Under ytan del två:Dickie Rock- spökhästen
Efter incidenten med den försvunna korsspindeln så föll saker i glömska och jag funderade ju inte mer över det. För spöken fanns ju inte, eller ja det var åtminstone vad jag försökte intala mig själv att de inte gjorde. Nej, för som barn kan man ju också verkligen ha sina livliga fantasier där det är svårt att veta vad som är riktigt sant och inte.
Hur som helst så hade jag ett par år tidigare, upplevt den första och största förlusten ditills i mitt unga liv för även om jag kanske då hade börjat läka ihop och gå vidare så räckte det med att man började med att kliad på skropan för att såret skulle öppna sig på nytt .Alla de där känslorna som jag dolde så väl kom på nytt upp till ytan och jag kände mig så himla ensam när han inte fanns där med sin mjuka mule längre.
Han var och kommer alltid att vara , mitt livs kärlek den ponnyn men det visste jag ju redan första gången vi möttes vi två. Det var verkligen jag och Dickie Rock, min klippa mitt i stormen och hur jag än bär mig åt så finns han fortfarande kvar i mitt hjärta, det kommer han alltid att göra även fast ödet ville annorlunda för oss.
Hur som helst så hade han ett par år tidigare blivit tvungen till att lämna det här livet bakom sig och fått resa till Trapalandas evigt gröns ängar där inga smärtor i hans ben fanns. Jag var såklart förkrossad över det här och drog mig undan mer än vanligt men fick från den närmaste omgviningen istället höra sårande saker som att: Hon har väl tappat intresset för hästar
Gjorde ett snudd på desperat försök att tvätta av hans grimma som hängde kvar på handtaget till dörren som ledde ut mot gödselstacken . Den var full med gammalt intorkat blod och jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde den gången, samtidigt var det nog också en nyttig del av min sorgeprocess att få göra det men den gick inte att rädda.
Om sanningen skulle fram så sörjade jag ju bara fortfarande min allra bästa vän, men det var det ingen som lyssnade på och den första tiden så grät jag mig själv ofta till sömns om kvällarna.
Just den här gången så låg jag i sängen och var jpå väg att somna, men jag kände på samma gång av någoting konstigt där i den smala gången in till mitt rum ochhur jag än låg och vred på mig så kunde jag inte sluta ögonlocken. Plötsligt då jag tittar bort mot nattlampan som var tänd, så får jag syn på någoting märkligt som ser ut som en skir dimmma och jag ligger kvar som förstenad under täcket och kan inte röra mig ur fläcken. Sakta tar en varelse sin form där ute och jag tänker: Det här händer inte. Minuterna går väldigt långsamt när jag ligger där men jag kan inte heller titta bort och jag ser hur konturerna av en häst sakta växer fram mer och mer ur dimman. När , den har gjort sig helt synlig så börjar mina tankar såklart att snurra runt åt alla håll. Fast är den tar några försiktiga steg framåt och kommer närmare sängen där jag ligger kvar och är livrädd, närmare så att jag kan se dragen bättre så ja då känner jag ju igen honom på en gång och från att ha varit rädd så blir jag alldeles varm inombords. Tryggheten kommer tillbaka och till sist så står han så nära sängen , att jag försöker sträcka ut min ena hand för att få stryka honom över nosryggen som jag brukade göra men precis innam min hand landar så ryggar han ist'ället undan och vänder sig om. Innan han försvinner och går upp i tomma intet , så vänder han sig om en sista gång och tittar på mig med de där så varma ögonen sedan, sedan så löses den där dimman upp och han är bara borta.Lika ljuslöst som när han först hade visat sig för mig.
Efter en tid så fick jag veta att de som ägde honom hade köpt en ny ponny som jag skulle få hjälpa till med, precis så mycket som jag ville och även om den hästen också var underbar på sitt sätt så tror jag ändå att jag jämnförde dem båda två på ett omedvetet plan. Numera så vet jag, att man kanske inte ska göra det men då var jag ju så inne i mina egna tankar att jag inte kunde låta bli.
Ingen kommer någonsin att kunna ta över den där lilla irländarens plats i mitt hjärta, så är det bara. Först efter många år i samband med att hans före detta ägare hade sålt gården och skulle flytta iväg söderut eftersom deras barn hade blivit stora så kände jag att jag vågade samla ihop mitt mod. Jag är så idag så glad att jag vågade fråga om jag kunde få behålla ett minne efter honom och jag fick nog egentligen det finaste man kan få , nämligen hans träns som idag hänger kvar på mitt flickrum och det sitter fortfarande egendomligt små vita hårstrån kvar i pannbandet på det trots att jag vid det här laget har tagit isär det ett antal gånger för att smörja upp lädret.
Han kommer nog alltid att betyda mycket för mig, för han var helt enkelt speciell den där ponnyn och när han vände på sitt huvud för att se på mig, så kändes det som om han såg rakt igenom min själ. Han såg vem jag verkligen var och jag är så tacksam som fick lära känna honom.För trots den korta tid vi nu fick tillsammans. med varandra så kmomer jag ändå aldrig att glömma honom utan mina minnen finns hela tiden kvar och jag minns honom med ljus och glädje, men det har ju tagit tid för mig att kunna säga det och det händer fortfarande att tårarna rinner nerför mina kinder då jag pratar om honom , eller minns tillbaka på det som vi hade tillsammans men det kanske bara är en liten del av processen det med! För saknaden finns ju fortfarande kvar efter alla dessa år som har gått.
Kommentarer
Trackback
