite saker från det igen.
Nu var det väl dock ändå på det viset att jag skulle skriva någoting om Halloween och då så fortsätter jag med en liten frågeställning: Varför finns det fortfarande de som ännu inte har lärt sig att det är den 31 Oktober som man ska fira det ?
Det här har det ju pratats om så mycket nu, i flera år ändå så verkar den allmänna förvirringen kring de olika datumen forfarande finnas kvar där om man läser i media och det tycker jag är så märkligt
För Halloween och vår Alla Helgona som vanligen infaller någon gång mellan 1-3 November när man går och tänder ljus på gravarna är verkligen INTE samma sak. Är det verkligen så svårt att förstå skilnaderna på de här två olika högtiderna/dagarna ?
Nej jag tycker det är väldigt enkelt och jag undrar hur många unga det egentligen är numera som har koll på att Halloween egentligen har sitt ursprung på Irland , där man hade en fest för att fira slutet av skördeåret ?
Man kallade själva aftonen för Samhain och ansiktena som vi idag skär ut i pumpor skars från den allra första början istället ut i rovor som var det enda som man hade man hade att tillgå på ön eftersom man under den tidsperioden var så fattiga. Pumporna är alltså en nymodighet om man får lov att kalla dem för det, som tillkom på 1920-talet då många irländare emigrerade över havet till just det Amerika. Fast lyktorna har alltid haft samma syfte,nämligen att ksrämma bort onda andar.
Hoppas att den här lilla förklaringen har hjälpt er med att få lite större klarhet i vad Halloween egentligen är för någoting.
Tror ni att den här trion kan lyckas med att trolla fram något godis åt mig ikväll, ja vem vet vad de kan få för sig att hitta på men jag tror inte att jag vill ha sådana där karameller med olika konstiga smaker på. Fast vid senaste tillfället som jag åt sådana, så gick det faktiskt bra för mig men inte för de andra som också fick smaka :P , jo de gjorde väldiga miner må ni tro. De kanske råkade ut för alla de äckliga smakerna medan jag hade tur och gjorde de rätta valen från burken.
Vad tror ni att det är Harry hade tänkt försöka trolal fram ?
Ja jag vet inte vad det är som Ron sitter och funderar över.
Herminoe tar stöd mot ett träd
Att klättra i träd tycker hon tydligen också är roligt, tänk det verkar som jag har fått tag i en riktigt busig docka den här gången.Nu kanske jag förstår en del av det som Eva Nordangård pratade om i intervjun som jag såg att de hade gjort med henne när jag var och besökte museét tidiigare under veckan. Ibland vet man bara med sig vilken personlighet objekten har, det räcker med att man tittar på dem.
Jo , nog är det så att nötkråkan och jag börjar bli bekanta med varandra alltid. Gick förbi fågelbordet igen på hemvägen och nu så kunde jag få komma så här nära en av de där vackra fåglarna. Där den spankulerade omkribg och letade efter mat på andra sidan staketet.
Det kan verka som ett lite ihoptryckt läge , det här.men vad gör man inte för att komma åt de där smaskiga jordnötterna ?
Ibland så hoppar den in och gömmer sig under den mindre silvergranen som står där, jag vet inte om den tror att den inte syns där inne eller om det är så att den försöker sig på att ta sig en lite närmare titt på mig utan att den själv ska bli sedd.
Sedan så gjorde jag faktiskt en ny iakttagelse, under tiden när jag stod där och studerade dem. Den ena av duvorna verkar helt klart vara "högsta hönset" för den jagade helt sonika stundtals både bort nötkråkan och sina artfränder från matplatsen. Vilken stöddig typ!
Närkontakt med naturen
Det kan man verkligen säga att jag fick uppleva igår då jag trotsade kylan och hade tagit mig ut på en liten promenad igen. Först så trodde jag inte riktigt på att flocken med sidensvansar skulle vara kvar, det är sällan som de brukar uppehålla sig på samma plats, två dagar på raken utan oftast drar de vidare efter några timmar.
Jag chansade i alla fall då jag hade laddat upp batterierna till kameran och gick tillbaka , dit till stället där jag hade sett att flocken befann sig på senast.
Det var inte alls lika många fåglar kvar på platsen när jag kom dit, men ändå tillräckligt för jag skulle kunna försöka med att få till lite bättre bilder på dem. Fast nog är det så att man behöver ha tålamodet med sig, för så fort det kommer någoting som fåglarna anser vara en fara så flyger allihopa upp och det blr omöjligt att få se dem på närmare håll. Jag vet inte hur länge jag var kvar men jag blev rikligt belönad med rad fina bilder .
Tänkte skam den som ger sig och till sist så tror jag att fåglarna inte tyckte att det spelade någon roll längre, att jag stod där på trottaren för de flög trots det ner och satte sig till ro i ett av de mindre träden för att äta. Det var helt enkelt andra saker som var mer skrämmande än den där fotografen som bilar, andra gånngtrafikanter som skyndade sig förbi eller en skata som försökte få sig ett skrovmål. När kråkfågeln närmade sig, smygandes över hustaken utbröt kalabaliken men sidensvansarna var som jag såg, på tok för snabba för att det skulle vara en lyckad jakt.
När jag hade stått där en bra stund så var det speciellt en av dem som jag fick lite mer kontakt med då den kom och satte sig på en gren nästan mitt för där jag stod. Så då kunde jag ju bara uppskatta tillfället ännu mer .
De skulle egentligen med lätthet kunna ta över hela inlägget, eftersom det gör sig så här bra på bild men jag måste ju även få lov till att berätta vad som hände då jag var på väg tillbaka hemöver. För till sist så kände jag att det började bli dags att traska vidare och låta sidensvansarna få äta lunch ifred.
Stannade till uppe vid fågelbordet och studerade duvorna som spatserade omkring och sökte efter föda på marken. I år , är det den här fina fågeln som sticker ut mest av dem men de där andra individerna som har mer vitt i fjäderdräkten har jag tyvärr inte sett till igen, kanske så har de flyttat eller så har de försvunnit. Hur som helst så stod jag där en bra stund innan någoting skrämde dem och de flög förskräckt åt alla håll.
Fast det var bara den här nötkråkan som hade bestämt sig för att det var dags att äta och vad kan vara godare än att få smaka smaskiga jordnötter till lunch?, men det var då verkligen inte det lättaste för den att komma åt dem där nere i röret som dinglade fram och tillbaka. Jag blev verkligen full i skratt av att se hur den verkligen satt där och tänkte sig noga inför varje försök.
Efter tre misslyckanden så kom den på att den nog både var tvungen att hålla fast sig hårt med klorna i stolpen och sträcka på sig för att kunna nå fram.
Nej de är minsann inte alls dumma!
Sedan hände det, jag hade min fokus riktat framåt men tyckte ändå att någoting närmade sig mig bakifrån. Så jag vände mig om och just som jag flyttar blicken snett neråt så ser jag i i4.ena ögonvrån hur den andra nötkråkan kommer flygandes på så nära håll att fågelns ena vingspets snuddar jackan uppe vid min axel.
Det var ju verkligen på nära håll som jag fick lära känna den! Sedan när jag hade börjat hämta mig från den överraskningen så fick jag syn på den där den hade slagit sig ner i det stora trädet som nog är någon sorts gran. Där satt den lungt inne bland gremverket och studerade mig, kanske var den lika nyfiken på mig som jag är på dem. Fast jag hade ju kanske inte trott att jag skulle få se en på riktigt så nära håll! Efteråt kände jag också att det verkligen var tur att jag stod kvar och inte tog ett par steg till vänster när den drog förbi, för om jag hade gjort det så hade det blivit en ordentlig fullträff.Nu så hade ju fågeln ingen hög hastighet eftersom den hade börjat att gå in för landning men ändå, de är ju kanske lite väl i största laget för att hålla på att krocka med.
Vad tror ni ? Jag kanske får sätta på mig en hjälm nästa gång jag går dit eller ska jag ta med mig specialtillverkade trafikledningskyltar så de hinner se mig i tid i fortsättningen ?
Nej jag tror mestadels på att de bara är nyfikna av sig, för jag upplevde ju inte heller någon aggressivitet från deras håll utan de vekade alltså bara vilja kolla in mig, men de får gärna hålla avståndet lite mer och de behöver ju inte riktigt vara sådär påflugna men nog fick jag ett oförglömligt möte ändå!
Hejsan svejsan!
God morgon på er alla läsare som har klickat er in hit till min lilla blogg.
Idag när jag vaknade på morgonen och kikade ut genom fönstret så var det alldelse vitt på marken och jag hörde hur det pratades om att det var snö på gång i radion.
Jag hade ju kanske redan hunnit med att ana det eftersom det har blivit allt kyligare i luften under de här senaste dagarna så nog märks det att vi är på väg mot en kallare årstid igen.
Fast jag tänker låta bli att gåra som några andra, som bara verkar sitta och gnälla över hur jobbigt det är med just snön.
