Under ytan:Del tre- Varför man inte ska leka med det okända
Der här skriver jag om, eftersom jag inte vill att någon annan gör om det misstag som jag och mina klasskompisar gjorde Jag tror att det hände någon gång när vi befann oss i gränslandet mellan, mellan och högstadiet. Helt enkelt när vi vi försökte med att visa oss på styva linan och det var innan vi visste bättre.
Eftersom en del av oss bodde i samma område så bestämde vi oss helt enkelt för att vi skulle träffas hemma hos en av killarna, en dag då hans föräldrar inte var hemma. De bodde i en röd suterängvilla, längre upp efter gatan och till och med jag som annars inte umgicks med resten av klassen hade av någon konstig anledning lyckats blivit ditbjuden. eller om de i något svagt ögonblick faktiskt kanske känt sig skyldiga för vad de gjorde mot mig annars ?
Hur som helst gick jag i alla fall dit och någon kom på den lysande idén att vi skulle köra "Anden i glaset" bara för att några av oss tyckte att det verkade häftigt. Själv så var jag mer avvaktande till det hela , men jag knude ju inte heller visa mig feg och backa ur när jag väl var där.
Sagt och gjort, så satte vi oss i en ring på golvet nere i deras gästrum/kontor med planen eller vad man nu ska kalla det för uppritad på ett papper och ett glas. Till att börja med så var det mestadels en munter stämning i rummet och skratt runt omkring. Man märkte direkt när någon av de andra skämtade och omärkt försökte sig på med att flytta runt på glaset De var ju dock inte så bra på att dölja det kan jag säga och det fnissades mycket där vi satt med lamporna tända.
Sedan, efter ett tag så föyttades glaset och stämningen förändrades plötsligt inne i rummet när det först blev alldeles iskallt och belysningen började att blinka till för att helt slockna. Det enda jag egnetligen minns av fortsättningen är att någon av de andra flickorna sa: Vem av er var det som flyttade på glaset? Alla skakade på huvudet, för ingen av oss hade gjotrt det, den här gången.
Ingen av oss hade heller modet nog för att stanna kvar utan vi sprang istället skrikande därifrån uppför trappen och vi kände oss skakiga för resten av den kvällen.
Så genom att berätta det här, kan jag bara avåda er från att leka med sådant som man inte känner till. Visserligen så klarade vi oss nog från att mer saker hände efteråt, så vi kanske ändå hann med att avbryta det i tidinnan vår oskyldiga lek gick för långt. Fast hur vet man egentligen var gränsen går, kanske ni undrar nu och då svarar jag bara som så att det är någoting man känner på sig redan innan. Jag har i alla fall lärt mig min läxa efter det här och aldrig gjort om "Anden i glaset" och jag kommer heller aldrig att gå med på att köra det igen när jag vet hur allvarliga konsekvenser som det kan få. En del påstår kanske att man bara inbillar sig allting som sker, att det är temperaturskillnaden som får glaset att röra på sig , men jag kan lova er att det var då verkligen ingen fantasi som hände för oss, ett gäng aningslösa ungdomar den där dagen
och vi kan nog vara väldigt glada att vi kom ur det helskinnade när man läser om vad andra har råkat ut för.
Under ytan del två:Dickie Rock- spökhästen
Efter incidenten med den försvunna korsspindeln så föll saker i glömska och jag funderade ju inte mer över det. För spöken fanns ju inte, eller ja det var åtminstone vad jag försökte intala mig själv att de inte gjorde. Nej, för som barn kan man ju också verkligen ha sina livliga fantasier där det är svårt att veta vad som är riktigt sant och inte.
Hur som helst så hade jag ett par år tidigare, upplevt den första och största förlusten ditills i mitt unga liv för även om jag kanske då hade börjat läka ihop och gå vidare så räckte det med att man började med att kliad på skropan för att såret skulle öppna sig på nytt .Alla de där känslorna som jag dolde så väl kom på nytt upp till ytan och jag kände mig så himla ensam när han inte fanns där med sin mjuka mule längre.
Han var och kommer alltid att vara , mitt livs kärlek den ponnyn men det visste jag ju redan första gången vi möttes vi två. Det var verkligen jag och Dickie Rock, min klippa mitt i stormen och hur jag än bär mig åt så finns han fortfarande kvar i mitt hjärta, det kommer han alltid att göra även fast ödet ville annorlunda för oss.
Hur som helst så hade han ett par år tidigare blivit tvungen till att lämna det här livet bakom sig och fått resa till Trapalandas evigt gröns ängar där inga smärtor i hans ben fanns. Jag var såklart förkrossad över det här och drog mig undan mer än vanligt men fick från den närmaste omgviningen istället höra sårande saker som att: Hon har väl tappat intresset för hästar
Gjorde ett snudd på desperat försök att tvätta av hans grimma som hängde kvar på handtaget till dörren som ledde ut mot gödselstacken . Den var full med gammalt intorkat blod och jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde den gången, samtidigt var det nog också en nyttig del av min sorgeprocess att få göra det men den gick inte att rädda.
Om sanningen skulle fram så sörjade jag ju bara fortfarande min allra bästa vän, men det var det ingen som lyssnade på och den första tiden så grät jag mig själv ofta till sömns om kvällarna.
Just den här gången så låg jag i sängen och var jpå väg att somna, men jag kände på samma gång av någoting konstigt där i den smala gången in till mitt rum ochhur jag än låg och vred på mig så kunde jag inte sluta ögonlocken. Plötsligt då jag tittar bort mot nattlampan som var tänd, så får jag syn på någoting märkligt som ser ut som en skir dimmma och jag ligger kvar som förstenad under täcket och kan inte röra mig ur fläcken. Sakta tar en varelse sin form där ute och jag tänker: Det här händer inte. Minuterna går väldigt långsamt när jag ligger där men jag kan inte heller titta bort och jag ser hur konturerna av en häst sakta växer fram mer och mer ur dimman. När , den har gjort sig helt synlig så börjar mina tankar såklart att snurra runt åt alla håll. Fast är den tar några försiktiga steg framåt och kommer närmare sängen där jag ligger kvar och är livrädd, närmare så att jag kan se dragen bättre så ja då känner jag ju igen honom på en gång och från att ha varit rädd så blir jag alldeles varm inombords. Tryggheten kommer tillbaka och till sist så står han så nära sängen , att jag försöker sträcka ut min ena hand för att få stryka honom över nosryggen som jag brukade göra men precis innam min hand landar så ryggar han ist'ället undan och vänder sig om. Innan han försvinner och går upp i tomma intet , så vänder han sig om en sista gång och tittar på mig med de där så varma ögonen sedan, sedan så löses den där dimman upp och han är bara borta.Lika ljuslöst som när han först hade visat sig för mig.
Efter en tid så fick jag veta att de som ägde honom hade köpt en ny ponny som jag skulle få hjälpa till med, precis så mycket som jag ville och även om den hästen också var underbar på sitt sätt så tror jag ändå att jag jämnförde dem båda två på ett omedvetet plan. Numera så vet jag, att man kanske inte ska göra det men då var jag ju så inne i mina egna tankar att jag inte kunde låta bli.
Ingen kommer någonsin att kunna ta över den där lilla irländarens plats i mitt hjärta, så är det bara. Först efter många år i samband med att hans före detta ägare hade sålt gården och skulle flytta iväg söderut eftersom deras barn hade blivit stora så kände jag att jag vågade samla ihop mitt mod. Jag är så idag så glad att jag vågade fråga om jag kunde få behålla ett minne efter honom och jag fick nog egentligen det finaste man kan få , nämligen hans träns som idag hänger kvar på mitt flickrum och det sitter fortfarande egendomligt små vita hårstrån kvar i pannbandet på det trots att jag vid det här laget har tagit isär det ett antal gånger för att smörja upp lädret.
Han kommer nog alltid att betyda mycket för mig, för han var helt enkelt speciell den där ponnyn och när han vände på sitt huvud för att se på mig, så kändes det som om han såg rakt igenom min själ. Han såg vem jag verkligen var och jag är så tacksam som fick lära känna honom.För trots den korta tid vi nu fick tillsammans. med varandra så kmomer jag ändå aldrig att glömma honom utan mina minnen finns hela tiden kvar och jag minns honom med ljus och glädje, men det har ju tagit tid för mig att kunna säga det och det händer fortfarande att tårarna rinner nerför mina kinder då jag pratar om honom , eller minns tillbaka på det som vi hade tillsammans men det kanske bara är en liten del av processen det med! För saknaden finns ju fortfarande kvar efter alla dessa år som har gått.
Under ytan, del ett: Mormor
Om ni nu inte tror på mig, så fine men då behöver ni inte heller läsa längre än så här.
För det jag pratar om ligger stället så långt bort ifrånalla påhittade lakanspöken som man nu bara kan komma och jag ger heller ingenting för en del av de amerikanska TV-programmen som brukar rulla i kanalernars tablåer där man besöker "hemsökta" hus. Visst det finns kanske ett par av dem som är riktigt bra, men allt för många av dem verkar ju bara vara kommersiella påhitt, speciellt när de olika spökjägarna går in i byggnaden och säger att man inte ska visa rädsla och sedan kommer utspringandes och skriker,
Nej tack till sådant säger jag bara, det är alldeles för uppenbart och konstlat, fast folk blir ju tydligen ändå påverkade av dem,
Fast det är väl däför som jag tycker att det är så viktigt att man vågar berätta sanningen, för om forskarna inte kunnat bevisa än att spöken verkligen inte finns så vad är det då som man både kan se och känna ? Det tycker jag är en väldigt intressant frågeställning att ta med sig in i ämnet men nu tillbaka till grunden.
