mspbubblet

Det som jag nu  har valt att berätta om för er läsare , är ingenting som jag har försökt  med att hålla som en hemlighet under åren, Utan snarare så är det faktiskt  tvärtom så att jag nog alltid har varit öppen och ärlig när det kommer till det mediala, jag har kanske berättat om en del händelser redan här på bloggen. Därför att jag inte ser någon mening med att ljuga och  försöka hålla tillbaka den sidan av mig själv. Sedan får man ju såklart lov till att avgöra själv, vad man nu väljer att tro på men jag har kanske redan varit med om allt för många märkliga saker för att jag riktigt ska kunna ignorerera de där  tecknen på att det kanske trots allt finns någoting mer, än vad vi kan se med det blotta ögat.

Om ni nu inte tror på mig, så fine men då behöver ni inte heller läsa längre än så här.

För det jag pratar om ligger stället så långt bort ifrånalla påhittade lakanspöken som man nu bara kan komma och jag ger heller ingenting för en del av de amerikanska TV-programmen som brukar rulla i kanalernars tablåer där man besöker "hemsökta" hus. Visst det finns kanske ett par av dem som är riktigt bra, men allt för många av dem verkar ju bara vara kommersiella påhitt, speciellt när  de olika spökjägarna går in i byggnaden och säger att man inte ska visa rädsla och sedan kommer utspringandes och skriker,

Nej tack till sådant säger jag bara, det är alldeles för uppenbart och konstlat, fast folk blir ju tydligen ändå påverkade av dem,

Fast det är väl däför som jag tycker att det är så viktigt att man vågar berätta sanningen, för om forskarna inte kunnat bevisa än att spöken verkligen inte finns så vad är det då som man både kan se och känna ? Det tycker jag är en väldigt intressant frågeställning att ta med sig in i ämnet men nu  tillbaka till grunden. 

Jag har ända sedan jag var barn varit väldigt öppen av mig och gått mycket på min magkänsla, tyvärr så kom jag  nog av flera olika anledningar aldrig  riktigt övrens med mina jämnåriga skolkamrater utan jag drog mig alltid istället mer till någon av de vuxna som fanns runt omkring mig. Man kan, kanske påstå att jag var lill-gammal redan då, Hur som helst så fick jag väl som alla barn höra att spöken inte finns, men jag vet inte hur jag reagerade eller tog in det då. Jag tror  ialla fall inte att jag reflekterade över det så mycket , som jag har gjort sedan för jag var ju trots allt bara ett barn då.

Sedan , nu när jag  ibland kanske tänker tillbaka desto mer på det så kan jag alltså fortfarande komma ihåg mina två första uppevelser  av det övernaturliga så väl. De  båda inträffade nämligen en kort tid efter varandra, året var 1997, man kan säga att det var en kort tid mellan dem även om det gick ett par månader mellan men jag minns faktiskt inte riktigt när på året den andra saken hände sig. Den första däremot kommer jag ihåg mer tydligt., för den minns även min mamma.  Drt var på eftermiddagen eller kvällen dåi var på sommarstugan när det ringde på den gamla GSM-telefonen som stod undangömd inne i ett hörn bakom en dörr. Jag svarade, men jag förstod redan tidigt att det var någoting som var fel. En kvinna presenterade sig vänligt i andra änden och sa att hon ringde från sjukhuset också undrade hon om jag hade någon vuxen i närheten, elelr om hon frågade direkt efter mamma jag minns inte riktigt hur den delen var. Jag gick  i alla fall ut i köket och hämtade min mamma. Sedan gick jag tillbaka och satte mig ner på golvet , för att leka eller vad jag nu höll på med då jag hörde mammasallvarliga ton på rösten och sedan hennes tårar. Jag minns fortfarande den där konstiga känslan som jag hade i magen, när vi fick veta att min kära mormor hade gått bort. Visserligen så hade hon ju varit på sjukhuse redant tidigare och då så hade jag fått följa med mamma upp till henne för att hälsa på och hon hade hunnit med att få komma tillbaka hem till äldreboendet där hon bodde under de sista åren men nu var hon verkligen borta.

Jag minns inte riktigt heller hur det fortsatte, eller vad som hände direkt efter beskedet mer än att mina båda syskon som är mycket äldre än mig fanns där medan mamma och pappa åkte iväg med bilen.

Sedan,  första dagen efteråt när vi skulle åka upp till bårhuset för att få ta ett sista farväl av henne och gick ut till  bilen som stod  borta på parkeringen vid garaget så var där en stor korsspindel som hade spunnit sitt  så  vackra nät mellan antennen, bak på bilen och den ena gaveln på garaget! 

Vi stod och betraktade den en lång stund innan pappa fick lov att förstöra nätet så varsamt han kunde, för vi var ju tvugna att åka iväg. Jag fick frågan om jag ville gå in och tittade på henne, men jag var för rädd och det blev aldrig så att jag gjorde det. Det kan hända att jag har ångrat mig , men samtidigt så är jag kanske ändp glad att det nu blev som det blev. Jag var ju inte mer än 13 år gammal när allt  det  här hände och kanske så var jag nog skakad i grunden av förlusten eftersom jag ju trots allt tyckte väldigt bra om min mormor, hon kallade faktiskt till och med mig  rentav för sitt åttonde underverk eftersom jag ju kom som nummer åtta i raden av antalet barnbarn.

Hur det nu  än må ha varit med det så gick det ett par,tre dagar , men varje morgon då vi kom ner till bilen för att åka  så hade spindeln alltid vävt sig ett nytt nät innan den en morgon plöstlgit var helt försvunnen. Fastän vi försökte leta efter den , så gick den inte att hitta och den har aldrg mer visat sig för oss efter just den gången när min mormor dog.

Vissa kallar ju kanse allt det här kanske för en slump, men jag vet faktiskt inte om det enbart var det.