Klart att den kanske inte behöver komma i de mängder som det gjorde här för ett par år sedan , men nog är det bra mycket trevligare med lite vitt som lyser upp på marken än det där jobbiga gråa ruskvädret som hösten brukar kunna bjuda oss på .
Fast nu var det inte vädret som jag skulle avhandla i dagens inlägg som jag tänkte försöka med att få till innan jag ska gå ut på en liten promenad i solskenet.
Nej utan jag tänkta bara få visa upp några av de bilder som jag fotade under gårddagens vandring, när jag gick en för mig delvis ny väg då jag skulle gå hem.aDet hänger nog ihop med att jag oftast är ute och rör på mig mer på eftermiddagen när det har hunnit mörkna och då känns det inte riktigt tyggt att gå genom gångtunneln som går under vägen.
Nu så gick jag däremot ut på förmiddagen medan det ännu var ljust ute, men oj så nerklottrad med olka taggar som den har blivit! Tänk om de kunde få lov av kommunen till att göra någoting snyggt på den istället för det där kladdet.
Tyckte väl att jag hörde ett bekant svirrande uppe i träden och mycket riktigt när jag tittade upp så satt där en hel flock med sidensvansar.
Fast det var inte så lätt att hinna fota dem då de hade bestämt sig för att slå sig ner utanför ett serviceboende så vid minsta lilla störning flög hela flocken tillbaka upp och satte sig i trädtopparna.
Kunde inte räkna dem, men jag tror i alla fall
att det var minst 100 st!
att det var minst 100 st!
Sedan så hade det även smugit sig några björktrastar bland dem.
Medan jag stod där så hörde jag dessutom ljudet från en större hackspett så jag bestämde mig för att försöka leta reda på den och jo mycket riktigt så satt den där efter trädstammen och den var nog så upptagen med att försöka hitta någoting ätbart att jag utan problem kunde stå snett nedanför trädet som den satt i och fotografera fågeln.
Sedan var förstås även duvorna på plats nere vid fågelbordet där jag stannade till en stund innan jag till sist satte kurs vidare hemåt.
Nötkråkan mitt i staden
Det har blivit en hel del inlägg här på bloggen som kommit att handla om fåglar, men det är ju också ett av mina riktigt stora intressen. Jag kan däremot inte riktigt komma ihåg hur det hela började en gång i tiden men jag har ju kanske alltid, ända sedan jag var liten kommit att tycka om djur. Att det skulle bli just fåglarna som kommit att få en så viktig roll kan jag dock inte förklara. Det har bara blivit så, men kanske så beror det lite på att de ju finns där näsra på överallt omkring oss i naturen.
Alltid så dyker de upp när man är ute och promenerar i naturen & har man riktigt mycket tur så kommer det ju kanske en mes flygandes, oftast då en tuff liten blåmes eller en nyfken talgoxe och sätter sig framför där man står på en gren. Ibland så lägger de huvudet på snedden och tittar på en med en sådan där uppfodrande blick, eller så kan de börja att kvittra. Vad de försöker säga vet jag däremot inte.
Till viss del så kom det här sig nog av att jag på någon punkt kände mig ensam och var utanför redan i förskolan, kanske att jag aldrig fick någon riktig kontakt med mina jämnåriga klasskompisar. utan jag gjorde istället det valet att dra mig undan, mycket för att jag kände att jag inte hängde med de andra men sedan också för att jag redan från början var blyg och tillbakadragen. Man kan, kanske säga att jag var lite lillgammal av mig men jag var i varje fall aldrig den som syntes i en större grupp och det sitter nog fortfarande i.
Fast nu var det ju inte det ju inte alls det här som jag hade tänkt skriva om, nej utan jag hade bara tänkt få berätta om den glädje som jag kände häromdagen när jag äntligen fick syn på en speciell fågel mitt inne i stan nämligen den sibiriska nötkråkan.
Nu var det här ju visserligen inte alls någon bekantskap för min del, eftersom jag redan hade lärt känna den här tjusiga fågeln som kommit invandrande från öst hemma hos mina föräldrar vid deras fågelbord. Ja de har nämligen några stycken nötkråkor som verkar ha blivit tämligen stationära och uppehållit sig där varje vinter under de senaste åren.
Det började först med ett par, sedan blev det två och vid ett tillfälle nu i somras så kom det ena paret på besök med alla sina ungar. Så vem vet då hur många av dem som sedan återkommer på besök nu till vintern? Jag tror nog på att det kommer att gå åt väldiga mängder med jordnötter om hela klanen blir kvar där, men det är ju inte säkert heller att alla de där stannar.
Så jag har ju fått studera dem på närmnare håll, men vid det där fågelbordet inne i stan som jag brukar passera när jag är ute och går har jag aldrig sett den förut. Jag har tidigare bara kunnat se skymtar av den, men eftersom de uppehåller sig både på kyrkogården och i parken som ligger nere vid den ena minigolfbanan i staden är jag inte allt för överraskad att en av dem verkar ha hittat till duvornas matställe.
Nej och de är ju faktiskt riktigt roliga att få kunna studera så här på närmare håll, de har sådan karaktär om en fågel nu kan ha det.
Den här verkade stundtals leka tittut med mig bakom trädstammen och rätt vad det var så hoppade den raskt ner på marken och skyndade sig bort till grunden på ett av hyreshusena i närheten där det verkade som om den letade efter mat bland löven som hade fallit ner. Så den var ju inte direkt rädd av sig heller, det kan jag inte påstå utan jag kunde alltså stå där en bra stund och studera den innan den blev störd när det kom en annan gångtrafikant på trottaren. Först då tyckte nötkråkan tydligen att det räckte med uppmärksamhet för dagen och den försvann upp i trädet igen , där den blev så gott som osynlig på nytt. Stod kvar ett tag till, men den kom inte tillbaka ner mer efter det, åtminstone inte som jag såg.
Just den här bilden har jag fotat vid ett anant tillfälle nere i den ena av stadens parker där de också håller till när det vankas stora kottar från cembratallarna som finns planterade. Man märker tydligt att de lever i symbios med varandra de där två. För cembratallens frön är tydligen så stora att träden inte har förmågan att kunna sprida dem själva med hälp av vinden utan då har naturen löst det på sitt eget sätt. Fiffigt hur det fungerar eller hur ?
De är verkligen skickliga på att skala kottarna och finns det nötkråkor i grannskapet, ja då kan man även hitta spåren efter att de har varit där varit och ätit. Visste ni föresten om att den heter Nucifraga Caryocatactes på latin och att det betyder just nötknäckare ?
På sommaren så för de annars en betydligt mer anonym tillvaro och man har nästan tur om man hinner få syn på dem bland grönskan för de gömmer sig gärna inne i någon tät gran eller annat träd där de kan sitta och känna sig trygga. Samtidigt så kan de även bli väldigt orädda i sin jakt på föda , men någoting som man verkligen inte kan missa med dem är deras läten som hörs på lång väg.
Det låter ju en hel del om dem när de sitter där uppe i träden
och skalar kottarna men framför allt så är det , det där som mest liknar ett skränigt bräkande som jag jag tänker på.
och skalar kottarna men framför allt så är det , det där som mest liknar ett skränigt bräkande som jag jag tänker på.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3275&artikel=2776367
Sedan så lär det finnas två olika varianter av nötkråka nämligen smalnäbbad och tjocknäbbad fast skillnaderna mellan dem är visst väldigt svåra att se med blotta ögat, även för experterna att det ibland nästinill är omöjligt.
Fast om man läser på lite mer så verkar den brednäbbade nötkråkans utbredning koncentera sig till Värmland, Västmanland, och Uppland där den kan kopplas sammans med hasselnsom de lever av. Längre norrut i landet så är det istället den smalnäbbade varianten som kan skådas och den etablerade sig visst som häckfågel redan 1977 utanför Skellefteå, men har alltså på senare år spridit sig längs efter hela kusten och idag så beräknar man att finns det ca 600 häckande par!
Fast den räknas trots denna framgång ändå som nära hotad enligt rödlistan.
Först bugg , sedan dramatik
Av någon anledning så har mitt Sims krånglat de senaste dagarna.
Ja mina Simmar har inte alls kunnat laga mat utan de har fått nöja sig med att äta havregrynsgröt till frukost, lunch odh middag. Visst fungerar det , men det blir även snabbt väldigt långtråkigt att spela.
Det fungerade helt enkelt inte att laga till någoting annat, för om de försökte så kom bara tankebubblan med det där lilla röda krysset upp och efter att ha försökt stå ut med det här ett tag till så fungerade ingenting utan sakerna som låg i aktivitetsloggen försvann helt.
Nu började jag misstänka att någoting var seriöst fel med spelet, ändå så är jag ju van vid att det ibland dyker upp buggar. Tänkte först att det var en sådan, så jag avslutade och försökte reparera spelfilerna via Origin.