Jag har ända sedan jag var barn varit väldigt öppen av mig och gått mycket på min magkänsla, tyvärr så kom jag nog av flera olika anledningar aldrig riktigt övrens med mina jämnåriga skolkamrater utan jag drog mig alltid istället mer till någon av de vuxna som fanns runt omkring mig. Man kan, kanske påstå att jag var lill-gammal redan då, Hur som helst så fick jag väl som alla barn höra att spöken inte finns, men jag vet inte hur jag reagerade eller tog in det då. Jag tror ialla fall inte att jag reflekterade över det så mycket , som jag har gjort sedan för jag var ju trots allt bara ett barn då.
Sedan , nu när jag ibland kanske tänker tillbaka desto mer på det så kan jag alltså fortfarande komma ihåg mina två första uppevelser av det övernaturliga så väl. De båda inträffade nämligen en kort tid efter varandra, året var 1997, man kan säga att det var en kort tid mellan dem även om det gick ett par månader mellan men jag minns faktiskt inte riktigt när på året den andra saken hände sig. Den första däremot kommer jag ihåg mer tydligt., för den minns även min mamma. Drt var på eftermiddagen eller kvällen dåi var på sommarstugan när det ringde på den gamla GSM-telefonen som stod undangömd inne i ett hörn bakom en dörr. Jag svarade, men jag förstod redan tidigt att det var någoting som var fel. En kvinna presenterade sig vänligt i andra änden och sa att hon ringde från sjukhuset också undrade hon om jag hade någon vuxen i närheten, elelr om hon frågade direkt efter mamma jag minns inte riktigt hur den delen var. Jag gick i alla fall ut i köket och hämtade min mamma. Sedan gick jag tillbaka och satte mig ner på golvet , för att leka eller vad jag nu höll på med då jag hörde mammasallvarliga ton på rösten och sedan hennes tårar. Jag minns fortfarande den där konstiga känslan som jag hade i magen, när vi fick veta att min kära mormor hade gått bort. Visserligen så hade hon ju varit på sjukhuse redant tidigare och då så hade jag fått följa med mamma upp till henne för att hälsa på och hon hade hunnit med att få komma tillbaka hem till äldreboendet där hon bodde under de sista åren men nu var hon verkligen borta.
Jag minns inte riktigt heller hur det fortsatte, eller vad som hände direkt efter beskedet mer än att mina båda syskon som är mycket äldre än mig fanns där medan mamma och pappa åkte iväg med bilen.
Sedan, första dagen efteråt när vi skulle åka upp till bårhuset för att få ta ett sista farväl av henne och gick ut till bilen som stod borta på parkeringen vid garaget så var där en stor korsspindel som hade spunnit sitt så vackra nät mellan antennen, bak på bilen och den ena gaveln på garaget!
Vi stod och betraktade den en lång stund innan pappa fick lov att förstöra nätet så varsamt han kunde, för vi var ju tvugna att åka iväg. Jag fick frågan om jag ville gå in och tittade på henne, men jag var för rädd och det blev aldrig så att jag gjorde det. Det kan hända att jag har ångrat mig , men samtidigt så är jag kanske ändp glad att det nu blev som det blev. Jag var ju inte mer än 13 år gammal när allt det här hände och kanske så var jag nog skakad i grunden av förlusten eftersom jag ju trots allt tyckte väldigt bra om min mormor, hon kallade faktiskt till och med mig rentav för sitt åttonde underverk eftersom jag ju kom som nummer åtta i raden av antalet barnbarn.
Hur det nu än må ha varit med det så gick det ett par,tre dagar , men varje morgon då vi kom ner till bilen för att åka så hade spindeln alltid vävt sig ett nytt nät innan den en morgon plöstlgit var helt försvunnen. Fastän vi försökte leta efter den , så gick den inte att hitta och den har aldrg mer visat sig för oss efter just den gången när min mormor dog.
Vissa kallar ju kanse allt det här kanske för en slump, men jag vet faktiskt inte om det enbart var det.
Hejsan svejsan på er alla , hur mås det ?
Hallojsan på er alla ni läsare som har lyckats klicka er förbi GDPR och hittat vägen in hit till min lilla blogg. Ja nu har alltså sedan ett par dagar landat och är tillbaka i min lilla lya inne i staden efter att jag har spenderat hela sommaren ute hos mina föräldrar som bor ca fyra kilometer utanför centrum. Fastän man har dem på så nära håll, så tar det ändå lika fullt alltid ett par dagar innan man har packat upp alla dessa påsar som man har gått och tagit med sig tillbaka hem och fått in sakerna där de ska vara men nu börjar jag nog trots allt att känna mig rätt så färdig och nu ska jag nog kunna koppla av igen.
Fast jag fick min nattsömn störd och kunde inte riktigt komma till någon ro igår kväll, utan jag låg länge och såg på olika rskigheter på TVn. Så det fick bli en tidig frukost istället under morgonen även om jag låg kvar och drog mig i sängen , innan jag klädde på mig, hängde kameran runt halsen och packade ner en modellhäst i ryggsäcken. Från början så hade jag faktiskt inte planerat att ta kameran med mig, eftersom jag antog att de flesta fåglarna redan har flyttat söderut, men någoting sa åt mig att jag ändå skulle ta den.
Ja till att börja med så fick jag ju egentligen gå hem och byta kläder med eftersom jag insåg att jeansen skulle bli alldeles för varma, men då hade jag ju inte hunnit gå så långt som tur var.
Började att gå förbi torget och jo, hela flocken med stadsduvorduvor spatserade omkring och letade efter mat, men jag valde att fota en av dem som jag tyckte var speciellt fin då den påminde lite om de stadsduvor som brukar hålla till vid fågelbordet här uppe. Den saknar alltså bivtvis pigment vilket gör att den stivcker ut bland mängden.
Passerade längs med kajen och fick syn på några trötta fiskmåsungar som verkade ha tagit sig lite sovmorgon, eller så låg de kanske bara och njöt där i solskenet medan de smälte frukosten?
Gäääääääsp!
Så här fin utsikt har vi där nere ut över fjärden.
En del som kommit nyinflyttade till stan tycker tydligen att man kan förlänga promenadstråket längs med hamnen och göra det ännu längre men nu vill jag visa hur det ser ut där nere, då det faktiskt är ett aktivt hamnområde som behövs för vissa godstransporter. Tror inte att de vill ha obehörigt folk springande förbi där i onödan och dessutom har vi flertalet arter av sjöfåglar som skulle kunna bli neagativ påverkade om man skulle till att börja muddra och hålla på för mycket där nere . Jag är så glad och tackasm över att vi får ha den här oasen mitt i stan, vill man gå lite längre så kan man ju gå runt på andra sidan eller åka ut och gå runt någon av våra stadsnära insjöar istället?
Tärnorna hade visst ändå inte flyttat som jag ju trott, då jag inte sett till dem på ett tag, men jag hade nog bara inte kollat på rätt ställe efter dem visade det sig.För rätt som det var då jag hade ställt ifrån mig ryggsäcken och placerat ut modellhästen nere vid strandkanten så kom denna skräntärna flygandes och gav mig ett till nytt kryss i fågelboken, så nu är ajg uppe i hela 94 olika arter som jag har sett och fem nya kryss har det blivit bara i sommar!
När jag var på väg tillbaka så fick jag syn på storskarven som gått in i fjärden för att fiska, men jag tror att de blev lite störda av någon som körde runt på en vattenskoter, för de flög längre ut från kajen när den drog förbi.
Passerade paret fiskmås igen på vägen tillbaka och nu fick jag komma dem riktigt nära inpå livet , det kan man verkligen säga och tänk, ändå har jag ju haft dem bakom buskarna rakt utanför mitt fönster men jag tror faktiskt att det här paret är ännu mer orädda av sig. Typiskt stadsfåglar!
Porträtt av en fiskmås
Det gäller ändå att man är lite på sin vakt ibland, när det kommer folk och promenerar, Fotografen är man däremot inte så rädd för.
Vem tror ni kommer åt maten först av de två hungriga matvraken som hela tiden följer efter sina föräldrar och tigger?
Släpp den där någon gång då, fisken i form av en strömming är bara min och ingen annans!
Det gäller att vara snabb om man ska försöka hinna få i sig någoting innan syskonet äter upp allting för en! Studerade dem faktiskt en bra stund och den ena föräldern återvände två gånger med mat i krävan medan den andra satt och höll koll på var ungarna befann sig någonstans vilket ju inte kan vara helt lätt eftersom de ju är borymmare och sticker så fort bara de små benen bär dem!
Jag tog ju som sagt med mig min ena modellhäst ut så att jag kunde passa på att ta några foton på honom i den fina miljön där nere och så här blev resultatet av det. Här är han min fina connemarahingst Shamrock. på stranden.
Fick tyvärr lite oskärpa på honom just här, men tror ändå på att jag lyckades rädda upp bilden med hjälp av lite redigering.
Livat på landet
Vi som bara skulle åka upp till skogen idag för att plocka in lite blåbär, men så fick vi istället vara med om någonting så totalt oväntat på vägen dit. Säkerligen så berodde det här kanske på att jag hade valt att lämna kameran kvar där hemma, då jag redan hade varit ute och gått en sväng tidigare under morgonen och alltså inte kände för att ta den med mig igen. Det blir ju trots allt lite mer vikt att bära på med teleobjektivet så ryggsäcken är ett måste om man inte har den hängande runt halsen hela tiden.Det är ju bara så typiskt!
