Närkontakt med naturen
Det kan man verkligen säga att jag fick uppleva igår då jag trotsade kylan och hade tagit mig ut på en liten promenad igen. Först så trodde jag inte riktigt på att flocken med sidensvansar skulle vara kvar, det är sällan som de brukar uppehålla sig på samma plats, två dagar på raken utan oftast drar de vidare efter några timmar.
Jag chansade i alla fall då jag hade laddat upp batterierna till kameran och gick tillbaka , dit till stället där jag hade sett att flocken befann sig på senast.
Det var inte alls lika många fåglar kvar på platsen när jag kom dit, men ändå tillräckligt för jag skulle kunna försöka med att få till lite bättre bilder på dem. Fast nog är det så att man behöver ha tålamodet med sig, för så fort det kommer någoting som fåglarna anser vara en fara så flyger allihopa upp och det blr omöjligt att få se dem på närmare håll. Jag vet inte hur länge jag var kvar men jag blev rikligt belönad med rad fina bilder .
Tänkte skam den som ger sig och till sist så tror jag att fåglarna inte tyckte att det spelade någon roll längre, att jag stod där på trottaren för de flög trots det ner och satte sig till ro i ett av de mindre träden för att äta. Det var helt enkelt andra saker som var mer skrämmande än den där fotografen som bilar, andra gånngtrafikanter som skyndade sig förbi eller en skata som försökte få sig ett skrovmål. När kråkfågeln närmade sig, smygandes över hustaken utbröt kalabaliken men sidensvansarna var som jag såg, på tok för snabba för att det skulle vara en lyckad jakt.
När jag hade stått där en bra stund så var det speciellt en av dem som jag fick lite mer kontakt med då den kom och satte sig på en gren nästan mitt för där jag stod. Så då kunde jag ju bara uppskatta tillfället ännu mer .
De skulle egentligen med lätthet kunna ta över hela inlägget, eftersom det gör sig så här bra på bild men jag måste ju även få lov till att berätta vad som hände då jag var på väg tillbaka hemöver. För till sist så kände jag att det började bli dags att traska vidare och låta sidensvansarna få äta lunch ifred.
Stannade till uppe vid fågelbordet och studerade duvorna som spatserade omkring och sökte efter föda på marken. I år , är det den här fina fågeln som sticker ut mest av dem men de där andra individerna som har mer vitt i fjäderdräkten har jag tyvärr inte sett till igen, kanske så har de flyttat eller så har de försvunnit. Hur som helst så stod jag där en bra stund innan någoting skrämde dem och de flög förskräckt åt alla håll.
Fast det var bara den här nötkråkan som hade bestämt sig för att det var dags att äta och vad kan vara godare än att få smaka smaskiga jordnötter till lunch?, men det var då verkligen inte det lättaste för den att komma åt dem där nere i röret som dinglade fram och tillbaka. Jag blev verkligen full i skratt av att se hur den verkligen satt där och tänkte sig noga inför varje försök.
Efter tre misslyckanden så kom den på att den nog både var tvungen att hålla fast sig hårt med klorna i stolpen och sträcka på sig för att kunna nå fram.
Nej de är minsann inte alls dumma!
Sedan hände det, jag hade min fokus riktat framåt men tyckte ändå att någoting närmade sig mig bakifrån. Så jag vände mig om och just som jag flyttar blicken snett neråt så ser jag i i4.ena ögonvrån hur den andra nötkråkan kommer flygandes på så nära håll att fågelns ena vingspets snuddar jackan uppe vid min axel.
Det var ju verkligen på nära håll som jag fick lära känna den! Sedan när jag hade börjat hämta mig från den överraskningen så fick jag syn på den där den hade slagit sig ner i det stora trädet som nog är någon sorts gran. Där satt den lungt inne bland gremverket och studerade mig, kanske var den lika nyfiken på mig som jag är på dem. Fast jag hade ju kanske inte trott att jag skulle få se en på riktigt så nära håll! Efteråt kände jag också att det verkligen var tur att jag stod kvar och inte tog ett par steg till vänster när den drog förbi, för om jag hade gjort det så hade det blivit en ordentlig fullträff.Nu så hade ju fågeln ingen hög hastighet eftersom den hade börjat att gå in för landning men ändå, de är ju kanske lite väl i största laget för att hålla på att krocka med.
Vad tror ni ? Jag kanske får sätta på mig en hjälm nästa gång jag går dit eller ska jag ta med mig specialtillverkade trafikledningskyltar så de hinner se mig i tid i fortsättningen ?
Nej jag tror mestadels på att de bara är nyfikna av sig, för jag upplevde ju inte heller någon aggressivitet från deras håll utan de vekade alltså bara vilja kolla in mig, men de får gärna hålla avståndet lite mer och de behöver ju inte riktigt vara sådär påflugna men nog fick jag ett oförglömligt möte ändå!
Kommentarer
Trackback