Det var bara det att när jag startade upp Sulani igen, så fanns samma fel fortfarande kvar oavsett vilket av hushållena som jag försökte gå in och spela.
Nåja , tänkte jag då att det alltid är värt att göra ett försök till.
Flyttade i första hand över dem till en enkel villa Willow Creek för att se om problemen löste sig och det gjorde de.
Eftersom det då ändå hade börjat knaka i fogarna mella nmin senaste sim Klara och hennes dåvarande make så fick de lov att flytta isär trots att Klara väntade deras första barn , kanske var det trots alltt lika bra att det hände eftersom hon hade svårt att acceptera att mannen hade dolt att han var en sjöjungfru. Fråga inte mig hur det gick till, men hon kom på honom i badkaret och blev såklart förskräckt.
Eftersom katten Bailey inte tyckte om när hans matte satt datorn fick han stanna kvar i det hushållet och Klara flyttade vidare ännu en gång men valde till sist att bosätta sig i San Muyshino där hon köpte en liten lägenhet som var i behov av upprustning.
Hon kände sig så ensam och övergiven när hon först flyttade in men sedan så träffade hon mannen med stort M, som bodde i lägenheten bredvid och fastän de försökte stå emot varandra så gick det inte alls utan när de blev kära var det som om blixten hade slagit ner.
Visst har Akira en del problem med sin svartsjuka , men så länge Klara finns i hans närhet är allting finemang och han kommer nog att bli en bra styvpappa till lilla Axel som föddes kort därefter.
Dramatik var det ju sedan hos dem , i allra hösta grad då en våldsam brand startade inne i det nyrenoverade köket. Tyvärr så befann sig två av deras andra grannar, tillika Akiras före detta rumskompisar just då där inne och innan jag kom på att jag kunde använda resetSim så var det för sent. Ingen av dem gick att rädda utan de blev alltså lågornas rov :/.
Så dåligt fungerar alltså brandvarnaren och jag kan inte fatta varför man inte kan ringa efter brandkåren eller polisen längre i spelet. För det finns ju faktiskt en kriminell yrkesbana ,ändå så kommer det inga inbrotts tjuvar på besök! Så vilka brott utreder då kriminalarna där de sitter nere på polisstationen ? Ja ni hör ju hur galet det här kanske låter men det är Stypiskt Sims 4!
Jag tror inte att Liemannen är så lämplig som barnvakt åt lille Axel! Fast det kanske är lite passande trots allt nu med tanke på att det snart är Halloween.
Kråkfåglar
Idag så tänkte jag försöka mig på att skriva några rader om dessa helt
fantastiska fåglar i vardagrn som jag tror att alldeles för många av oss människor missat riktigt att få lära oss upskatta, eller så kanske det är på det viset att vi väljer att bara passera dem rakt av utan att stanna upp och några av oss kanske ser på dem som om de vore mindre viktiga i naturen.
fantastiska fåglar i vardagrn som jag tror att alldeles för många av oss människor missat riktigt att få lära oss upskatta, eller så kanske det är på det viset att vi väljer att bara passera dem rakt av utan att stanna upp och några av oss kanske ser på dem som om de vore mindre viktiga i naturen.
Om man däremot får lära känna dem på närmare håll så ser man snabbt andra sidor hos dem som eventuellt kan göra att faktisktman byter ut den åsikten.
Själv så har jag däremot alltid gillat dem , åtminstone så långt tillbaka jag kan minnas och en del av förklaringen till det går att hitta i ett magiskt möte som jag och min pappa hade en gång, med en korp som vi fick se på riktigt nära håll uppe i skogen när vi skulle upp på myren för att plocka hjortron. Jag glömmer aldrig den där känslan som kom över oss när vi gick där längs skogsbilvägen och den stora fågeln flög upp med ett brak från kanten av utdikningen där den förmodligen hade suttit och sovit. Naturligtvis blev vi ju rädda i första läget, men sedan efter en stund då vi hade samlat oss och såg den flyga iväg ut över myren ja då fylldes vi av någoting helt annat.
Korpen som den största av dem, är ju för övrigt en väldigt smart fågel som är väldigt skicklig på att lära sig lösa olika problem.Inte konstigt att den hade en viktig roll i den fornnordiska tron, genom Odens två korpar Hugin och Munin som flög ut över världen. Den har dessutom en mängd med olika läten på sin reportar och visste ni om att den även kan lära sig att härma andra ljud ?
Ibland så kan man faktiskt undra vad kråkorna tänker på.
Det är en fågel som jag tror att många av oss inte ens tittar åt , men genom att min pappa under flera år hade just en halvtam kråka som kom och åt mat från en bräda så har jag defenitivt fått se en annan sida av dem. En sida som nog långt ifrån alla får se och som även kräver att man tittar efter lite närmare för att få syn på
Men att de tänker efter är ju helt uppenbart när de ibland sitter på en gren och tittar ner på en. Då kan man juverkligen undra hur deras tankegångar går och vad som rör sig inne i deras huvuden.
Alla är vi barn i början, jo de är väldigt nyfikna de där små kråkungarna och de ska verkligen undersöka allting för att se om de kan hitta någonting som går att äta men det var ju inte så lyckat av dem att försöka hjälpa till med skötseln av blommorna. De ska nog inte satsa på att bli trädgårdsmästare!
Samtidigt så går det inte att vara arg på dem någon lång stund, för de är ju egentligen bara nyfikna av sig. Ibland är de kanske lite för nyfikna, för sitt eget bästa. De är med andra ord som de flesta andra småbarn!
Den minsta medlemmen i familjen är kajan, som man kanske ser mest inne i städerna . De brukar kunna bli väldigt orädda av sig då de lätt vänjer sig vid att bo granne med oss människor men tro mig, de är för det inte helt lätta att försöka fotografera. Utan tålamod verkar vara något som överlag är bra att ha med alla kråkfåglarna,för oftast får man lov till att vänta ut dem innan man får till en bra bild.
Till sist så har vi skatan som kanske tar lite mer tid att lära känna än de andra. Det här är en fågel som trots att den lever så nära oss är riktigt svår att få komma nära inpå livet då jag upplever den som betydligt mer tillbakadragen än de andra. Fast under ett år, eller är det två nu så har mina föräldrar ju haft en halvtam skata som kommer och äter mat vid kråkornas gamla bräda. Kråkorna verkade däremot under en lång tid ha försvunnit helt ,men nu har ett par siktats vid matningen igen om än bara vid några få tillfällen i skrivande stund. Nu skulle jag dock skriva om skatan som också den visar prov på intilligens. Vi har ingen aning om det är en en hona eller hane som uppehåller sig hos föräldrarna, ja egentligen så är de ett gäng på ca 15 skator som flyger runt i kvarteret men det är alltså bara en av dem som har blivit så orädd som denna. Eftersom vi är osäkra på könet så skulle vi ju ha ett namn åt den som passade och det blev till sist att den fick heta Felix efter vissa invändningar från pappa som under lång tid hade svårt för det men numera har namnet blivit självklart. Den kommer varje morgon och ibland verkar det som om fågeln har koll, precis på vad som händer ute på tomten för den kommer redan innan pappa har hunnit med att vissla.
Så nog har den lärt sig när maten serveras. och i somras då jag var hemma på semester då fick jag komma den väldigt nära, jag kunde sitta på uteplatsen samtidigt som den hoppade runt i syrenbuskaget och snodde åt sig talgoxarnas ost medan jag satt där och pratade till den. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle komma närmare en vild skata än så, just för att jag väl känner till vilken tid det har tagit att bara få komma Felix nära.
Då visste jag inte om att det en morgon under en promenad här i stan skulle komma en skata hoppandes framför mina fötter. En, som helt uppenbart inte alls var buskablyg av sig utan tvärtom så verkade den faktiskt söka efter att få min uppmärksamhet. Den var troligtvis ute efter att försöka få åt sig en bit mat, men jag hade ingenting som jag kunde bjuda den på, fast jag fick ju verkligt fina bilder på fågeln. Så alltså ska man kanske inte döma en kråkfågel efter fjädrarna ? Nej även en skata kan faktiskt vara vacker.
Sedan så finns det en kråkfågel som sliljer sig markant från de andra och det är nötskrikan som man kanske inte ser till så ofta då den lever mer i skogen än de där andra. Fast ibland så gästspelar den ju vid fågelbordet under vintern .Det finns ett talesätt om den som lyder "Nötskrikan ser allting som händer i skogem, fast du ser inte den och den lever nog faktiskt upp till det. Den är liksom korpen duktig på att lära sig imitera ljud och en gång när jag var ute i skogen tillsammans med två av min systers barn för att plocka in påskriset ,så tyckte vi att vi hörde en häxa som satt och skrattade bakom en sten eller ett omkullfallet träd . Vi blev såklart rädda eftersom vi var osäkra på vad det var som vi hade hört, men trolgitvis så var det bara nötskrikan som satt där i något träd och ville göra andra djur uppmärksamma på att vi var där. Fast den fick ju oss ändå att hoppa till eftwrsom det lät precis som ett sådant där elakt skratt som en ond häxa har. Tänk vad fåglarna kan spela en ett spratt biland!