Nu upptäckte vi ju som tur var hästeni tid där den stod vid vägrenen, på fel sida om staketet och vi såg hur ägaren gick över gården med en annan häst i grimskaft. Fast vi ville ju försäkra oss om att allting gick bra, så vi svängde helt enkelt uppför backen mot husen & parkerade bilen.
Sedan klev vi ur och presenterade oss, jo hon hade visst en del koll på hästen men hon var ensam hemma så hon kunde inte gå ner och hämta den, pappa erbjöd sig även att hjälpa till med att fånga in dem men hon sa att det inte behövdes utan hon skulle bara ställa in den andra i stallet först. Hästarna däremot hade tydligen andra åsikter för dagen, för efter fem minuter så stack även den andra för henne och det blev minst sagt lite cirkus på stället. Som tur var så kom det i alla fall bara en annan bil körandes längs vägen under den stund som det nu tog för henne att få kontroll över situationen igen och de snopna rymlingarna blev till sist infångade.
Själv så höll jag mig mestadels i bakgrunden och passade istället på att få ett tillfälle att stå och mysa med deras två golden retrivers som kom och satte sig nere vid mina fötter. Den ena av dem hämtade hoppfullt en pinne som den så stolt ville visa upp, eller om den ville leka.
Sedan när allting hade lugnat ner sig igen så kunde vi fortsätta vidare på vår färd mot bärmarkerna och jag kan bara intyga att här har vi då ingen brist på blåbär i år, snarare tvärtom att skogen på sina håll svämmar över, med ruskur som viker sig för att de inte kan bära upp mer tyngd. Fast det kanske också beror på var någonstans som man plockar och om om man vet var de bra ställena finns.
Sådant tror jag är svårare nu för de utländska plockare som kommer hit att hålla koll på , annat var det kanske förut närä vi svenskar plockade bär i större utsträckning än vad vi gör idag. Fast jag har ju faktiskt mer eller mindre växt upp med bärplockningen kan man säga och alltid fått följa med ut i skogen , utan att jag för den skull har behövt känna något som helst tvång med det utan det har alltid bara varit avkoppling för mig och det är fortfarande så skönt att få komma ut i naturen!
Sedan så vill jag bara få passa på att visa upp några av fotona som jag lyckades med att ta då jag var ute imorse.
En del skulle ju kanske tycka att det känns hopplöst och vända om när det ser ut så här, men tycker man om fåglar så tillhör man kanske ändå en viss kategori av människor.
Jag bestämde mig alltså till sist för att gå ut nere på piren ändå och kolla in hur det såg ut Hade sett dem skymta till mellan träden men OJ , riktigt så här många trutar har jag nog aldrig fått syn på förut. Åminstone inte vid ett och samma tillfälle det är då ett som är säkert!
Jag vet inte hur många de var, eller om det verkligen bara var trutar som låg där ute och guppade på vattenytan men det var åtminstone bara thavstrutar som jag kunde höra och som jag såg var uppe och flög i luftrummet. Inga måsar syntes till någonstans så kanske att de redan har flyttat vidare söderut, trutarna är ju tydligen i högre grad stannfåglar men vad de lever av här uppe på vintern kan man ju fundera på eller om de drar ner till södra svergie under den kalla delen av året ?
Sedan är det bara så fint ute där ute vid den före detta fjärden som numera "bara" är en insjö.
Havstrutarna är verkligen mäktiga fåglar när de kommer flygandes sådär på låg höjd så att man hinner få beskåda dem ordentligt. De må ju vara måsfåglar de också, men jag tycker att de på något vis ändå är så vackra!
Hade turen att få se en ungfågel komma flygande på riktigt nära håll och då inser man verkligen den där storlekskillnaden på en mås och en trut!
Ungfågel tillsammans med äldre individ.
De behärskar alltså verkligen konsten att se grymma ut till fullo.
Sedan när jag kom tillbaka hem så att såklart Felix och väntade på mig där ute i syrenbuskaget och hon gav sig inte förän jag gick ut med maten till henne, eller ja vi vet ju inte heller om det är en hona men det känns i alla fall som så då, det brukar vara dem som det går lättare att få kontakt med. Åtminstone så har det varit så hos talgoxarna, men vi håller ju fortfarande på att lära oss skatiska så att vi ska kunna förstå vad hon vill säga.
Blåmesen kom också och visade upp sig i syrenen, vilket också känns roligt eftersom den svart/vita flugsnapparentidigare jagade iväg alla andra fåglar från trädgården
Ofta när jag går ut och visar mig på tomten så kommer nötväckan och sätter sig i närheten.
Öfjärden- Mitt verkliga paradis på jorden
Blunda och slut försiktigt båda dina ögonlock.
Våga dig på att höra den där stilla tystnaden.
Lyssna till den milda sommarvindens lek bland grässtråna, hör hur det kanske prasslar till där någonstans nere i vassen. Fånga upp det där svaga klämtandet från en koskälla.
En ladudörr som långsamt står där öppen och slår med gnisslandet från de rostiga gamla gångjärnen.
På avstånd så hörs en trana, med sitt ensliga rop som ekar över markerna ackompanjerat av trutarnas ouvertyr där de olika arterna har sina egna stämmor & kråkornas hesa kraxande som utgör den ena strofen i en refräng
Ibland så störs detta lugn av främmande ljud som kommer in utifrån.
En bil som rullar förbi på landsvägen, knastrandet av gruset under däcken eller bruset från ett tåg som rusar förbi på järnvägen.
En ensam korp kommer sakta flygandes uppe på den blåa himlen, där molnen avtecknar sig som små vita flor som är utspridda lite här och var. De syns väl knappast till men du vet ändå om att de finns där ovan.
Vattenytan där ute på sjön ligger blank, likt en spegel. Allting är så stilla att du ser varenda krusning på den. Om inte det här är ett av de smakprov som kommer från den svenska sommaren och en gåva av vår fantastiska natur som vi har här uppe i Norrland, ja då vet jag nog inte riktigt vad som menas med de orden, stillhet och ett ögonblick av ro ibland.
För om ni ställer den frågan till mig, det spelar nog ingen roll hur många gånger jag får den så förblir mitt svar ändå alltid detsamma.
Sanna mina ord, det här måste vara ett verkligt paradis på jorden!
Här går det visst vilt till!
Månen var fortfarande uppe och den avtecknade sig svagt på den ljusblå himlen på samma gång som solen var framme.
Jag hade bara gått en liten bit längs den smala landsvägen då jag lyckades skrämma upp en flock med måsfåglar som gick och letade mat på en åker. Knappt hade jag väl hunnit med att passera den förän jag märkte att batterinivån på kameran var låg och jag fick lov att stanna för att leta igenom ryggsäcken. Såklart hade jag glömt båda reservbatterierna hemma! Funderade på om jag skulle vända om och gå tillbaka hem för att hämta dem, men till sist så fattade jag ändå beslutet att fortsätta. Det fick helt enkelt lov att bli som det blev och några bilder skulle jag säkert ändå hinna med att fota innan den skulle stänga av sig helt!
Gick först en liten bit efter landsvägen innan jag vek av upp in i skogen och när jag hade traskat en bit efter stigen som går där, genom strövområdet så fick jag sällskap av den här lilla fågeln som helt uppenbart inte alls var nöjd med att jag kom i närheten då den varnade med en serie av flera korta pipläten. Stannade ändå till för att fota den innan jag fortsatte vidare.
Passerade "Trollskogen" som verkligen gör skäl för sitt smeknamn , för visst ser det lite som den är vore direkt hämtad ur en av John Bauers fantastiska sagor ? Alltså det där fullkomligt magiska spelet av ljus och skuggor mellan träden!
En ensam trut kom flygande så stilla när jag hade gått lite längre.
Sedan fick jag syn på ett par tranor som kom seglande på låg höjd, kanske var de på väg bort för försöka med att hitta någon någon plats där de kunde slå sig ner och äta frukost.
Tänk vad vackert det är!
Träffade på ett annat tranpar som gick och letade mat, de var uppenbart missnöjda med någoting. Spanade ut över åkrarna och då fick jag syn på orsaken till fåglarnas upprörda trumpetande nämligen en räv som var där och oroade dem.
Betande boskap hör verkligen vår landsbygd till, tänka sig hur glad man kan bli av att få se allt det här!
Svalorna hade trots allt visst inte flyttat söderut ännu, ne utanj det gäller bara att man tittar efter dem på rätt ställe. När jag vände på klacken för att gå hemåt så satt de plötsligt där på en luftkabel och kvittrade.
Sedan så är det verkligen fullt av liv i buskagen, men man ser ju ingenting på grund av grönskan Lyckades mot all förmodan fota en fin liten gulsparv som satt och putsade sig på en gren.
Medan jag traskade på där längs efter vägen så hann jag börja med att tänka; Nu kommer jag ju inte att få se någoting mer idag . Fast då fick jag syn på någoting som dök upp långt ut på åkern, nämligen två stycken rådjur! Först vågade jag knappt med att röra mig eftersom jag vet hur lättskrämda de oftast är, utan jag stod kvar och bara väntade på vad som skulle ske härnäst.
När de kom lite närmare så såg jag att det var en bock som höll efter en hind eller råget.
De det såg ut som en dans där de sprang med sicksack-liknande rörelser över åkern, att likna detta skådespel vid brunsten som en vacker och sensuell dans känns inte heller helt fel.
