Sökandet efter rötterna
Varje gång jag ser det här stället, så får jag en speciell känsla och blir alldeles varm i hjärtat utan att jag riktigt vet varför. Jag vet ju vem som bor där, men jag har inga egentliga kopplingar till gården mer än att jag en gång har suutti i köket och druckit rabarbersaft ändå är det som att komma hem när jag ser det där uppe i backen.
En liten flock med kanadagäss låg ute och guppade på vågorna i Landsjösjön när vi passerade, såg även en flock med tiotalet tranor i på en åker efter vägen norrut.
Utsikt igen över vatten.
Jag fick närapå svindel av att bara sitta och titta upp på de väldiga stupen!
Den fina lilla vita träkyrkan som ligger i Björnaby, där vi träffade en avlägsen släkting som jobbade på kyrkogården. Ja tänk utan att man ens visste om det så har man tydligen släkt där uppe med!
Sedan bar det av på en mindre väg rakt in i skogen, jag hade varit ironisk nog att säga det innan att man aldrig kan veta var pappa och jag hamnar någonstans när vi är ute så här och det stämmer.Fast nu hade vi ju fått ett tips från en väldigt bra källa den här gången.
Fast promenaden dit in var allt annat än lätt.
På vär färd över stock och sten så passerade vi den största rotvälta som jag har sett., den var verkligen enorm!
Sedan kom vi fram till Batteribacken , där de hade byggt upp en rekonstruktion av hur försvarslinjen mot ryssarna såg ut vid vid 1808-1809 års krig mot ryssarna som hade kommit i båtar upp efter älven. Det var väldigt intressant att få se det, tänk vad många sådana där saker som måste finnas kvar ute i skogarna!
Som ni ser så gick stigen in efter ett hygge, eller ja det var snarare en spår som var uppkört med en skogsmaskin som vi tog oss fram längs, men det fanns i alla fall snitslar på träden och tur var det när vi sedan skulle hitta ut därifrån!
På vägen hem så stannade vi även till vid kyrkan uppe i Gideå så nu fick jag mig ett kort på den också. Även här en charmig liten kyrka som var byggd utav trä.
På väg tillbaka mot stan så fick jag syn på de här fantastiska molnen.
Eftersom min pappa varit lantbrevbärare så har han ju kört ut posten förut i de flesta av byarna runtikring och vårat sista stopp på vägen hem blev vid en gård där de förut hade både grisar och en av de finaste kallbloden jag någonsin har sett. Ja jag kommer ju aldrig att glömma Ersbo Gyller så därför var det roligt att se att det fannns hästar kvar där som gick och betade i hagen!
Det är någonting visst med de där kallbloden alltså! Sedan var det ledsamt att se en annan gård där ladugården numera höll på att falla ihop, eller ja åtminstone så hade en del av taket på den gamla ladugården längst ner mot vägen bitvis rasat in och det verkade inte heller längre finnas några hästar där så åkrarna höll på att växa igen helt och hållet. Pappa sa att ägaren som har varit en större hästhandlare och uppfödare/travtränare/kusk bor kvar där ännu men jag undrar det då jag tyckte att huset såg väldigt öde ut. Nej det var i alla fall ingen rolig syn alls!
Kommentarer
Trackback