Ja säg dessa simmar, ibland blir man inte klok på dem
Idag så har det dykt upp ett nytt I-landsproblem på kartan.
Jag vet inte heller varför de flesta av dem verkar ha en tendens att kunna vara vara kopplade till just Sims 4. Nej en del saker övergår helt enkelt tydligen mitt förstånd. För trots att jag utgår från vissa egenskaper när jag skapar mina karaktärer som jag väljer att flytta in i spelet så har de verkligen sina egna viljor. Det blev väldigt tydligt igår.
För nu så stod jag där igen och hade precis hunnit med att bygga upp ett så fint hus åt Klara i Newcrest som hon och hennes katt Bailey kunde bo i tillsammans men tji fick jag när hon träffade en av de andra invånarna som kom på besök och blev såklart blixförälskad i honom, eller om det egentligen bara var ytan hon föll för?
Lite konstigt dock hur de kunde dyka upp så snabbt när hon inte ens hade hunnit få några grannar.
Nåja insåg ganska snart att huset inte alls skulle passa dem framöver, så jag gav dem för ovanlighetens skull ett litet bidrag så att de kunde flytta till ett visst hus i ett annat kvarter som jag kände passade dem bättre. Ja Klara hon kan ju bo var som helst med sitt jobb inom de sociala medierna men hennes make , ja han blev nog mer glad över flytten till Sulani eftersom han för tillfället jobbar som livräddare
De fick flytta in i mitt fina containerhus som stått tomt, eftersom jag inte känt mig säker på vem som skulle bo i det.
Som ni kanske märker på skärmdumparna så fick jag lov till att bygga om det lite så att det skulle passa dem bättre men jag ville ju inte ändra för mycket på planlösningen heller den här gången. Nej utan jag ville försöka behålla själva exteriören som jag blivit så nöjd med. Allting såg så bra ut och vad tror händer då jag lämnar datorn för en liten stund och glömmer att sätta spelet på paus ?
Nej det kraschar visserligen inte men helt klart så måste Klara och x måste ha bråkat med varandra för den ena relationsmätaren har plötsligt gått ner till hälften, men de är fortfarande kära i varandra.
Hur går det ens till ? Nej jag vet simmar kan helt enkelt vara så märkliga att försöka förstå sig på, åtminstone i vissa lägen så är de det.
Försökte sedan med att få dem till att börja med att lappa ihop vänskapen men jag vet inte om det fungerade, för när jag till sist kände att klockan var för mycket och att det hade blivit dags för mig att stänga ner datorn så verkade stämningen där i huset fortfarande vara frostig. Inte blev situationen heller bättre när Klara först gick omkring och troddde på att de väntade tillökning och det visade sig att det inte alls blev så
Medan maken hennes inte alls verkade bry sig lika mycket , så nu vet jag inte om de ska få skilja sig och flytta isär ?Det kanske vore bättre för dm men ska någon av dem i sådana fall bo kvar i huset och var ska hon ta vägen någonstans med Bailey ?
Dagens AND-ningsdpaus
Hejsan på er alla ni läsare som klickar er in just hit till min lilla blogg för att se efter vad jag har för mig om dagarna. Ni är alltid lika uppskattade och jag hoppas på att ni tycker det är intressant att ni får följa med både i min vardag och då jag släpper in er lite mer och berättar om det övernaturliga. Det är klart, en del dagar händer det ju kanske inte så mycke heller t men då låter jag hellre bli att skriva för att det ska finnas mer för mig att berätta om, sedan. Jag tror att det blir bättre på det viset än att jag bara ska svamla om hur jag ser på TV, lagar mat och går på toaletten för det är ju saker som alla måste göra.
Fast nu var det ju kanske inte riktigt det som jag hade tänkt skriva om idag utan det blev bara inledningen till dagens inlägg.
Egentligen så hade jag tänkt gå iväg och göra bort ett par ärenden nere på stan, men eftersom solen sken så fint imorse så bestämde jag mig istället för att ta med mig kameran och gå ut på en långpromenad.
Man måste ju helt enkelt passa på ibland medan solen skiner för så här på hösten går det fort att väderleken växlar om.
Det blåste ju visserligen lite när jag gick hemifrån och det var kyligti luften men då får man helt enkelt lov till att ta på sig mössa och vantar., någonting som jag tycker att en del människor verkar ha glömt bort vad det är för någoting.
Sedan så styrde jag kosan ner mot hamnen igen, ja visst är det som så att jag trivs riktigt bra där nere för trots att jag är världens badkruka och har anlag för att bli sjösjuk, så det är ändå något meditativt med att se ut över vattnet och höra hur vågorna kluckar in mot stranden. Ja , jag kanske är en kräfta trots allt!
Så här ser det alltså ut på framsidan av" mitt" hus om jag går ut tidigt på morgonen, ja visst känns det nästan lite lyxigt att faktiskt kunna se hela vägen ända ner till havet.
Månen syntes fortfarande som en skir hinna mot den blå himlen.
Jo nog märks det att det börjar bli kallare nu, när frosten har börjat att lägga sig som en tunn hinna på marken.
Lönnlöven ser ut som små konstverk där de ligger
Utsikt nere vid kajen, mot spillvärmeverkket som ligger där på andra sidan
Den första isen har börjat med att lägga sig över vattenpölarna
Ibland så känns det väldigt påtaglgit att man är bosatt i en industristad.
Samtidigt så är hela hamnpromenaden verkligen en oas, en liten pärla mitt inne i staden och då kanske speciellt den här lilla viken som jag brukar passera med jämna mellanrum när jag är ute. Om jag inte har med mig någon modellhäst som behöver fotograferas så är det ändå ett så mysigt ställe att bara få slå sig ner på.
Jag har aldrig sett så många gräsänder förut , i alla fall inte på ett och samma ställe och då har jag ändå stött på dem ett okänt antal gånger men ett tag idag kändes det verkligen som om de var överallt. Hann inte riktigt med att se efter hur många fåglar det var i var och en av de olika små flockarna som låg ute och guppade på vattnet men jag uppskattade dem till minst 30 st!
Sedan var det inte så lätt att försöka komma dem nära heller, nej änder kan vara knepiga att få komma nära ibland men jag gjorde i alla fall mitt bästa men kom inte närmare dem än så här. Tror det var för mycket folk i rörelse för att de skulle känna sig riktigt trygga så jag var nog lite för sent ute.
Sedan hade jag turen att stöta på den här kråkan på vägen tillbaka. Den gick längs stranden och letade efter någoting ätbart.
Så jag stannade till och studerade den en stund där den gick, innan den till sist fick syn på mig där jag stod och tyckte att det var bäst att flyga vidare men jag hann ändå med att få den på kornet ! Så nu har jag äntligen fått till fina flygbilder på en kråka, jodå det går man ska bara ha ett stort tålamod med dem.
En helt makalös vy längs efter stranden, men nej tack jag vill ändå inte se något förlängt promenadstråk där nere utan jag tycker att det är bra precis som det är idag. För alla sjöfåglar verkar ju verkligen stormtrivas där nere och då ska man väl inte förstöra det mer än vad man redan har gjort med vden nuvarande exploateringen!
Vad tror ni , är det snart dags för att sjösätta optimistjollen ?
Nej den här skatan som jag stötte på när jag var på hemväg var verkligen allting annat än buskablyg av sig. Det må hända att hon var ute och försökte tigga mat av mig när hon hoppade framför mina fötter men det hade hon ju ingenting för, ändå så hade hon svårt för att ge upp helt.
Du, fotografen vet du möjligtvis var är mitt käk är någonstans?! Ja jag fantiserar inte när jag säger att hon var mindre än metern framför mina fötter. Hennes partner höll sig mer på behörig avstånd från mig, men så här nära en vild skata tror jag inte ens att jag har kommit förut, Inte ens hemma hos mina föräldrar som ju ändå har en som är så gott som halvtam och kommer för att hämta mat när man visslar på den.
Nej det här var verkligen nära och jag måste bara få lov till att säga hur fin jag tycker att de är. Många kanske bara ser på dem som skräåfåglar men kråkfåglarna har ju också sin roll att spela i naturen dessutom så är de så fruktansvärt smarta!
Ett par gråtrutar stod där längst ute på en av bryggorna och det såg faktisktut som om de försökte kura för vinden.
Ocean Gala
faktisktIdag så går den väldigt segdragna och infekterade processen kring henne vidare nere vid tingsrätten i Norrköping fastän fastän själva fartyget sedan dess både har skrotats och säkerligen även har blivit upphugget i småbitar, men en sak känner jag mig väldigt tacksam över när jag följer efterdyningarna av denna smutsiga historia och det är att hon aldrig kom hit till hamnen som det faktiskt var tal om under en kort tid när det inte riktigt gick som bolaget kring henne hade panerat, de fick nämligen inte de tillstånden nere i Härnösand som tydligen krävdes för att de skulle kunna ha ett permanent boende för asylsökande ombord på båten.