Båda två var alltså så fullt upptagna av varandra, att jag inte vet hur mycket som de faktiskt la märke till mig där jag stod uppe på vägen. Vid ett tillfälle så kom de faktiskt så nära att jag fick lov till att prata högt och vifta lite med armarna för att de skulle väja undan vid dikeskanten. I det läget så upplevde jag det som att de nära på befann sig framför mina fötter, lite till och vi hade lika gärna kunnat krockat ihop& det hade nog inte varit allt för trevligt med tanke på de där sylvassa hornen som bocken hade!
Hinden eller rågeten tror jag var lite skyggare för hon svängde trots allt av lite tidigare än vad bocken gjorde men hon kom ju ändå tillräckligt nära för att jag skulle hinna få till en bra bild på henne!
Bocken kom alltså så här nära mig när de vände tillbaka upp på åkern efter en av de flertalet löprundor som de gjorde. Ibland så var han dessutom tvungen till att lägga sig ner för att vila lite eftersom de sprang så mycket, att han rasade ihop av utmattning. Där stod jag alltså, med ett hårt bultande hjärta nere på vägen och såg alltihopa! vet inte riktigt hur länge som jag fick den stora äran till att beskåda dem, för jag tappade helt och kollen just där & då på allt vad tid hette!
Avslutningsvis så vände de ändå tillbaka upp mot åkern, åt det hållet som de hade kommit ifrån till att börja med också tyckte de att det fick räcka för stunden, så kanske att de hade sett mig i alla fall. Då båda två kastade ett getöga upp mot vägen. Fast innan jag lämnade platsen så var de igång på nytt och det sista som jag lyckades uppfatta var när jag hörde ett jätteplask som kom nerifrån den närbelägna ån , men jag gick faktiskt dit för att kolla sedan och jag såg ingenting så allting slutade nog väl. De kanske bara behövde få kyla ner sig lite efter den där urladdningen som de nyss hade gjort! Om jag någon gång kände att jag blev rädd och skakis i benen under tiden jag stod där och såg allting? Nej faktiskt inte eftersom jag trots allt litade på att de visste om att jag var där. Om de nu inte hade sett mig så kanske läget hade varit annorlunda men djuren är verkligen helt fantastiska!
För om man ger dem tilliten, så får man kanske tillfälle att få samma sak tillbaka också har man turen att få vara med om någoting sådant här!
Jag menar det att media skriver om hur mycket folk börjat tillbringa allt mer tid hemma på semestern och det är ju förvisso jättebra att det är så , men ibland så tycker jag fortfarande ändå att det verkar som att det hela tiden måste hända saker för att man ska vara nöjda.
Man ska ständigt ut på en massa olika aktiviteter hit och dit vilket får mig att undra om ledigheten verkligen blir så stressfri för en del? För även om det är kul att hitta på saker så behöver man ju för den sakens inte slå på så himla storslaget varje gång heller utan det är faktiskt riktigt roligt att få kunna gå på upptäcktsfärd i skogen och vi ska dessutom vara väldigt tacksamma över vår unika allemansrätt som gör det hela möjligt.I vissa kretsar så kan man ju dock fortfarande bli sedd på som en u något dda fågel för att man tycker om att krypa omkring i buskarna och kolla efter fåglar eller så tycker de kanske bara att man är konstig om man gillar naturen men hur kommer det sig egentligen undrar jag?
Fast jag kanske har haft den turen att växa upp i ett stabilt hem, med två stöttande föräldrar som låtit mig få gå mina egna vägar i livet? Framför allt så är det ju så att min pappa och jag varit ute på många äventyr under årens lopp och det är jag honom vekligen evigt tacksam för. Alla dessa platser som vägarna har lett oss fram till!
Bara en sådan sak som att jag hela tiden har fått följa med ut i skogen för att plocka både lingon,blåbär och hjortron! Det har nog gjort så att jag alltid haft den där biten med mig och jag har fått lära mig att naturen verkligen är fascinerande INTE det minsta tråkig!
Örnen har landat
Idag så passade jag på och tog mig en längre promenad medan föräldrarna var iväg och handlade. Hade egentligen inte planerat för att gå så långt men eftersom det var så fint väder så tänkte jag att det var lika bra att passa på, med en tur förbi OBS-ladan då jag inte hade varit där på länge. Fast till att börja med så gick jag ner och kollade om drillsnäpporna var hemma då vi inte har sett till dem på ett tag nu men jo nu var de tillbaka på det vanliga stället vid de före detta reningdammarna som nu bara står där och växer igen allt mer.
Sedan fortsatte jag att gå efter vägen och jag tyckte att det var märkligt tomt i luftrummet. Samtidigt var det varmt och jag funderade på om jag skulle vända tills solen för en stund gick i moln & jag tog beslutet om att fortsätta ändå. På väg mot ladan så kom en stor flock av någoting flygandes och jag fick tillbaka hoppet om att åtminstone kunna få skymta någoting mer än bara kråkor och måsfåglar som det verkligen fanns massor av ute på de åkrarna som omgärdar sjön nu då en av bönderna hade börjat med att slå sitt hö.
Sedan blev jag kvar ute vid ladan ett bra tag innan jag började känna att det var dags att bege sig hemåt. Slog igång mobiltelefonen och skickade ett par meddelanden för att kunna få skjuts hem då jag kände mig helt slut och inte alls säker på att jag skulle orka ta mig tillbaka hela vägen hem. Fast när jag ändå hade tagit mig dit ut så kände jag att jag inte kunde lägga ner kameran riktigt ännu heller.Så jag gjorde ett nytt svep över sjön där både fick syn på tranorna som hade kvar sin lilla unge och gråhägrarna som även de var på plats. Tänk vissa år syns de ju knappt till alls!
Märkte sedanhur kråkorna drog iväg åt ett håll nere vid strandkanten och helt plötsligt ser jag någoting ENORMT komma svepande över vattenytan i riktning mot strandkanten så jag tog upp kameran och zoomade så mycket jag nu kunde med mitt lilla 70-300 objektiv. Där satt den , men en stor fisk i klorna! Nog för att jag har sett havsörnen förut då de kommit flygande över huset, men den här upplevelsen var verkligen någoting utöver det där vanliga och på det där avståndet har jag då aldrig sett den förut., men nu var det verkligen så att man reagerade över storleken och vilka imponerande fåglar de verkligen är sedan! Hade tyvärr inte tid att stanna kvar länge, för sedan så anlände min skjuts och chauffören av bilen var inte så sugen på att stanna kvar och kolla in norra europas största rovfågel så den fick äta upp sin lunch ifred, eller ja kråkorna satte ju sig där vid sidan av och bara väntade på sin chans till att få tag på resterna!
Sedan några år så finns det nötboskap som betar både vid och i själva fågelskyddsområdet för att försöka hindra det från att växa igen helt & jag tycker det är en sådan där självklar bild av den svenska sommaren. Vet faktiskt inte om det finns någoting bättre än att kunna promenera iväg så här ibland och ta med sig lite fika för att sätta sig där ute på en solvarm sten invid väggen på den gamla ladan och bara spana ut över vattnet. Nej det är någoting som för mig är väldigt svårslaget!
För även om man kanske inte alltid får syn på någoting så kan man lika gärna bara sitta kvar där , sluta ögonen och dra in naturens alla naturens dofter i näsan eller lyssna på fågelsången och höra det svaga klämtandet från skällkons klocka som hörs ibland då boskapen flyttar på sig i maklig takt.
Sökandet efter rötterna
Varje gång jag ser det här stället, så får jag en speciell känsla och blir alldeles varm i hjärtat utan att jag riktigt vet varför. Jag vet ju vem som bor där, men jag har inga egentliga kopplingar till gården mer än att jag en gång har suutti i köket och druckit rabarbersaft ändå är det som att komma hem när jag ser det där uppe i backen.
En liten flock med kanadagäss låg ute och guppade på vågorna i Landsjösjön när vi passerade, såg även en flock med tiotalet tranor i på en åker efter vägen norrut.
Utsikt igen över vatten.
Jag fick närapå svindel av att bara sitta och titta upp på de väldiga stupen!
Den fina lilla vita träkyrkan som ligger i Björnaby, där vi träffade en avlägsen släkting som jobbade på kyrkogården. Ja tänk utan att man ens visste om det så har man tydligen släkt där uppe med!
Sedan bar det av på en mindre väg rakt in i skogen, jag hade varit ironisk nog att säga det innan att man aldrig kan veta var pappa och jag hamnar någonstans när vi är ute så här och det stämmer.Fast nu hade vi ju fått ett tips från en väldigt bra källa den här gången.
Fast promenaden dit in var allt annat än lätt.
På vär färd över stock och sten så passerade vi den största rotvälta som jag har sett., den var verkligen enorm!
Sedan kom vi fram till Batteribacken , där de hade byggt upp en rekonstruktion av hur försvarslinjen mot ryssarna såg ut vid vid 1808-1809 års krig mot ryssarna som hade kommit i båtar upp efter älven. Det var väldigt intressant att få se det, tänk vad många sådana där saker som måste finnas kvar ute i skogarna!
Som ni ser så gick stigen in efter ett hygge, eller ja det var snarare en spår som var uppkört med en skogsmaskin som vi tog oss fram längs, men det fanns i alla fall snitslar på träden och tur var det när vi sedan skulle hitta ut därifrån!
På vägen hem så stannade vi även till vid kyrkan uppe i Gideå så nu fick jag mig ett kort på den också. Även här en charmig liten kyrka som var byggd utav trä.
På väg tillbaka mot stan så fick jag syn på de här fantastiska molnen.
