mspbubblet

Hej på er alla glada och positiva bloggläsare som av någon anledning råkat snubbla in här. Ni som regelbundet brukar följa mina inlägg kanske har märkt av att jag haft några dagars uppehåll igen i skrivandet. Fast det händer ju ibland om det blir så att min motivation dalat,om jag är förkyld eller som nu att jag varit upptagen med annat då det har varit påsk och långhelg. Som oftast har jag tillbringat den mesta tiden ute hos föräldrarna och varit social med dem. Man vill ju passa på att träffas så länge man får ha dem kvar. Så det har blivit mycket god mat och ett till födelsedagskalas då ena syskonbarnet nyligen fyllde år. Fast jag har ju redan haft ett mini-kalas redan då världens bästa lilla Meeko fyllde ett år den första April. Nu skulle jag ju inte enbart skriva om hamstern idag. Enligt mamma så pratar jag ju alldeles för mycket om min lilla ullråtta. är det kanske en konsekvens av att jag inte får träffa honom på ett par dagar och får Meeko-abstinens ?
Nej hur som helst så gav jag och min kära far oss ut på en liten promenad en av dagarna. Vi hade planerat att spana efter fågel och fick se såväl gräsänder,tofsvipa som knipa. Dock så hände något spännande då vi var på hemväg. Vi snubblade över något helt annat nämligen spår som inte liknade något vi sett tidigares. Efter mycket funderande lutade allt mer mot att det var Nalle som hade vaknat ur idet och varit hungrig, Det ni. Såklart blir man ju också lite mer fundersam och vaksam när man råkar på en sådan spårlöpa. Tror dock att vi båda mest tyckte det var intressant så vi började försöka och spåra &tyda åt vilket håll den hade gått. Tänk vad mycket man kan få se när man börjar tolka naturens egna små tecken.Till sist vek dock tassavtrycken av åt ett annat håll så då bestmde vi oss för att ta det säkra före det osäkra och vi gav oss iväg hemöver. Visst har vi hört att folk i närliggande byar har sett björn och många andra har ju sett spår efter dem. Ändå trodde jag aldrig att jag en dag själv skulle få vara med om den upplevelsen. Det visar ju också egentligen på att visst finns djuren där i vår närhet men det är sällan eller aldrig man faktiskt får syn på dem. Att en del kan bl irädda för rovdjur det kan jag förstå men samtidigt tror jag folk måste förstå mer att de faktiskt har sin roll att fylla i ekosystemet,. Dessutom så tror jag på att man ska visa sitt sunda förnuft då man går i skog och mark. Hört många olika teorier om hur man ska bete sig men jag tror det är huvudsaken om man visar att man kommer. Den anledningen tror jag är en de viktigast fakoterna som ligger bakom till varför ett djur angriper. För att man på något sätt tränger den och missar att läsa av djurets rörelser. Att de känner sig hotade i vissa situationer är ju egentligen inget konstigt. Går man för långt kan ju till och med den fredligaste bäver bli en militant taliban och anfalla. Jag brukar alltid då jag går ut själv i skogen med kamera försöka prata för mig själv eller sjunga på någon låt som jag inte kan få ur tankesystemet. Det brukar för det mesta fungera väldigt bra. För jag får oftast känna mig som Minn i Naturens Martin Emtenäs. Även han har gått bet många gånger trots alla försök och ibland har hans listiga fäller inte heller fungerat. Så jag tror definitivt inte på att man ska vara överdrivet rädd heller. Om man börjar tänka på det sättet finns det ju massor av djur i skogen som kan vara livsfarliga. Personligen har jag mött älg,rådjur,räv och till och med grävling utan problem. Aldrig att jag känt mig hotad trots att jag mött två av dem på riktigt nära håll. Om de inte stuckit så springer de i regel om man börjar försöka prata med dem.