Borde man då inte ha kollat upp vad som gällde redan innan man gjorde valet att sjösätta själva idén? ,det kan man ju verkligen tycka att man borde ja gjort om man utgav sig för att vara en seriös akör på den marknaden
Fast turerna kring henne har ju ändå verkligen kommit att bli många , fram och tillbaka under de månader som hon blev liggandes där nere i Utansjö, där hon till hamnade för att kommunerna nu faktiskt valde att stå på sig i just den här frågan och vägrade att låta henne att ankra upp på någon av de andra tilltänkta platserna.
Men med alla dessa oklarheter som verkar ha rått både kring bolaget, ägandet och själva båten så var det kanske egentligen inte alls så konstigt heller att ingen heller , i slutänden ville ta emot henne.
Jag tror att det kan ha varit så , att från början var det någon som tyckte sig ha kommit på en bra snabblösning utan att de reflekterade mer på hur det själva praktiska genomförandet egentligen skulle komma att gå till. För det är inte alls så bara med premanent boende på en båt, som det kan verka men det skulle ju faktiskt även visa sig att hon var totalt oduglig för det ändamålet & att det skulle ha krävts stora renoveringar för att få henne uppfylla alla erfoderliga krav som behövdes för att göra henne lämplig. Istället så fick man i November 2016 ,ge upp alla tankar på att den ursprungliga planen skulle gå att genomföra och till sist så avseglade hon från hamnen utan att en enda flykting då hade bott ombord.
Fast historien om henne var långt ifrån slut för det.
Nej istället så valde företaget bakom henne Floating Accommotations ,att stämma Migrationsverket på n obscen summa pengar , nämligen 250 miljoner kronor, för ett brutet avtal medan Migrationsverket och sin sida redan från början av historien ju menat på att FA aldrig uppfyllde de ställda villkoren och skadeståndet kom så småningom att sänkas den summa som begärs idag nämligen 175 miljoner kronor.
Det ska i alla fall bli intressant att följa forsättningen på det här och se hur rätten resonerar kring fallet , inte minst eftersom det enligt SVT inte verkar gå att nå den dåvarande ägarens advokat.
Det är ju knappast något agerande som inger vidare förtroende utan det verkar ju allt mer som rena skumraskaffärerna men jag är glad över att vi slapp få denna båt hit, men jag ryser nästam fortfarande när jag hör namnet eller läser artiklarna om hennes eftermäle.
Nej, fast jag är en av dem som förfasas lite över hur man bygger upp allt mer bostäder kring det gamla hamnområdet i staden och förstör de där fåtalet kulturmiljöerna som man verkligen borde sätta mer värde kring och försöka ta vara på. Allting handlar långt ifrån om pengar, men ibland så kan man börja undra på vad som egentligen räknas och hur det egentligen går till när man gör en sådan där konsekvensanalys som det kallas ?
Här vill jag visa en del av den där mångfalden nere kring hamnen med några av alla de bilder som jag har fotat, som visar på varför vi kanske borde tänka efter lite mer vissa gånger.
Den fågel som jag tycker kommer allra mest med sommaren är silvertärnan, helt otroligt att de hittar tillbaka när man tänker att de faktiskt flyttar hit ända från Antarktis för att häcka.I år var första gången som jag dessutom fick se deras lilla unge som de, likt alla måsfåglar försvarade med allt vad de nu hade. Vet ju inte hur det hela slutade men jag hoppas att det gick bra för dem med att föda upp sin lilla söta dunboll som satt där på kajjen när jag gick förbi och skrek efter mat.
Sedan är jag ju redan inmåsad, som ni kanske redan vet så det blev ju tomt i somras när inte paret bosatte sig uppe på taket men vi hade ju häckande silvertärnor istället som jagade bort alla andra fåglar som ens närmade sig deras bo.
Gräsandshanarna är verkligen ståtliga när de bär upp sin vackra praktdräkt , inte så konstigt alls att de kallas för drakar med sina huvuden som skimrar så vackert i grön eller mörkt, mörkt blått.
Det gäller att man håller ordning på alla ungarna men ibland kan man ju säkerligen bli lite utsschasad om man nu har hela tio dunbollar att hålla reda på som den här knipmamman hade. Vet inte om hela den stora kullen var hennes egen eller om hon också bedrev dagis åt någon granne men det var inte lätt alls att få med alla på bild, här kom i alla fall halva skaran med.
Storskraken är rolig att studera och en morgon när jag gick så lycakdes jag få följa den här honan på nära håll både när hon fiskade och då hon gjorde en paus uppe på stranden där hon stod och putsade fjädrarna
Småskraken är mer var om sig och lite svårare att få följa, men när man väl lär känna den så är det inte frågan om detta är min favorit ändå, åtminstone när det gäller sjöfåglarna.
En morgon så hörde jag ett ödsligt rop över fjärden och jag trodde inte att det knude stämma men så fick jag syn på något som låg där ute på vattnet. Så glad att jag kunde zooma in den så här pass, för jag hade då aldrig trott att jag skulle få se en smålom här!
Rastande strandskator ute på kanten av isen.
Denna lilla gluttsnäppa var verkligen så totalt orädd för mig och jag fick komma den väldigt nära inpå livet där den gick runt vid strandkanten och letade efter mat. Fast jag tror vissa andra fotgängare som passerade undrade vad jag gjorde, för den var verkligen bra kamouflerad mot stenarna.
Skrattmåsarna finns såklart också på plats, men just denna är fotad under en rast i Tönnebro.
Likaså den här fina bilden som jag har tagit på en kanadagås som låg och vilade , men det finns såklart också ett par av dem som håller till här nere i hamnen.
Dessutom så fick jag ju den här stora äran under sommaren, att få följa en mink på riktigt nära håll. Har ju vetat om att det finns ett par där nere & jag har skymtat den förut fast på håll men nu fick jag komma riktigt nära och kunde följa den på bara några meters avstånd när den hoppade omkring nere bland sprängstenen.
Sedan så tror faktiskt jag inte att det finns en bättre plats i staden om man vill få syn stenskvättan som verkligen har ett tillhåll där nere . Fast man får verkligen se till att vara på alerten om man ska hinna med att fota dem när de mer än gärna flyger iväg när man kommer gåendes, men i somras så lyckades jag till sist med att överlista den, eller så var den kanske bara tacksam över att jag hjälpte till med att skrämma iväg minken ?
Då och då glider det in en trut på arenan, just här så är det en silltrut som är lite ovanligare att få syn på medan gråtruten visar sig betydligt mer ofta.
Också blev jag så glad för en dag när jag var ute på långpromenad, och hade gått hemifrån lite tidigare under morgonkvisten än vad jag brukar och rundade hörnet på seglarnas lokal där den där lilla viken går in mot stranden. För där ute på vattnet låg nämligen några sjöfåglar som jag alltid har velat få se på lite närmare avstånd nämligen viggen och guppade på vattnet. Kanske fick de syn på mig för de höll hela tiden avståndet in till stranden men jag fick åtminstone vetspaken om att möjligheten att få syn på dem finns där.
Sedan finns det även ett par storskarvar som brukar gå in i fjärden för att fiska. Egentligen så gillar jag dem inte eftersom jag har sett hur öarna där de häckar/häckat ser ut, visserligen så sägs det även att spillningen ger näring till återväxtern när fåglarna väl har lämnar skäret men det kan ju ta flera år för växtligheten att återhämta sig. Jag kan i varje fall inte minnas att det fanns så mycket skarv här förut som det verkar göra efter kusten idag ,men det är på samma gång intressant att få stå där och iaktta dem när de fiskar. För de är verkligen skickliga jägare!
Höstpromenad
Nu så har jag kommit tillbaka in igen efter att ha varit ute på en lång och skön höstpromenad.
Det är dock alltid lika skönt att komma ut och även om det kanske har börjat bli lite mer småkyligt i luften så var det ju i alla fall trevligt att komma ut och få sträcka på benen. Annars så är det ju kanske väldigt lätt hänt så här års att man blir lite mer lat och bekväm av sig , och helst av allt skulle vilja göra som brunbjörnarna gör över vintern, det vill säga gå i ide.
Fast nåja det funkar ju inte riktigt att göra det heller.
Nu så gick jag och min kontaktperson i alla fall ner runt hamnen , där jag ju annars mer brukar vandra runt när det är vår och sommar. Hon hade visst aldrig varit där nere förut, så det var ju roligt att få visa henne det fina promenadstråket. För det är verkligen en liten juvel som vi har så här mitt inne i stan, även vid den här tiden på året.
Den här lilla fågeln satt inne i buskaget vid lekparken och kvittrade , jag tror att det var en gråsparv men det var svårt att få till en bra bild på den då grenarna kom ivägen men jag hade i alla fall kommit ihåg kameran den här gången.