Eftersom min pappa varit lantbrevbärare så har han ju kört ut posten förut i de flesta av byarna runtikring och vårat sista stopp på vägen hem blev vid en gård där de förut hade både grisar och en av de finaste kallbloden jag någonsin har sett. Ja jag kommer ju aldrig att glömma Ersbo Gyller så därför var det roligt att se att det fannns hästar kvar där som gick och betade i hagen!
Det är någonting visst med de där kallbloden alltså! Sedan var det ledsamt att se en annan gård där ladugården numera höll på att falla ihop, eller ja åtminstone så hade en del av taket på den gamla ladugården längst ner mot vägen bitvis rasat in och det verkade inte heller längre finnas några hästar där så åkrarna höll på att växa igen helt och hållet. Pappa sa att ägaren som har varit en större hästhandlare och uppfödare/travtränare/kusk bor kvar där ännu men jag undrar det då jag tyckte att huset såg väldigt öde ut. Nej det var i alla fall ingen rolig syn alls!
Varning för ulligt inlägg!
Nu i dagarna som var kring midsommar så kom de alltså på plats.
Årets lila flock med får som brukar beta i ett strövområde(som bara ligger en bit från mina föäräldrars hus) under sommaren, På avstånd kan de säkert verka som om de är många men egentligen är det bara nio tackor med lamm som finns i hagen, fast det är ändå fullt tillräckligt när de kommer kutandes allihopa och trängs kring en för att de vill ha mat. Jo , idag när jag var dit så blev jag så gott som överfallen av dem och fick släppa ner den plockade klövern nästan direkt som jag hade kommit innanför grinden. De är riktigs msytvrka och jag höll knappt på att kunna fiska upp den medhavda halvan av banan ur ryggsäcken heller, eftersom de verkligen var överallt!
För visst är det ändå lite mysigt med att de går där, men jag undrar hur i hela friden de hade tänkt att turisterna skulle kunna våga sitta där och fika vid bordet för som regel får man iju inte ha någoting ifred för djuren. Ja då ska man nog lämna ryggsäckarna utanför hagen när de vilar närmast grinden...annars så får man bara helt enkelt lov till att dela med sig ! För de är långt ifrån buskablyga av sig. Ett av de små lammen tänkte faktiskt till och med provsmaka på min jacka , men jag hann som tur var se det i tid och försökte lära henne lite vanligt bordshyfs. Hur det nu gick har jag ingen aning om, men hon slutade i alla fall med att vara så påflugen efter en stund och hon kanske att hon till sist förstod att man faktiskt INTE ska äta tyg.Ibland
Sedan har jag gjort det igen...
Andra gången jag var upp till dem så var de så rädda för mig att bara ett av lammen vågade sig fram men det vände om så snart det hade snusat på klövern
Som tsckan däremot glatt glufsade i sig, innan hon kom med båda sina lamm i släptåg.
Idag var läget ett helt annat när jag kom dit, jag hade inte ens hunnit in i hagen förän den ena bäade högt när hon fick syn på mig och alla nio kom skuttande för att få åt sig en tugga. Så de stod där och trängdes vid grinden och jag kände mig ju minst sagt omringad men jag tror att de allihopa fick åt sig åtminstone lite grönt!
Ibland så måste man få lov till att ta sig en matpaus, man kan ju inte umgås med besökarna precis hela tiden. Jo, jag har alltså gjort det igen och gått och blivit kompis med ett svart litet bagglamm som vid ett tillfälle la sig ner bredvid mig där jag satt och vilade huvudet mot mitt ena ben medan jag kliade honom bakom öronen. Så fort jag slutade klia så påminde han mig och när jag skulle gå för att hämta saker ur ryggsäcken ja då följde han efter mig sådär som en liten skugga.
Det gäller ju att man håller tungan rätt i mun!
Jag <3 Gunnar
Må hända att jag trots allt är lite materalistisk av mig, i alla fall ibland. Jag vet ju skämt åsido att han bara är en modellhäst tillverkad av något slags resin material men det till trots så känner jag ändå ett litet behov av att få säga hur mycket som jag faktiskt tycker om honom trots att han inte är verklig utan kanske bara något av en fantasi, men tänk om han vore en verklig häst den här Blue Gunsmoke! Fast nog är han ändå rätt läcker för att vara tillverkad utav plast!
Jodå det är han.
Jodå det är han.God morgon på er!
Hejsan alla ni som kanske nyss har vaknat och klickat er in hit till min lilla blogg och ja hej även till alla er andra för den delen. En del av er kanske brukar kolla in här mer regelbundet medan andra av er bara råkat trycka på fel knapp men oavsett anledning till varför ni kollat in, så hej helt enkelt. Jag hoppas att ni ska hitta någoting som ni tycker är intressant att läsa om eller så kanske ni bara är lite nyfikna och vill kolla på en del av mina fina foton som jag tar/har tagit.
Nåja det här lilla stycket får alltså kanske räcka som inledning för den här gången!
Tittatde ut genom fönstret, bort mot björken och såg hur någoting fladdrade till så jag gick dit med kameran och bestämde mig för att stanna kvar en stund. Rätt vad det var så satt han som vanligt där på en gren utanför holken och sjöng så vackert, den svart/vita flugsnapparen. som faktiskt såg ut som att den kollade in mig med!
Jag vet ju såklart inte om det är samma individ som återkommer, men jag tror nog att det är så för det här är väl tredje året nu som vi har dem där borta. Fast jag har inte sett till några mesar i närheten, men det är väl klart illbattingen jagar väl bort dem allihop!
Det är ju bara synd att de ska ha ett sådant beteende som art med flera honor i olika holkar, men den är nog ändå fortfarande en av mina personliga favoritfåglar.Egentligen är det kanske inte så konstigt att den har blivit det genom åren då jag tycker om så mycket annat som är svart/vitt också som späckhuggare,bordercolle, tinkrar , pilgrimsfalken , bandade hamstrar, osv.
Ja ni kanske börjar ana någoting här...svart/vitt är helt enkelt ruskigt snyggt ibland.
Tätortsbebyggelse., jag verkligen om kommunen skulle godkänna en sådan här detaljplan ? Nej jag är faktiskt lite tveksam till det, för om flugnsapparen hyr in sig i den ena så kommer garanterat inga andra i närheten ens av den andra lägenheten/holken!
En fjäril gör ingen sommar finns det ett välänt uttryck kring, men tänk vad glad man blir när man väl får syn på en av dem. Speciellt ett sådant här år när det kanske har varit lite flygfän i luften rent generellt än så länge! men det lönar sig att kolla runt blommande syrener!
Hejsan svejsan!
Nu var det då dags för att fira våran Nationaldag igen
Fast ska jag vara helt och hållet ärlig med er som läser detta så brukar jag kanske inte fira den här dagen på något speciellt sätt mer än att jag går ut på en promenad samt att jag eventuellt äter någoting gott, men mer än så blir det alltså inte eftersom jag tycker att resten känns som ett komersielllt jippo och det finns så många andra helgdagar att den bara blir en i mängden av dessa. På samma gång så blir jag väldigt tacksam , över att jag får bo just i Svergie när jag tittar ut och ser på all denna oro i omvärlden. Nej vi har det faktiskt nog ändå väldigt bra här även om väldfärden kanske inte är vad den alltid har varit och alla dessa ständiga besparingar överallt börjar att kosta på!
Nej nog filosoferat för mig kring det idag,för om jag fortsätter så kan det resultera i en hel uppsats och det hade jag inte planerat för att det skulle bli, utan det var faktiskt långt ifrån min avsikt med det här inlägget.
Egentligen så ville jag bara passa på att få tillönska er alla en riktigt glad sommar och vad kan passa bättre att göra det med än, ett foto på en vacker styvmorsviol jo det finns en sak fortfarande, nu då jag inte har något guldkorn inneboendes för tillfället.
Jag har varit ute och tagit nya foton på några av mina modellhästar :) Tur att det var morgon och så gott som inga andra promenerare i farten, för de hade nog blivit lite fundersamma om de hade sett mig med ryggsäcken och alla påsarna! Fast vad gör man inte för att försöka få till en bra bild ibland och dessutom är det bra tillfällen för mig att öva på olika vinklar även fast det nog ser roligt ut när jag krälar omkring på marken!
Fick åtminstone med mig tre av mina fyra mustanger ut(annars hade jag behövt assistent), från vänter Ravens Flicka, i mitten Red Raven och längst till höger Legacy Of Conquistador.
Hon är verkligen helt bedårande , lilla Ravens Flicka så jag kanske får se upp så att inte hingstarna börjar slåss om henne ändå där de ståe i samma hylla men jag litar på mina gossar i det här fallet!
