Fundersam
På alla mina år i hästars närhet så har jag varit med om kanske en handfull incidenter som har gjort mig sådär riktigt rädd, men jag tycker ju fortfarande om dem och de är på alla sätt fantastiska djur, men man blir ju lite fundersam vad som egentligen hände nere i Bollerup eftersom det förekommer så olika uppgifter i media och på olika forum. Hur som helst så var det en verklig tragisk händelse som kanske får bli en väckarklocka för alla om att det faktiskt handlar om ett känsligt flyktdjur som man gör valet att hantera och de är inga maskiner även om vissa fortfarande verkar tro det, även i våra moderna dagar.
Fast så är de ju lite kanske bara därför att de själva är osäkra och inte har kommit i någon närmare kontakt med djur, medan alla vi som vet vilken nära relation man kan få till dem tycker att det är självklart. En del av denna osäkerhet kanske grundar sig i rädsla men jaag tror även att en hel del av det beror på okunskap men en sådan här gång när vissa sitter där och skämtar om det på nätet så blir det alltid lika osmaklig av respekten för de anhöriga och inte minst flickans stackars kamrater som faktiskt gick in och försökte rädda livet på henne!
Det är med andra ord någoting som jag tycker att man kan hålla sig HELT borta från och jag tror inte heller att de skulle bete sig på det här viset om någon i deras bekantskap hade råkat ut för samma sak så varför skulle det vara mer okej att göra det mot någon annan som man dessutom inte känner ?
Nej det tror jag aldrig att jag riktigt kommer att förstå mig på, men då får de ju vara beredda på att få samma mynt tillbaka men det är en så tråkig utveckling att behöva se.
För just nu så måste de anhöriga och den stackars tjejens kompisar ha det tillräckligt jobbigt ändå med vad de går igenom, det borde väl vem som helst kunna förså sig på eller är det så svårt att respektera när andra människor har sorg att man inte kan låta bli de fullkomlig sjuka skämten ?
Jag vet inte, men jag vet däremot att någonting måste ha gått så fruktansvärt fel för som jag läste någonstans så reagerar vanligtvis inte hästar på det där viset, utan den måste verkligen ha blivit skrämd och fått fullständigt panik eller så kanske det handlade om ett misstag i hanteringen.
Fast det är kanske att spekulera i det allt för mycket och det tycker jag att vi kan låta bli eftersom jag tror att den drabbade skolan själva kommer att gå ut med den fakta som de tycker att allmänheten behöver få känna till när de har fått mer tid på sig , att samla sig lite och gått igenom själva händelseförloppet. Sedan förstår jag inte varför arbetsmiljöverket ska behöva kopplas in om det skedde utanför skoltid och de hästar som var inblandade tydligen var privathästar men det kanske bara är jag som tänker så här.
En ponny kan verkligen bli ens bästa vän, när det klickar sådär uppstår det verkligen en sällsam magi mellan människa och häst, man litar på varandra till 100% men hela tiden så finns forfarande deras naturliga instinkterna kvar. och det är hela tiden någoting som man måste ha i bakhuvudet vid all hantering.
Dessutom så är hästar kloka djur med gott minne, har någoting hänt dem när de var föl eller unghäst ja då bär de med sig det under resten av livet. Det är därför som det kan vara så svårt att få en häst som varit med om någoting att våga börja lita på människor igen.
Ingen häst förtjänar att bli en vandrigspokal eller såld som om den vore en en säck potatis mellan 12 olika hem där ingen bryr sig om att kolla närmare på varför den egentligen beter sig som den gör.
För att de kan göra skillnad på folk, det har jag också fått lära mig tack vare de där somrarna då jag spenderade många dagar och åtskilliga timmar tillsammans med en flock unghingstar. De ägdes av en hästhandlare som kom för att titta till dem i sällskap med en spekulant. Hästarna hade hela tiden stått uppe vid stängslet med mig, men så fort de fick syn på hans bil som kom åkandes på vägen så vände de helt sonika på klacken och började trava tillbaka ner mot sjön igen.
Gissa om jag fick mig ett gott skratt åt dem, medan deras ägare nog inte var fullt lika road när han skrek: Vad har du gjort med mina hästar ?