Gräsänderna förvånade mig lite då de fortfarande var kvar, fast det verkade mestadels vara drakar i den här flocken som låg ute och guppade på vattnet
Sedan märks det tydligt hur det börjar gå mot en kallarare årstid, dimman låg bitvis rätt så tät där nere.
Ett fartyg som låg inne vid kajen. på andra sidan för lastning eller lossning.
Fick förstås syn på den igen där den låg och väntade på fångst , storskarven som avtecknar sig som en svart skugga mot vattenytan.
På vägen hem fick jag sällakap aav den här lilla nyfikna stadsduvan som satt och tittade ner på mig en stund från ett tak innan den vågade flyga över till andra sidan.
Hejsan!
Hejsan på er alla läsare som har klickat er in hit för att se efter vad jag har har för mig.
Just idag så hade jag nog tänkt att jag skulle ta upp ett lite lättare ämne än vad jag gjorde i mitt senaste inlägg.
Så därför får dagens text handla om ett rent I-landsproblem som jag stötte på häromdagen när jag satt och spelade Sims 4. Jag hade nämligen börjat bygga ett jättefint hus som jag kände mig så nöjd med, men det dök i alla fall upp ett problem när hushållet flyttade in.
Här har ni det, blev så nöjd med den mysiga planritningen men jag vet inte var det gick fel någonstans när simmarna flyttade in i det.
Av någon anledning så kunde jag inte tycka att mina simmar passade ihop tillsammans med sitt nya hus.
Jag vet , det kanske bara är svammel och låter dumt men så var det verkligen eller rättare sagt är då jag inte har börjat bygga om det än.
Kände mig kanske allt för frusterad i just i det läget så jag startade istället upp både ett nyttt hushåll som jag började renovera upp ett annat hus åt och sedan kunde jag inte förmå mig att gå tillbaka och riva det första huset för att börja bygga nytt.
Blev verkligen nöjd med det här bygget som jag lyckades få till vid stranden.
Så fort Kai flyttat in i Sulani kom grannarna på besök och de vägrade attgå hem fastän det var mitt i natten!
Nej istället , efter att jag byggt nästan klart åt Kai så startade jag upp ett helt kvarter och skapade ännu en ny karaktär, en som jag dock blev väldigt nöjd med. Så nu kan ni få träffa min söta datanörd/bloggare Klara och hennes katt Bailey som bor tillsammans i mitt planlagda skandinaviska kvarter. Har ingen screenshot ännu på deras hus men det kommer och jag har försökt hålla mig till den mer moderna stilen även den här gången, fast jag fick leta runt lite innan jag hittade en passande planritning som jag kunde leka runt med också får vi ju se sedan hur det går om hon mot all förmodan skulle träffa någon som hon vill flytta ihop med, men jag vet faktiskt inte om hon gör det då hon verkar ha lite svårt för att komma överens med folk.
Visst är de söta så här tillsammans ?
ibland så går det visst lite väl vilt till nere på karaokebaren, speciellt när Mortimer Spökh somnar mitt på golvet, eller om han kanske fått i sig några drinkar för mycket ?
Under ytan del tio: I somras..
Nu så har det blivit dags för mig att visa upp sommarens UE projekt här för er, ja jag har lagt ut det på Facebook förut men nu ska jag avslöja en detalj till som hände oss medan vi var där .
Systerns ena tös gick förbi min gamla skola där jag gick både lekis och lågstadiet .
Av en slump så upptäckte vi att alla tre dörrarna in till den gamla toalettbyggnaden var öppna och vi bestämde oss såklart för att kolla in det lite närmare efter att vi först hade varit tilllbaka hem och hämtat min systemkamera som jag först hade valt att lämna kvar i ryggsäcken på mitt fd rum. Redan då vi för andra gången började gå upp mot byggnaden så kände vi att det fanns nåonting annat där, att vi hade någon med oss men ingen av oss valde att ta upp det ännu. Utan vi var ju där för att kolla upp toalettbyggnaden.
Det kanske inte alls rörde sig om någon slump att det var upplåst överallt utom huvudbyggnaden och det gamla slöjdhuset men i vanliga fall så brukar alla byggnaderna på den tomten vara låsta då det fortfarande finns viss verksamhet kvar i huset men den här ursprungliga toalettbyggnaden den har hur som helst inte blivit använd på många år vilket all bråte och ett gammalt besiktningsprotokoll som vi hittade bakom några rör visade på. Den senaste besiktningen skedde i alla fall enligt protokollet på 80-talet.
Den här synen mötte oss då vi öppnade den ena av dörrarna.
Om man mot all förmodan skulle vilja sätta sig ner en stun för att vila så hade det gått bra, det stod nämligen stolar lite här och var.
Det här fotspåret fanns i dammet ovanpå ett bord, det konstiga var att spårenbara verkade gå i den ena riktningen, vi hittade inga som ledde åt det andra hållet
Vissa av toalettbåsen som alal stod öppna kändes faktiskt förvånansvärt fräscha när till och med speglarna där inne var hela, till skillnad mot hur det såg ut utanför.
Sedan var det ju en hel del bråte som antagligen hade samlats där genom åren. Några hade roat sig med att krossa spegeln som suttit på väggen där ute, så det låg fullt med glasskross överallt och man fick gå med försiktighet.
Vadan alla dessa plastmuggar överallt, det kan man ju verkligen fråga sig men som sagt så har nog ingen varit in där på länge och ett tag var det ju till ochm ed frågan om just den här byggnaden skulle rivas men än så länge står den ju i alla fall kvar
När vi hade varit där kollat runt ett tag så började vi känna oss färdiga med besöket ,men på vägen ut så stannade vi ändå upp för en stund då det stod två kartonger på ett bord som vi först hade valt att ignoreratdå de såg ut att vara fyllda med nyare bråte. Då vi hittade den här boken i den ena av dem tog vi det som ett tecken och gick ut därifrån.
Fast vi stannade ändå kvar och den där känslan av att vi var iakttagna av någoting den försvann ju inte medan vi gick runt där utan till sist så kunde vi inte ignorera det längre utan vi satte oss ner på marken och öppnade upp spjällen. Efter en stund så fick vi kontakt med någon som verkade minst sagt förvirrad, men hon gav oss i alla fall en bra känsla överlag , för vi känner oss säkra på att det var en hon men vi kunde väl egentligen inte få så mycket användbar information ur henne. Stackarn var faktiskt så förvirrad att hon inte ens visste sitt namn längre men hon tyckte i alla fall om att leka och hon fick oss då verkligen till att börja tokskratta. Så det kändes hela tiden tryggt, även om det också bland verkade som det fanns någoting mer mörkt där. Det kom i alla fall inte åt oss.
Det blåste väldigt lite just den här dagen, ändå så rörde sig vindflöjeln uppe på taket varje gång som vi passerade förbi den. Oftast var det dessutom i samband med att vi gick och pratade om det övernaturliga. Såklart kan det ju bara ha varit en slump, eller så var det vår smått förvirrade ande som försökte sig på att hitta ett nytt sätt att kommunicera med oss.
Fast det allra märkligaste var ändå en sak som hände när vi stod där invid väggen och kände på tegelstenarna, Först så hörde vi det lite hesa jamandet från en katt, om det nu ens var en katt men hur vi än kollade så kunde vi inte se någoting där
Rätt vad det är så vänder jag på mig och då säger systerns tös: Såg du det där ? var det du som flyttade på dig ? Nej svarade jag, för allt jag hade gjort var ju att vända mig om. Vi stod som fastfrusna på stället också berättade hon: Jag såg en kvinna som kom ut från väggen bakom din rygg, hon var klädd i en rödaktig klänning och gick snett bortåt.
Vad säger man som svar på det ? Tösen är tonåring och ni vet hur besvärligt som det kan vara men just därför så har jag kanske också varit försiktig med att prata om sådana här saker med syskonbarnen. Det är klart, hon har ju fått veta när hon är intresserad och ställer frågor om det men jag har utelämnat en del av detaljerna kring hur det är att vara medial. Nu så har hon tydligen börjat på att få en del av den förmågan själv. Hur som helst så skakade vi så smått av oss tankarna och fortssatte runt skolgården. På ett ställe så stannade vi till igen , det gällde ju att passa på att upptäcka stället medan vi var ensamma där och då så säger hon : Hör du ljudet av hur någon springer i gruset? Nej jag hörde det först inte men efter ett tag så blev ljuden tydliga för mig med men sedan så avtog de stegvis och då bestämde vi oss för att det fick räcka& vi satte vår kurs hemåt. Hur det gick med den där första anden som vi sprang på ? Hon följde med oss som en vag känsla hela tiden medan vi gick runt där på skolgården och vi försökte hela tiden hitta frågor som hon kunde besvara men det var verkligen inte lätt, för om hon blev det minsta osäker så förblev hon bara tyst eller så började hon helt enkelt att tokskratta, ett tag så kändes det lite som att leka kurragömma. Hon höll faktiskt efter oss hela tiden , ända tills att vi kom en bit ner på skolstigen och sa åt henne att vi var tvugna att gå hem. Då var dert som att en tyngd lyftes upp från våra axlar också var hon bara borta. Lika plötsligt som när hon först hade börjat ta kontakt med oss. Hur vi då vet att det var två olika andar som vi fick kontakt med ? Jo därför att känslorna som vi fick från dem såg så annorlunda ut. Medan våran " kompis" som vi faktiskt började kalla henne kändes behaglig, så vet jag inte om den andra som visade sig gjorde det på samma sätt.