Red Raven är i själva verket inte så lätt att fotografera, men han är verkligen ändå en skönhet på sitt sätt och jag är så tacksam för att duktiga Sophie Nordström lyckades fånga hans karaktär när hon målade honom åt mig! För tänk...nu är hästen som fick stå som förlaga till honom borta, ja han har i alla fall inte setts till på ett helt år och då är tyvärr sannorlikheten bland vildhästar stor att de på ett eller annat sätt har strukit med :/. Allra finaste Red...eller ja egentligen hette han Coranando.Är ju tvungen att låna in en bild från google så ni kan få er en bild av hur fin han var i sin krafts dagar! Det här, eller då en bild på hans mer kände bror Cloud är åtminstone för mig sinnebilden av hur en mustang ska få leva sitt liv!Vild och fri!. Fast tyvärr är ju läget inte riktigt så för dem i dagens USA där vildhästarna av vissa bönder tycks ses på som skadedjur som orsakar enorma beteskador men de borde egentligen ofrågasätta sig själva och se på hur deras enorma hjordar trampar sönder landskapet fullstänndigt medan mustangerna faktiskt bara berikar livet runt dem .Dessutom verkar de som klagar och tycker att de är för många ha glömt två viktiga saker till, för det första så är hästarna inte en stor massa utan det är flera olika små väl sammansvetsade hjordar. Plockar man bort en individ ur en sådan hjord så kan det få förödande konsekvenser dessutom så har vildhästarna ett tillräckligt tufft liv mef den naturliga urgallringen! Ja tänk er själva, de ska klara sig både från klimatet och rovdjuren som finns omkring dem så de ska långt ifrån behöva tampas med människans dumhet dessutom! Även om det var Européerna som förde med sig hästen in i Amerika , så tycker jag att den numera har sin självklara plats i ekosystemet och då kan man väl helt plötsligt bara inte ändra sig men jag har aldrig gillat BLM(Bureu of Land Management) heller och det lär jag nog aldrig göra då de konsekvent verkar vilja ha bort denna symbol för friheten både genom så kallade Round-Ups, de fångar dem i fällor eller ger stona P-sprutor. Att jag brinner för mustangerna kanske kan tyckas lite märkligt, men jag har nog alltid gjort det så länge jag kan minnas och jag tror det hänger ihop med att de sitter i samma sax som vargen gör här på hemmaplan , enda skillnaden mellan dem är väl att det ena är ett rovdjur. Däremot är jag kluven till de som vill se vildhästar även här i Svergie, visserligen så har vi ju vårat gotlandsruss och man gjorde väl något försök med dessa där en liten hjord unga hingstar fick gå fria i stora hagar har jag för mig men projektet fick både slut på pengar också var man även tvungen att avbryta det på grun av djurskyddsmässia skäl så jag tror helt enkelt inte att det är värt det. Samt att jag funderar på hur man skulle lösa tillsynen av djuren och hur tänker man kring att möta frigående hästar i skogen eller hur ser man på snön som lägger sig som ett tjockt täcke över marken i de norra delarna av landet på vintern? Nej det känns inte om man har tänkt efter så mycket där.
Det här är det närmsta jag har kommit att få träffa en äkta vildhäst från Nordamerikas prärie, visserligen ingen mustang men väl en tvättäkta Nokotahäst vilket jag tycker är nära nog och jag kan ju bara säga som så att det är någoting speciellt som ligger över dem. Nog för att en del hästar brukar bli glada när man kommer till deras hage för att fota, men det är ett fåtal som sticker ut och Ronnie var helt klart en av dessa då hon gnäggade när hon fick syn på mig!
Eye of The Nokota, ja det kändes verkligen som om hon hade en speciell utstrålning med den där blicken som ser allting.
Då var det dags igen
Vanligtvis så brukar jag inte vara den som har svårt för att hitta ord.
Fast det har jag just nu och de vill inte komma sådär direkt som det brukar, men den där tomheten får kanske illustera det jag känner idag då jag läser den tråkiga nyheten på ridskolans hemsida om att Ninor nu också är borta. Fast det var ju inte oväntat heller eftersom han ju tyvärr hade drabbats av spatt i två leder och säkerligen hade fruktansvärt ont, men det känns alltid trist när det ska behöva hända med en så underbar häst som han nog verkade vara.
För även om jag bara träffade på honom ett antal gånger när jag befann mig där ute för att fotografera så var han under alal våra möten verkligen en sådan där mysig häst som alltid kom fram till staketet för att hälsa och man kunde verkligen inte låta bli att skratta åt alla hans upptåg som han hade för sig tillsammans med kompisarna. Det är nog faktiskt också just så som jag,kommer att minnas honom , som den där positiva och glada, hästen alltid med den där glimten i ögonen. Vidare så kanske hans berättelse också , åtminstone till viss del bekräfta några av mina tankar som jag har. För även om de KAN skutta så kanske det ändå inte innebär att kallblodstravare SKA hoppa i alla fall inte regelbundet. Åtminstone inte om de tillhör den modell som är lite tyngre i kroppen, för de är ju inte heller framavlade för det utan hoppningen innebär faktiskt en ännu större belastning på skelettet. Riktigt tunga kallblodsraser ska man ju helst undvika att hoppa med alls och man kan inte jämnföra ett halvblod med en ardenner. Kallbloden är så bra på mycket annat istället, så varför riskera deras hälsa med någoting som riskerar att nöta ut dem i förtid ? Nu kan det ju såklart lika gärna bara ha varit otur med, men att Ninor både skulle behöva drabbas av en senskada och spatt känns kanske ändå inte heller som någon slump.
r
Lucifer och Ninor(fuxen) busar tillsammans ute i hagen.
Lugnare stund tillsammans med bästa kompisen Monsun, ja tänk nu är de borta båda två.
Snöhästen Ninor.
Ja, tänk vilken blick han hade!
Bosse Ninor 2003-2019 ljusfux, e. Mogum u.Jirma Tabac
VETT efter vägen
https://www.tidningenridsport.se/ridvagsskylten-forbjuder-…/, jag känner att jag blir så förbannad när jag läser sådant här. och ledsen med för den delen men mest ARG då jag läser en del av kommentarerna som finns kring artikeln på andra ställen. Trafikovett är definitivt ingenting ovanligt att man tvingas uppleva som kusk/ryttare efter vägarna, det konstaterades ju faktiskt nyligen att landets körskolor har brister kring att möta häst efter vägen men då borde man ju försöka göra någonting åt det med .Inte bara påvisa att bristen finns! Fast det här är verkligen illa att vissa inte respekterar de skyltar som finns! Vi hade ju en liknande olycka här för några år sedan med ett ekipage som var ute efter en träningsväg tillhörande travbanan& hästen blev skrämd av skotrar och slog över så att ryttaren hamnade under. Den gången gick det dock bra, hästen sprang hem, tillbaika till stallet och ryttaren klarade sig lyckligtvis relativit helskinnad ur det men skoterförarna stannade inte ens upp efteråt för att kolla hur det hade gått för dem och polisen fick aldrig tag på dem! Fast i tidningen så stod det efter några månader att man hade pratat med killarna som inte hörde hemma i området och de kom vid det laget med en så dålig bortförklaring som att; Vi hade inte sett några skyltar. Hmmm alltså man tycker ju ändå att lite mer förstånd borde det finnas då ridskolan ligger på ena sidan vägen och travbanan är väldigt synlig på den andra eller hur?
Det är åtminstone vad man kan tycka att det inte ska gå att missa att det är en hästätt område med alla dessa hagar...men tydligen så är det ju VÄLDIGT svårt för en del att förstå och jag tror inte att det enbart handlar om folks okunskap kring att hästen är ett flyktdjur, åtminstone inte alla gånger.Det är väldigt tydligt då!
Låt gå kanske en del andra tycker, de hade ju aldrig varit där förut men nej då ska man väl inte köra som en blådåre på skoter heller och gör man det så är man nog INTE mogen alls för att framföra någon typ av fordon! För efter vägen så gäller det faktiskt att alla visar hänsyn till varandra, men det finns ju de bilförare som sitter och gnäller med och tycker att övergången från travet syns för dåligt. Fast eftersom jag har varit där ute och gått så vet jag att SÅ är inte alls fallet utan den är faktiskt tydligt skyltad från båda håll och jag tivlar på att någon kusk eller ryttare skulle göra som de, som gnäller påstår och bara styra rakt ut i vägbanan utan att se sig för.Det är då väldigt otänktbart att det går att göra det just där!
Det ärt så himla tråkigt när det ska behöva bli på det viset.Dessutom så är det en raksträcka där, så man borde utan problem hinna stanna i god tid om man ser att ett ekipage står och väntar på att få komma över. Fast det verkar ju tyvärr inte spela någon roll.
Sedan kan jag ju även berätta om en situation som jag själv har varit med om, jag minns den ännu fast det nu var många år sedan. Jag befann migg själv på cykel och var på väg hem när jag uppmärksammade att en tränare längre in i byn var ute och körde med sin ena travhäst. Jag ville inte skrämma den så jag saktade ner och la mig en längre bit bakom när en bil kom körandes på håll. Den körde nog egentligen alldeles för fort, men saktade i alla fall in just som föraren såg hästen. Det var bara det att så fort hen nu hade passerat hästens mule så trycktes gaspedalen ner och den stackars hästen höll på att förvandlas till ett nervvrak Som tur var så fanns det ett gammalt nerlagt sågverk alldeles vid sidan av vägen och på något sätt lyckades hon med att styra in den minst sagt oroliga hästen på den gamla sågplanen framför. Jag var förskräckt och hade stannat till för att se efter så att det gick bra för henne & först då hon nickade åt mig och allting hade lugnat ner sig så trampade jag vidare igen men alltihopa var verkligen riktigt läskigt för en stund. Idag tänker jag mestadels på vilken tur vi hade, att det inte kom någon annan bil från det andra hållet och att sågen låg just där annars vet jag faktiskt inte hur det hela kunde ha slutat!
För att avsluta med någoting posititvt så vill jag även dela med mig av ett annat minne.
