Tänk vilken tid

Tänk vilken tid det tar att vänja sig vid tystnaden här hemma.
Fast det kanske även är första gången som det blir tomt för en längre tid då jag inte kommer att ha något guldkorn som springer i hjulet på ett tag  Det känns märkligt på samma gång som det även var skönt  och jag kan känna en lättnad över att han till sist fick somna in eftersom han var sjuk och bara blev allt sämre mot slutet. Det är bara det att det blir så väldigt tomt då man är van vid att höra de där små ljuden. Nu tror man sig höra dem men då man tittar mot bordet där buren stod finns ingenting kvar, så när som på hans fina namnskylt som jag ju gjorde åt honom och tårarna kan komma lite när som helst, när jag mnist anar det då jag tänker på honom men det är ju bara första veckan utan husdjur ännu så då måste man väl ändå få lovtill att gråta och vara ledsen? 
Sedan har jag svårt att riktigt förstå mig på de som säger saker som :Du borde ha ett husdjur som lever lite längre.Guldhamstrar är på alla sätt underbara och visst de kanske inte lever så länge men man får sådan glädje tillbaka av dem! Det tror jag är svårt att förstå för de som inte har provat på eller egnagerat sig i smådjur själva men min lilla grabb han hade ju verkligen en underbar personlighet och minst sagt så var han egen av sig men det gjorde honom till den fantastiska hamster som han var.
Fast nu skullle jag inte bara skriva om Theodor idag utan jag hade egentligen tänkt skriva om någonting helt annat efter att ha sett en  intressant artikel på Aftonbladet. Jag är visserligen hajbiten som en del av er kanske redan känner till men det här tycler jag verkar vara minst sagt vädligt dumdristigt gjort.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/A2aB2r/enorm-vithaj-simmade-med-dykare-vid-hawaii?fbclid=IwAR2yS6HPxa74Dxli6Jbbif3XSlKHp2Lmpq2DinGxDG7JtXH0OmmXtIepp2c, varför ska man alls behöva simma så nära att man rör vid djuret? Sett det upprepade gånger de senaste tiden i liknande fall med bland annat späckhuggare och valhajar där dykare inte har legat många meter bort från djuret. Jag tycker  någonstans att det borde bygga på repekt,speciellt när det är frågan om ett så pass stort rovdjur som en vithaj och även om riskerna kan vara mindre kring en dräktig hona tycker jag ändå inte det är så värst klokt av dem att gå ner i vattnet just då. För med djur vet man inte, det kan tvärvända på tre sekunder beroende på vilket humör de är på för stunden & då tivlar jag på att man vill vara i vägen för en vithajt som väger några ton. Sedan kanske ni minns det tragiska fallet borta i Asien där en turist drog upp en delfinunge ur havet för att få en selfie, eller varför inte även nämna fallet här hemma där en ung man i 20-års ålders tryckte upp mobilkameran i mulen på en älg och sedan gick ut i media och påstod: Jag visste inte att den var vild!
Varför är det  uppenbarligen så svårt för vissa att faktiskt respektera djur? Eller så kanske både hemmen och skolan har misslyckats med att lära ut saker, men man får ju så mycket tillbaka av att studera dem & man kan faktiskt göra det utan att i onödan tänja på några gränser.

Är fortfarande så stolt över detta foto som jag lyckades med på sångsvanen. Såg att den låg där utanför vassen, smög mig på huk ner längs strandkanten då jag visste att boet var i närheten och slog mig ner på en gammal murken trädstam. Den lyfte på huvudet för att kolla in mig men låg lungt kvar när jag börjde prata med den.Sedan så återgick den till att födosöka med huvudet under vattenytan då den förvissat sig om att jag inte utgjorde något hot. Orolig blev den först då det kom andra gångtrafikanter efter stigen som hade med sig lösspringande hundar men då de hade passerat så var den tillbaka efter en stund och den var fortfarande inte det minsta störd över att jag satt där och tittade. Så visst går det att  att få till fina bilder på en svan utan att man behöver mata in dem i någon parkdam, för det är dessutom oftaden trängseln som uppstår där som skapar aggressionerna.
Skrakarna är inte bara vackrafåglar att se på utan de är även tydliga i sitt kroppspråk och drar sig inte för att visa när man kommit för nära inpå, men då vet man när det är dags att dra sig tillbaka.
 
Sedan så är en av mina favoritfåglar faktiskt just storskraken,kanske för att jag sett hur när man kan få komma dem om man bara visar att man inte utgör ett hot .Såg någoting komma simmandes uppe i  ån som delat landskapet vid sjön i ett delta när jag var ute på en längre promenad. Trodde föst att det var en knipa men så gled den allt närmare mig och jag blev medveten om att det var en skrake.Eftersom jag sett lite hur de brukar göra var jag först lite tveksam över att ha den så nära men jag satte mig ner på huk på gångstigen&försäkrade den om att det gick bra att simma förbi. När jag satt där så fick jag även syn på honan som ävem hon kom glidande på vattenytan en liten bit upp.Hanen väntade in sin fru också simmade de så fint förbi mig där jag satt med kameran.Det är vertkligen magi!
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0