Tänk att där har man ju gått i skolan! Fast på den tiden så kände jag faktiskt aldrig av några energier, men om jag tänker på saken så är det här kanske på något sätt logiskt. Jag var 13 år gammal då jag hade min första paranormala upplevelse och nu så är syrrans äldsta tös i samma ålder. Sedan så är det ju allltid upp till var och en vad man tror på, men jag menar det om allting bara vore en slump så varför hände det här oss just nu i somras ?
Äta häst
Medan vi ändå befinner oss inne på det temat, mat så fanns det en till artikel även denna på Aftonbladet, som fångade mitt intresse eller ska jag kanske säga att det var den debatt om det som jag hörde som fick mig att känna någoting den här gången.
Få frågor känns i alla fall lika fyllda med laddning som den här sedan det har förekommit ett fall av det i vårt grannland Norge och nog har det varit på tapeten även här.
https://www.expressen.se/sport/trav/stor-ilska-mot-pia-som-at-sin-hast/?fbclid=IwAR2ypWff_-1Jdxwlqr8z2sPXvMAC-NPKu7CP8e4_cz30P_kJn63pe9BjEyw
Sedan kan jag tycka att själva samtalet ibland urartar då man kanske måste förstå båda argumenten som finns, både För/Emot.
Själv så skulle jag ju faktiskt aldrig kunna tänka mig att äta häst, men vad är det då som gör att en häst blir behandlad mot en kalv som man har spenderat hela sommaren med och stått & kliat bakom öronen ?
Jo skillnaden är väl kanske egentligen inte så stor som den ibland verkar utan det är faktiskt rätt enkelt.
Hos oss i Svergie, åtminstone i modern tid så har det nog alltid varit som så att nötboskapen varit mer av nyttodjur ,medan hästen istället har behållit den roll som den en gång hade i hemmet ute på gårdar runt omkring i landet, den var en trogen arbetskamrat ute på åkern och i skogen. Så den har på den vägen genom historien kommit oss närmare inpå livet, & fått en roll som mer liknar husdjurens men vi tycker ju att det är lika konstigt när man i Kina äter hund och katt, samt att man i Peru har Marsvin som sin nationalrätt, eller att bara tänka tanken på hur man åt kanin här under Andra världskriget.
Om man man inte tycker att det räcker med de etiska skälen utan man ändå hålla på att leta efter en till förklaring tilll varför det generellt äts så lite hästkött i det här riket så kan man inte heller komma ifrån det faktumet att många av dagens hästar kan har olika mediciner i kroppen som gör att de varken får bli djurfoder eller människoföda. Visserligen så tror jag även på att dagens veterinärer kanske har blivit bättre på att förskriva dessa preparat men ibland så finns det faktiskt kanske ingen annan utväg att ta till heller. Det grundar jag på att bara i min närhet så vet jag om inte mindre än fyra hästar som har blivit sprutade med fenylbutason som det tidigare rådde livstidskarens på och kan beskrivas lite som alvedon för hästar., numera har man tagit bort den gränsen men det är fortfarande ingentin som jag skulle vilja få i mig. Nu är det ju så att det mesta hästköttet som hamnar på menyerna är importerat från andra länder men då blir det kanske ännu svårare att ga kontrollen äver det här. Ni minns ju kanske bara den där skandalen med lasagnen ?
Den visar ju tydligt på vilka brister som finns kring livsmedlen.
Med vetskapen om detta med mig i bagaget så säger jag nej tack till att äta hästkött ,faktiskt med ännu mer gott samvete än förut när min bror retade mig genom att rita bilder på hamburgare
Sedan är det ju naturligtvis som vanligt upp till var och en att avgöra vad man tycker och känner & jag har inga i alla fall inga problem med att till exempel djurparkerna tar till vara på det som går , men även de är ju väldigt noga med vad derad rovdjur får äta.. Lärde mig det för ett antal år sedan när vi var uppe i Junsele och såg på när tigrarna blev serverade med just hästkött från ett lokalt slakteri. Bara på en måltid för dem så går det visst åt hela fyra kilo! Så då är det ju bara bra om man tar till vara på det som går till djuren.
För det är väl trots allt så som naturen är tänkt att fungera, men nej jag skulle då , även om man försöker bortse från allt detta inte någonsin äta upp någon av dessa underbara hästar som jag har stött på genom åren och haft som mina allra bästa vänner.
Fast nu så kanske jag bara är alldeles för blödig av mig som person, men jag vet inte bara tanken på att äta häst får det i alla fall att vända sig i min mage.
Jag tillsammans med Dickie Rock , som var min klippa och första stora förälskelse på fyra ben. Det var verkligen han och jag under den korta tid som vi fick tillsammans, men oj så underbar han var den där rödhåriga irländaren!
Jag tillsammans med Lurvas, eller ja han hette ju Spyrnir frá Eyrarbakka. Som ni kanske förstår av det namnet så var han en liten islandshäst. Fast storleken, var aldrig någoting som märktes på honom , för trots att han bara var 135 cm i mankhöjd så var han precis lika mycket häst som någon annan och tro mig om han väl hade bestämt sig för en sak så gick det inte att rubba honom ur fläcken.
Jag och Grodan, eller El Godan som den här gentlemmannen med gammelpolsk härstammning egentligen hette. Han var verkligen inte det där som hans dåvarande ägare sa om honom, utan bakom fasaden så bodde det en helt fantastisk individ!
Den här söta killen och jag tillbringade en hel sommar ihop då de gick på bete en bit från mina föräldras dåvarande sommarställe , att han tyckte om mig var helt uppenbart när han kom travandes emot mig och gnäggade så fort han fick syn på min cykel uppe vid vägen . Kommer fortfarande ihåg det där dova mullrandet och den mjuka mulen som han fick ett ärr på då han skar sig på ett grässtrå, Han gick i en flock tillsammans med 10 andra unghingstar så jag brukade aldrig gå in till dem, men en annan hingst (ett varmblod) och han var lite utanför och de två kom ofta upp till stängslet tillsammans. Då kunde jag gå in och pyssla om dem, men det bästa var då jag låg på mage med ett block framför mig och skrev inne i hagen medan jag lyssnade på hästarna som gick och betade!
Snabbmatsträsket
Måste få säga att jag i tyvärr nte är så väldigt förvånad över Aftonbladets avslöjande repotage som kommer från föredetta anställda Burger King. Fast att det var riktigt så illa, det trodde man ju kanske inte men de flesta ställen som serverar snabbmat verkar ju dras med allehanda problem.
Nu äter jag själv inte ute så ofta , att jag kanske ska kunna uttala mig om den saken men det finns ju fler än en artiklel som pekar åt samma håll .Senaste gången som jag åt hamburgare ute var i somras faktiskt på just BK och tyvärr så måste jag nog säga att det var första gången som jag har blivit besviken när jag har ätit där.
Annars brukar resutrangen här i stan ha varit bra tidigare men just den här gången så blev det först fel på beställningen, trots att vi tydligt visade på kupongerna i reklambladet vad vi skulle ha. Ingen som stod ute och servade i disken verkade heller veta någoting utan läget var väldigt förvirrat också bland personalen.
Vi satte oss ändå ner till bords för att vänta på vår mat som dröjde, när vårat nummer till sist kom upp borta på skärmen och vi kunde hämta våra hamburgare så var de inte ens längre varma som de brukar utan mer halvljumma, ni vet som om de hade legat i ett värrmeskåp en längre tid
Dessutom så var det först nu, sedan vi hade fått våran mat och börjat äta som de rättade till det där första felet genom att komma ut med den hamburgare som vi redan från början skulle ha haft extra.
Så nej , efter den upplevelsen av stället så är det nog tyvärr inte det första stället som jag kommer att välja om jag känner mig sugen på att äta hamburgare igen.
Fast egentligen så kanske det inte spelar någon rolll, då vi ju har både MAX och Sibylla i staden förutom Burger King sedan ryktas ju MacDonalds vara på gång tillbaka hit också men där är jag mer tveksam, för hur många snabbmatställen får det egenligen plats i en liten stad som ligger vid den norrländska kusten ? Det är en fråga som jag känner att jag verkligen undrar över då många större livsmedelsbutiker numera har fik som serverar lite blandat med. Det kan ju omöjligtvis vara på det viseet att det går runt och verkligen bär sig för var och en av alla dessa olika aktörer som finns på marknaden men är det kanske därför som pizzerior och andra mindre syltor poppar upp som svampar , för att finnas ett kort tag innan de försvinner precis lika fort som när de först etablerade sig ? Undra över den saken kan man ju alltid göra men kanske att det ligger någoting i det ändå, men till sist så måste ju ändå marknaden på något vis bli mättad om ni nu förstår vad jag menar ?