Jag befann mig efter samma väg den här gången, fast med våran hund i koppel när jag på avstånd hör ett väldigt oväsen och skrammeö. Vänder lite på huvudet och ser hur en bandvagn kommer körandes. Har ju stött på sådana några gånger tidigare men även fast man bor i en stad med försvarsindustri så är det ju fortfarande en ovanlig syn efter vägarna. Hur som helst så gör jag mig i alla fall beredd att stanna och kliva på sidan men, det fanns inte sp mycket mer än ett dike vid sidan av vägen just där , men när de ska till att passera oss så saktar de faktiskt in ytterligare en gång & verkligen kryper förbi med sina larvfötter! Tack killar säger jag bara och det kanske fler borde ta efter , för sedan väntade de ett tiotal meter innan de drog upp varvtalen på motorn igen så både jag och Bianca(hunden) klarade av det mötet utan att någon av oss behövde få panik.
I-landsproblem
Idag har jag ett riktigt I-landsproblem som jag måste försöka att hitta en lösning på.
Jag vet att det kan låta riktigt löjligt men det gör mig så frusterad då jag inte kan använda nåra av mina nerladdade köksbord i Sims 4 längre. Av någon märklig anledning så fastnar tallrikarna på alla så att simmarna inte kan plocka undan dem utan disken samlas på hög och de börjar klaga på att det inte är diskat!
Ibland så förekommer det ju vissa märkliga buggar i spelet och någon sa att jag kanske kommer att behöva ladda ner objekten på nytt fast CC stängs ju alltid av vid de automatiska uppdateringarna& då får man alltid lov till att gå in och aktivera dem på nytt när man ska spela. Så jag vet inte riktigt var det har blivit fel i filsystemet den här gången, för det är ju bara med köksborden det blir så här. Alla andra saker fungerar som de ska och det mesta har jag tagit ner från Thesimsresource så då borde ju sakerna fungera oavsett!
Nej det känns klart märkligt att det blir så hä,men jag ska prova med att repapera så får jag helt enkelt se om problemet kvarstår eller om jag har sådan tur att det försvinner.
Dessutom måste ni få läsa om ett av mina mer aktiva hushåll som jag spelar med.
Först förlorade Vincenzo sin första fru Kimberly tragiskt nog då hon frös ihjäl på väg hem från gymmet och lilla Alessandro tappade sin mamma. Sedan så flyttade den lovande konstnären Mackenzie in i grannhuset och man kan nog säga att blixten slog ner för det tog dem inte ens en vecka att bli kära, flytta ihop och gifta sig.Det var verkligen snabba ryck där kan man säga och just nu svävar de verkligen omkring på små rosa fluffiga moln....som får mig att undra när ska de landa ? Vad tror ni om det här ? Jag hoppas att de kan få det att fungera, för Vincenzo förtjänar verkligen att få vara lycklig också behöver ju hans lilla son en mamma, så vi får se hur Mackenzie klarar av sin nya uppgift i livet samtidigt som hon har en spirande karriär men hitills har det varit lite frostigt mellan Mackenize och lille Alex som nog fortfarande är ledsen för att han saknar sin mamma, men jag hoppas ändå att de ska kunna lära känna varandra för Vincenzo är ju så kär att han nära på inte kan hålla tassarna borta då Mackenzie står och målar, men han får väl skylla sig själv om hon får något kreativit infall och smetar ner honom med färg!
De fina röda
Förutom de där läckert gulbruna kallbloden som ibland kommer ut och visar upp sig på travovalen så måste jag få lov till att erkänna att jag även har en svag punkt för att tycka om fina, röda fuxar
Jag vet faktiskt inte riktigt hur det hela började heller eftersom Dickie som jag berättat om här så många gånger förut faktiskt var någoting så ovanligt som rödskimmel, men jag tror faktiskt ändå det var just lite i spåren efter honom som jag fick upp ögonen för just de nyanserna också råkar jag ju faktiskt vara en rödluva själv så kanske känner jag något slags koppling den vägen med. Hur som helst så märktes det nog av lite när jag kom hem och började gå igenom alla foton på minneskortet efter helgens V5 tävlingar för den häst som jag hade fotat mest var utan tvekan Dans Mysak som jag tyckte såg så , ja just det mysig ut med allt det där hårsvallet som jag tycker att ett kallblod ska ha! Sedan är der alltid roligt att få fotografera hästar, men vissa av dem har verkligen den där extra utstrålningen som gör att de drar blickarna till sig som en magnet och det är alltid roligt att få chansen till att fota en sådan grann hemmahäst!
Redan när de var ute och värmde inför loppet så fick jag syn på honom mellan de andra ekipagen.
Oj som han lyste!
Jag tog nog alla chanser jag fick till att fota just honom.
Kolla in den där blicken
Här tyckte jag att han såg så busig ut.
Dramatik
Det får man ju verkligen lov till att säga att det blev under familjedagen när de körde en omgång med V5 på Solänget. För dagen bjöd banan verkligen på ett strålande väder och det var faktiskt rätt så mycket folk i farten även på publiksidan som kanske blivit lockade att gå ut i det vackra vädret!
Hur som helst så var det lite så att man kände att det var synd att de inte fick tillfälle att köra V75 nu på försommaren istället, men ja det kan ju bli bra väder även i September fast oftast så brukar det vara betydligt mer kylslaget då.
I alla fall så kom vi i tid lagom för att se det andra löpet och allt flöt på fram till kallblodsmontén.
Fältet kom iväg men sedan hände det något i den sista kurvan, jag såg inte själva ingången men en av hästarna hoppade till, Som tur var låg de längre ner i fältet, dock på innervarv men de bakomvarande ekipagen kunde åtminstone gira utåt och därigenom undvika att en värre olycka inträffade men det var ändå otäckt att se det innan CF kom på fötter igen. Nu gick det ju tack och lov bra den här gången med både ryttaren(hon red löp igen senare under dagen och lär enligt speakern bara ha fått skrubbsår) och hästen, Moflobo ja , han travade på själv i tre och ett halvt varv innan han lät sig fångas in men han såg ju inte direkt ut att ha panik heller utan han tog det nog mer bara som ett extra motionspass, för han verkade faktiskt vara oberörd av det jag såg och inte alls så orolig som han hade kunnat bli. Om jag vill se outriders efter det här som de har på banorna i USA ? Nej faktiskt inte för det skulle bli för dyrt att behöva anpassa alla våra travbanor till det systemet och vissa hästar stressar faktiskt bara upp sig mer om det dyker upp en annan häst vid sidan av. Så jag tror inte på att fördelerna med det systemet är så stora och vilka skulle dessutom ställa upp tänker man sig i sådana fall ? I det här fallet var det klart bättre att låta hästen få springa sig trött och se till att folk istället höll sig undan från banan.Vi som stod på publiksidan visade såklart hänsyn och backade undan för alla varv han kom förbi i full trav. För det är något jag har tänkt på ibland när man ser folk som går över till domartornet eller fotografer som genar med kamerorna hängande runt halsen, är det alltid så säkert av dem. Nej det kan inte jag tycka , såg ett par gena över faktiskt sedan speakern hade varnat för den lösa hästen dessutom!
När man till sist startade om loppet så segrade fina Bläs Linus , det är bara så typiskt mig att fastna för en till härlig gulbrun häst!
Innan dess hade Magnus A Djuse hunnit med att sätta dit Jon Sånna som verkligen sträckte på sig över mållinjen.
En synnerligen nöjd Officer C.D som det verkar, ja han hade då lekstuga med motståndet!
Eller så var det väl bara så då att han hade en väldigt avspänd stil över upploppet för dagen.
Det fanns ju ett par kallblodiga fuxar på plats och de utmärkte sig på lite olika vis, men jag tycker ju ändå att det är något visst när de där röda kommer farandes för de sticker ju ändå ut lite bland mängden trots allt och jag tycker att Dans Mysak påminner så om min gamle favorit , vars karriär tyvärr slutade på allt för tidigt på grund av skadorna han drogs med.är någon mer än jag som minns Keik Jo ?
Så det är kanske inte så konstigt att jag faktiskt blev glad när han fick vinna, det brukar ju oftare gå så att när jag väl tycker om en häst så slutar de i regel långt bak i fältet men idag vändes det alltså också är det alltid kul när en hemmahäst får vinna!
Sedan i nästa lopp så segrade Hans Bergh med Yayas Nova Sansa
Men mitt pris för dagens leende ,ja bortsett från Fredrik Sahlén då, går nog ändå till Jonathan Carre som fick sitta upp i sadeln istället för Erika Guldhag för han vann ju varmblodsmontén med Glorius Tooma . Dessutom nickde han åt mig när han fick syn på min kamera där jag stod på upploppet vilket man måste få pluspoäng för bara det! Nej jag är verkligen ingen mediamogul , långt ifrån men det är alltid kul att få så fina bilder till akrivet, undrar om den proffesionella banfotografen fick lika fina ?, han sprang ju vid ett tillfälle rakt in i mitt objektiv där jag stod, ja han skulle backa och glömde väl att se sig för men det gick ju som tur var bra med både mig och kameran men i alla fall. Fast sedan så får jag kanske döpa om priset till dagens leende lerhög istället, åtminstone när man ser hur det har stänkt upp på huvan.
I sista avdelningen så vann Hans Bergh igen, den här gången med ännu en Yaya-uppfödning nämligen Yayas Chili och det blev en fullträff igen som jag tycker att den som påstår någoting elakt om travsporten borde titta på, för den säger nämligen allt om en ägares kärlek till sin häst& hästar är verkligen så mycket mer än att bara tävla för den som inte visste det, det är en livsstil och det sker så mycket hårt slit dag ut och dag in bakom kulisserna. Tänk er alla dessa team som åker land och rike runt, ja just det! och som går till stallet tidiga morgnar i ur och skur De är de verkliga slitvargarnas och det är inte bara att sätta sig upp och köra, eller att åka häst om någon verkligen fortfarande tror det! Fast vad vet jag, jo jag vet att Lasse Anrell var kaxig tills han hade provat rida själv och insåg hur mycket arbete som ligger bakom det hela.Också vill jag spinna vidare på en av mina funderingar som jag haft tidigare igen. Varför verkar det vara så mycket mer okej att arbeta med hästar som kille i utlandet än här hemma ? Jag menar de flesta kuskar är ju visserligen ännu så länge män även om det finns en hel del tjejer som kör nu med och inte bara rider monté, men ändå.
