mspbubblet

NEJ var nog det första ordet som dök upp i mitt huvud idag då jag hörde vad som hade hänt med Anna Holmlund. Visserligen så vet ju extremsidåkarna om riskerna med sin hobby eller yrke men ändå...det går så fort att det händer en tragisk olycka. Något som jag blev väldigt medveten om under min skoltid då jag hade en klasskompis som råkade ut för något liknande. Hen drabbades av en allvarlig hjärnskakning och låg nedsövd en vecka och även fast vi inte stod varandra speciellt nära så blev ju hela klassen påverkad eftersom vi kände honom.. Så ja, jag kan precis förstå hur jobbigt det är den här gången för alla inblandade att inte veta hur det ska gå. Den gången med min klasskompis gick det vägen och han blev helt återställd så givetvis måste man ju hoppas på det bästa nu och läkarna gör säkert sitt yttersta för att allt ska göra det. Somliga kanske tycker att det är konstigt att man blir berörd då det handlar om en människa som man aldrig har träffat och inte känner men det är väl just det som är väldigt mänskligt att göra,

Sedan går mina tankar också till alla berörda parter i Berlin. Fy så gräsligt och hemskt det med.