Fast som sagt så tänker jag mig nog lite mer för innan jag planerar att besöka Burger king nästa gång. Är ju kanske även fortfarande lite förgrymmad på dem för att de tog bort mitt favoritmeal som de hade från sin meny och ersatte det med mer kryddstarka alternativ som inte alls faller mig in lika mycket i smaken även om deras buffalo chicken vings är goda.
Kungahuset- monarki eller inte ?
Idag så verkar mycket i media kretsa kring vårat svenska kungahus, eftersom hans majestät har beslutat att befria en del av de många barnbarnen från sina kungliga plikter.
Kan ju säga att jag som många nog blev lite förvånad först , men samtidigt inte eftersom även de måste försöka med att modernisera sig på något sätt och det kanske kan hjälpa dem att leva mer som vanligt folk i framtiden för det är nog inte alltid så lätt att ständigt ha offentlighetens ljus på sig. Det vet jag ju att Madeleine har haft stora problem med under årens gång och inte alls har mått så bra av.
Ändå så har vårat kungahus levt relativt skyddat om man jämför med hur det har sett ut i monarkins högborg Storbritannien där det ibland har varit ett riktigt blåsväder.
Det här är kanske någoting som jag egentligen inte har funderat så mycket på under årens gång men visst så har frågan dykt upp på kartan ibland, det har hänt
I det långa loppet så är jag ong ändå av den åsiken att jag tycker vi ska ha kvar kungahuset och monarkin för det är inte lättare alls att ha president om någon trodde det.
Dessutom så har vi ändå regering och riksdagen som styr landet , så kdå blir konungens roll mer av en cermoniell kvarleva samtidigt som det också är en del av vårt svenska kulturarv och historia.
Men ska man ha president så kostar det ju faktiskt också en hel del med alla dessa valkampanjer som då ska behöva bedrivas vart fjärde år och hur kan man sedan garantera att en president inte blir en maktgalen tyrann som måste avsättas ?
Nej det är inte alls fullt så enkelt som en del verkar tro.
Vidare så har många kommenterat med att slotten kostar en massa pengar men det är faktiskt bara en bråkdel av dem som tillhör hovet idag, de flesta av dessa tjusiga byggnader gör det inte längre utan drivs av olika stiftelser eller av privata intessen så därav blir kanske inte omkostnaderna kring byggnaderna heller så omfångsrika i slutänden, men visst det kostar ju att se om sitt hus.
Ett av dessa slott som inte längre tillhör hovet är som ett exempel Engsö Slott utanför Västerås som ägs av Estmannastiftelsen och är ett museum som hålls öppet för allmänheten.
Har ni inte varit och besökt ett slott så kan jag varmt rekomendera det här stället som är precis lagomt stort att gå runt i på egen hand utan att man behöver en karta över rummen.
Därför kan vi ju vara glada att att de nu har börjat se över saker och kommit fram till att det här är rätt steg att ta, när kronprinsessan Victoria en dag ska ta över och faktiskt bli drottning av Svergie.
Sedan kan man ju ha många åsikter om HKM, det har även jag då jag verkligen undrar över hur han kan sitta som hedersodförande i WWF men samtidigt tycka att man ska skjuta bort alla landets vargar eller hur det var han uttryckte sig den där gången ? Det kan jag tycka är väldigt märkligt gjort av honom och fel agerat, men Jägarförbundet där han även sitter med i styrelsen tycks ju ha en hel del saker som de behöver bena ut innan vi kan komma framåt. Fast nu var det ju inte den saken som jag hade tänkt skriva om idag, ändå så är det så lätt hänt att jag glider in på det spåret eftersom vargfrågan alltid har varit någoting som har berört djupet inom mig men det beror väl kanske på att jag fortfarande efter alla dessa år har så svårt att förstå skillnaderna mellan vargen och hunden. För det är ju onekligen som så att utan den ena så hade vi ju inte heller haft den andra som vår trogna följeslagare , så varför är då vargen fortfarande så avskydd inom vissa kretsar när hunden är en väldigt älskad familjemedlem ?
Nu var det dock inte vargen som skulle ta över inlägget idag, men jag kände på något vis att frågan ändå måste få beröras igen eftersom den där debatten om tjuvjakt, ju på nytt har kommit upp i media. Jag är en av dem som tycker att Åse Schultz är väldigt modig när hon försöker diskutera ämnet även då det bränner till, samtidigt så skämdes jag över att se intevjun med henne i SVT där SJFs orförande stundtals behnadlade henne mer som en liten okunnig flicka! Jag blev så arg att jag kände hur det kokade i mig, men just därför kanske det vore än mer viktigt att sanningen kommer fram så de får städa ut ordentligt i leden så att den där högljudda minoriteten som företräds av bland annat Hans majestät och stollen Wassberg inte får mer vatten på sin kvarn.
Nu var det ju dock monarkin som jag hade tänkt skriva om och den har jag som regel ingenting alls emot även om jag inte riktigt vågar påstå att jag tycker om vår nuvarande majestät, men det beror ju på någoting helt annat.
Häxor - är de verkligen alltid så elaka ?
Jag tror att jag som de flesta barn var rädd för dem då de verkade så otäcka i sagorna.
Nu tänker jag inte bara på den genomelaka Pomperipossa som finns med i Hans&Greta av bröderna Grimm utan det finns många exempel där de framställs som väldigt ondskefulla.
Fast jag gick ju ändå påskärring och sjöng gullefjun när jag var liten, men då fanns ju inte heller tankarna omkring ämnet där på samma sätt.
Anledningen till att jag har börjat fundera mer på det nu den här gången är att jag hörde ett intressant program på Svergies Radio P1 där man tog upp just ämnet häxor och tyckte att det saknades referenser till dem i den moderna populärkulturen fast jag håller inte riktigt med dem om det. Man behöver inte alls dyka så djupt ner för att hitta någoting om man letar.
Fast det är klart, de som gör programmen nu kanske inte var med på den tid då SVT visade en av de bästa serier som någonsin har gjorts på svensk TV nämligen Häxdansen.
Inte heller verkar de ha fångat upp Therese Söderlinds utmärkta bok "Vägen mot Bålberget" som jag kan rekomendera er att läsa om ni inte redan har gjort det!
En sak förvånade mig dock nog mer och det var faktumet att man inte alls nämnde någonting om ett av våra allra mörkaste avsnitt i histoiren nämligen Häxprocesserna.
För den där, sortens häxa som man hittar i sagan skiljer sig så mycket från verkligheten. Ändå så känns det lite som om många av dagens unga inte alls känner till vad som en gång hände.
Det kanske man kan se via de där otäcka dreven som ibland förekommer i dagens media och som lite skämtsamt kan kallas för " rena häxjakten".
År 1675 var det allt annat än ett skämt, när ett stort antal kvinnor blev avrättade i Ångermanländska Torsåker efter att ha blivit anklagade för att ha stått i förbund med djävulen genom trolldom.
Idag när alla korten ligger på uppe bordet och vi vet betydligt bättre så framstår det rent horribelt hur dåtidens kyrka kunde ha en sådan stor makt att de kunde manipulera folket till att tro på de falska anklagelserna mot kvinnorna, men då såg ju samhället ut på ett annat sätt än vad det kanske gör idag. En del av de där mekanismerna finns dock kanske fortfarande kvar även om de ser ut på ett annat sätt. Sedan ska man kanske inte heller hålla på att gräva i det allt för mycket, för ju längre ner man kommer desto mer så hittar man nere i akriven.
Så nu till kärnfrågan, vad blir min slutsats ?
Ja inte är den enkel för när man börjar se efter lite mer noga för det finns så många lager i det här men jag tror i alla fall på att häxor både kan vara onda &goda.
Likaväl i sagans värld som utanför den
Vänta nu finns det häxor på riktigt ? Jo till en viss del så gör de faktiskt det, åtminstone om man tror på WICCA religionen, men jag hoppas verkligen inte att jag har skrämt bort er läsare nu.
För dagens verkliga häxor verkar mestadels tillhöra den goda sidan, sedan så är det väl egentligen som med alla andra ockulta ämnen , en del tror på det och andra inte. Jag har ju visserligen alltid varit öppen av mig och berättat om min mediala sida tidigare men jag vet inte riktigt heller vad jag ska tänka om det här med häxkonster då det kanske på något plan känns lite för svårt att greppa tag om. Samtidigt så är det kanske egentligen inte alls svårt, då mycket av det handlar om att befinna sig i ett nära förbund med naturen. Sedan får var och en skapa sig en egen bild från det och känna efter med att hitta sin egen sanning i verkligheten.
