Stranneberget
På tal om att göra en utflykt ja...jag trodde inte jag skulle orka det i år men för två dagar sedan var pappa och jag upp på ett berg som ligger ett par kilometer från där de bor, 133 meter höga Stranneberget. Det var verkligen en nervkittlande pärs att ta sig ända till toppen men vi tog oss upp toppen till slut. Fast nästa gång så kanske det blir mer ett måste att ha med sig fika eller åtminstone vatten och får jag bestämma så går vi från det vanliga hållet då stigen den vägen är mycket enklare att gå och man slipper gå över åsen men det var ju förstås ett äventyr det med,då det var längesedan vi gick leden den vägen.
Enligt fakta är berget "bara" 133 meter över havet men det känns inte så, när man står där uppe är man bra liten och har man anlag för svindel så titta för allt i världen inte neråt!
Vi stötte på den här konstiga filuren på vägen upp, vet någon vad det är för art ?
Ljungen är en så vacker växt att jag tycker det är lite synd att den bara används på gravar och i enstaka blomgrupper ibland men det kanske är så,i skogen den är som allra finast då den blommar.
Jag vet, redan här börjar det bli ordentlgit brant.Nu förstår jag varför fåglarna älskar det här berget, där korpar och rovfåglar tryggt kan ha sina bon ostörda bland klipporna. Hoppas innerligt att fågelskyddet ser till att det får förbli så!
Här och var bildar naturen sina egna små konstverk
Vattnet skymtar fram bland träden
Nu är det inte långt kvar!
Bäst att hålla i sig ordentligt så man inte blåser bort.
Visst gör den här utsikten att det är värt all möda att ta sig upp!
För den som vill skåda fåglar finns det gott om korpar att sitta och studera. De bor där i berget och seglar inte sällan omkring i luftrummet, likt trapetskonstnärer. Har man turen kan man få komma vdem riktigt nära med kameran.
Inte så gott om blåbär i år kanske men visst finns de ändå där i riset.
En liten tall som fått fäste högt uppe.
För den som inte gillar insekter vet jag dock inte om färden ner är någon höjdare att tala om då det finns två stora myrstackar efter stigen men man får väl helt enkelt skynda sig förbi dem!
Då var vi nere på landbacken igen och jodå visst står mitt drömhus kvar men det blir bara mer&mer förfallet men ja tänk vad fint det måste ha varit en gång i tiden.
Om man kan tala om en Bullerbykänsla så finns den absolut på detta ställe tycker jag.
På andra sidan vägen fiinns något som har varit förråd en gång i tiden, hade jag miljoner över på banken och fick köpa stället så skulle jag göra en skaparverkstad där ute, tänk så helt perfekt det vore att få bo så nära naturen men ändå inte ha allt för långt till staden heller.
Kommentarer
Trackback