Klart att de föredrog att vara med mig som inte höll på att skrika åt dem utan bara pratade vänligt till dem , borstade dem ibland och gav dem en massa kärlek.
Den där svarta hingsten ni ser, han var så rädd för mig i början att han inte ens vågade komma fram men eftrrsom han hängde ihop med min lilla kompis såp blev det ju naturligtvis så att jag bekantade mig med honom också.
I slutet av sommaren så litade han delvis på mig och jag knude stå och stryka honom över halsen, men huvudet fick jag fortfarande inte röra varför kan jag tyvärr bara anta då han var väldigt nervös av sig så fort man kom i närheten av mulen.
Om jag hade kunnat så hade jag nog velat ta med mig alla i flocken hem till sommarstugan men det var framför allt en av hingstarns det sista året de gick på bete där som stal mitt hjärta. Det spelade ingen roll var de befann sig i hagen så kom han alltid fram till mig. Fick han syn på min cykel då jag kom så kom han alltid travande emot mig och gnäggade en sådan där riktig varm, mullrande hingstgnäggning. som man inte kan bli annat än glad av. Kan komma på mig själv med att sitta och undra hur det egentligen gick för dessa hästar senare i livet men det kanske är bättre att inte göra det med.
Rolo, en riktig godbit som bor på ridskolan här där jag ju brukar vara och fota ibland fast nu var det ett tag sedan. Hur som helst är jag ju svag för både söta ponnyer och irländska importer och den här lilla B-ponnyn är båda dessa delar,
The eye of the Nokota horse, man brukar ju säga att ögat är en spegling av ens själ och jag är beredd på att hålla med för det kändes verkligen som om Ronnie såg rakt igenom mig den där dagen när hon gnäggade då jag kom gåendes förbi hennes hage.
Tänk att jag som alltid har gillat mustanger skulle få träffa på en annan amerikanare.
Finaste Ronnie som idag har flyttat söderut, men jag glömmer ändå aldrig vårat första möte.
Det är vissa hästar man får den där känslan med, att de ser rakt igenom en ,, här en annan som jag stötte på när jag gick runt på travbanans sstallbacke och fotade lite där. Visst är det någoting speciellt med dessa kallblod alltså!
Sedan så kan man inte låta bli att skratta ibland när vissa ska göra sig till framför kameran. Här så är det charmtrollet Charles Ingvar som får för sig att lipa när jag skulle till att fota. Ja det var ju klart att jag var tvungen att ta reda på vad den där härliga fuxen hette!
Samma häst, i mer normalt tillstånd, men det var inte så lätt att få till en bra bild på honom eftersom hans kompis i hagen tyckte att han skulle få uppmärksamhet och faktiskt jagade iväg stackars Charles Ingvar om han råkade komma allt för nära fotografen,
Sedan finns det vissa som har partytrick för sig när de får för lite att göra kanske men det är kalrt varför ha täcket på när det är så mycket roligare att rulla sig utan?
Små söta ponnyer var det ja.cyklade förbi ett ställde där jag inte visste om att det just då fanns ett stuteri och jag föll som en fura för några av dem...men ni vet ju kanske redan om att jag är väldigt svag för just skäckfärgade pållar,
Min syster däremot tycker mestadels att de liknar kossor, men hon tycker ju om kor så jag undrar vaför hon inte har fallit för deras charm ännu. Hon som gillar kallblod säger hon och vill ha en häst som går att köra in, ja men då borde ju tinker vara den perfekta rasen att ge sig in på!
Nu var jag ju redan frälst som tinkermänniska innan och jag kan inte säga att det intresset minskade heller efter ett par snabbvisiter vid Nolbackens Stuteri.
Ko, jo men visst jag tror allt att systern min kanske behöver skaffa sig ett par nya glasögon då för tinkrar är i allra högsta grad hästar och de är bara SÅ fina. Hon kanske bara säger så eftersom hon aldrig har träffat en irl, för jag kan lova att om hon tog sig förbi de där fördomarna hon har emot dem så skulle hon också börja tycka att de är fantastiska!
Kommentarer
Trackback