För inom ridsporten här hemma är det ju fortfarande fler tjejer som utövar den än killar. De fåtalet killar som, vågar hålla på blir i regel mobbade för det , men kollla på hur det ser ut i världstoppen, ja just det ! Jag har ju min teori om att den här klyftan kan ha uppstått därför att många länder ute i Europa har behållit sina militära anor längre än vad vi har , men jag vet inte det känns åtminstone som jag kanske är på väg att komma någoting på spåret där men jag vet inte, fast det skulle ju vara allt bra intressant att veta då det blir folkstorm så fort en ryttare lyckas ta hem Jerringpriset eller om en kusk råkar bli nominerad vad är det som gör att frågan om eventuellt röstfusk kommer upp varje gång ? Det tycker jag är väldigt konstigt för de andra idrotterna har väl också sina förbund som de skulle kunna mobilisera i sådana fall, men nej nu tror jag ju inte riktigt på de där anklagelserna ändå och det ska handla om idrottare jo jag tackar ja!
Tårar för Theodor
Idag rinner tårarna nerför mina kinderr.
Ja egentligen så kom de ju rullande som strida strömmar redan under kvällen igår. Annars brukar jag ju mestadels vara glad just den här dagen eftersom man känner att våren verkligen har börjat och det ärpå väg mot ljusare tider. Just nu känns det inte riktigt som så då, nej för igår begravde pappa och jag till sist min älskade lilla guldkille Theodor. Även om han var sjuk på slutet och har varit borta nu ett tag så känns det fortfarande så väldigt tomt efter honom och jag trodde kanske inte att jag skulle känna på det här sättet , men det kan inte riktigt hjälpas för det gör ju det i alla fall. Det känns fortfarande bara konstigt att buren inte står där den brukade och att jag inte längre hör rasslet av hans små tassar när han sprang i hjulet på kvällarna. Ja ni som har hamster vet säkert vad jag menar...det är så oändligt tyst utan alla de där små ljuden som man är van att höra men framför allt så är kvällaena utan mysstunderna i soffan jobbiga. För nej det blir inte riktigt samma sak även om man försöker använda vissa av mjukdjuren som substitut ibland, nej att få koppla av tillsammans med ett guldkorn det är någoting så väldigt speciellt och när man fått förmånen att lära känna en sådan speciell kille som Theodor var då kanske det inte är så konstigt om det kommeratt ta ett tag innan man kan skratta igen och börja tänka på allt kul man haft tilllsammans utan att bli så härnedstämd och ledsen för varje gång det hände att jag grät om jag höll i honom så ville han vara nära och skulle bara ligga i tröjärmen på min mage. Där låg han även gärna och tittade på hockey, eller ja han hörde nog mer på TVn men tro inte att det dög men vilket lag som helst nej verkligen inte utan spetsade öronen mest gjorde han å det var Skellefteå AIK som spelade.! Ja det finns så många bilder och filmer kvar på alla hans äventyr och en dag kanske lite av dem kommer upp här men just nu så känns det alltså mestadels bara svart allting.
https://www.youtube.com/watch?v=kVswIdRk_OE
In-MÅSAD
Jag trodde de skulle glömma att ha upp den där fula draken i år men tji fick jag , idag satt den där på baksidan när jag tittade ut men jag tvivlar jju på att det hjälper så mycket. Dessutom så tror jag måsen lär sig att det inte är någonting att vara rädd för, för de är faktiskt både smarta och har bra syn. Sedan tycker jag att bor man i en kusstad som jag gör då får man räkna med att sjöfåglarna finns där...måsen också, men så säger jag kanske bara för att jag är inMås-ad och har lärt mig uppskatta deras låten så här på vårkanten också tänker jag på om det verkligen är lagligt att ha de där sakerna uppe sedan när fåglarna ska till att häcka ? Nej det kan jag INTE tycka är bra...de har det nog svårt ändå se bara på paret vi har på taket här...de har inte fått ut en unge på tre år, Första året försvann ungarna tidigt, i för två år sedan försvann den ena likadant i början och den andra blev påkörd då den just hade lärt sig att flyga och ifjol var den ena ungen sjuk och den andra blev tagen av räven. Så nej, jag undrar vilka som bestämde att fåglarna plötsligt blivit ett elände ? För jag förknippar verkligen måsarna med våren och tärnorna med sommaren &skulle inte vilja vara utan dem! Vet man bara om var de har bona är det så enkelt att gå en omväg istället för att trigga fåglarna att attackera. men det är ju min åsikt och hur vore det om vi slarviga människor höll efter oss på uteserveringarna ? Men eftersom alla inte hörsammat det så är det inte konstigt att de smarta fåglarna utnyttjar oss heller! Och vad håller egentligen på att hända med bår fina Berguv? Det är verkligen bara tragiskt 
:/ helt enkelt och jag känner mig förunnad som har fått se en på nära håll innan den släpptes ut genom just Berguv Nord! Men ja...vad är orsakerna till den här kraftiga nergången igen ...de måste ju vara flera än att det är ont om bytesdjur men jag tror inte att vindkraftverken hjälper till och jag förstår mig inte heller på Greenpeace som försvarar dem som förnybar energikälla då de i regel sätts upp i redan känsliga miljöer, eller i anslutning till skyddsvärda områden! Det kanske är något att tänka på och hur ska man lösa problemet med örnar och järnvägen Ja säg det .för det är ju inte otänkbart att samma öde även drabbar vår största uggla. Fast nej .vad vet jag om de här sakerna..jag är ju långt ifrån någon Greta Thunberg.utan bara en helt vanlig skogstoka som tycker om att ligga ute i någon buske med en kikare eller kamera i händerna och spana på djur och fågellivet i vår natur!
:/ helt enkelt och jag känner mig förunnad som har fått se en på nära håll innan den släpptes ut genom just Berguv Nord! Men ja...vad är orsakerna till den här kraftiga nergången igen ...de måste ju vara flera än att det är ont om bytesdjur men jag tror inte att vindkraftverken hjälper till och jag förstår mig inte heller på Greenpeace som försvarar dem som förnybar energikälla då de i regel sätts upp i redan känsliga miljöer, eller i anslutning till skyddsvärda områden! Det kanske är något att tänka på och hur ska man lösa problemet med örnar och järnvägen Ja säg det .för det är ju inte otänkbart att samma öde även drabbar vår största uggla. Fast nej .vad vet jag om de här sakerna..jag är ju långt ifrån någon Greta Thunberg.utan bara en helt vanlig skogstoka som tycker om att ligga ute i någon buske med en kikare eller kamera i händerna och spana på djur och fågellivet i vår natur!Dessutom så måste jag fråga mig hur en del av aktivisterna tänker som. I synnerhet så undrar jag hur de kan påstå att de uppskattar vår fina svenska natur när de inte har någon aning om vad vi har jobbat för att komma dit där vi är idag. Visst man kan alltid göra förbättngar när det gäller industrin men på samma gång så finns det så många gamla övergivna fabriksområden som står kvar som tickande miljöbomber, eller tunnor som ligger kvar i bottensedimentet. Vem ska ta ansvar för att de tas reda på och knostigt nog så känns det inte som att det har blivit mindre plastprodukter i omlopp heller utan snarare tvärtom och det känns fortfarande som att många unga ser ner på en om man enagerar sig och verkligen brinner för djure&natur men det kanske bara i själva verket säger någoting om hur ytliga en del av mänskligheten fortfarande är ovh hur skulle vi någonsin ha kommit framåt utan jord och skogsbruket där hästen alltidhar varit en trogen arbetskamrat så väl framför plogen som framför timmerkälken eller snöplogen om vintrarna? Ja det kan de ju få fundera över och även om vi inte riktigt använder våra hästar på samma sätt idag eftersom att behovet inte längre finns så ändrar ju inte det på det brinnande intresset, tvärtom så blir hästen allt viktigare när fler och fler jordbruk tvingas lägga nwe och då ska de som orkar hålla betande djur ha all heder för landskapen behövs för att gynna den så viktiga biologiska mångfalden som även många av aktivisterna verkar uppskatta men tyvärr inte förstår sig på hur den har kommit till!
Silltrut på besök.
Så här nära kan man få komma fåglarna om man bara tar sig tid och går försiktigt till väga, jag lovar på nära håll är också en fiskmås fin.
Små söta dunbollar, perfekt kamouflage i det höga gräset, ja nästintill då ändå kalgar många bara på måsarna för att de attackerar men jag lovar det finns en god anledning till att de gör det!
Dvärmåsen är inte lätt att se bland alla skrattmåsar, men jag har lyckats få syn på den en gång vid en av stadens fågelsjöar.
Gråtruten är vår vanligaste trut och visst är det en mäktig syn när den kommer inseglande
Jag blir så glad när sommaren börjar och silvertärnorna återvänder från det kalla Antarktis!!
Dvärmåsen är inte lätt att se bland alla skrattmåsar, men jag har lyckats få syn på den en gång vid en av stadens fågelsjöar.