mspbubblet

Hejsan . Jag vet att jag brukar vara rätt dålig på att dela med mig av personliga saker som händer . Kanske för att jag har svårare att lita på folk och inte vill släppa dem för nära inpå mig. Detta eftersom jag blivit sårad ordentlgit ett par gånger tidigare. Fast nu känner jag att jag ändå måste skriva om en stor förändring som kommer att ske. Jag blir bara kvar på min nuvarande sysselsättning fram till midsommar. Detta på grund av platsbrist säger man från arbetsplatsen och visst men samtidigt vet jag ju kommunens krasssa inställning. På grund av mitt osynliga handikapp står jag inte heller till den öppna arbetsmarknadens förfogan utan går under LSS och har blivit bollad runt en massa i systemet. Nu när jag äntligen började trivas och landa på en plats så nej då får jag inte vara kvar här heller. Så nu är jag less och måste sätta mig och fundera på vad jag ska göra för rent seriöst så tycker jag inte att det är hållbart Jag vill inte hamna på ännu en ny plats med folk jag inte känner. Visst lät det som en plats skulle kunna vara på gång men det var tidigast om ett år och inte ens då var det klart att det skulle bli något av den. Så här står jag nu och funderar för ge upp tänker jag inte göra utan det gälelr väl bara att på något sätt försöka hitta tillbaka till den där stigen då igen.På tal om stig så hoppas jag att det här ska ge mig tillfälle att spendera mer tid ute i naturen som jag älskar och som får mig att må bra.

Vill jag ha kontakt med annat folk kan jag ta det med sådana människor som får mig att bli glad istället för sådana som gör att jag tivlar på mig själv och tar min energi. Den sortens kontakter är ju aldrig bra i längden utan energitjuvar ska man passa sig för. Vissa kanske tycker att jag låter hemskt egotrippad men faktum är faktiskt det att jag många gånger varit för snäll och satt andras behov framför mina egna. I mina försök att passa in så kanske jag var på väg att tappa bort mig själv fast nu börjar jag sakta kunna lägga ihop det där pusslet igen.

För vem är det egentligen som bestämmer normerna om hur man ska vara, se ut och tänka ?

Nej huvudsaken är väl att man mår bra i sig själv och att andra faktiskt accepterar en för den man är utan att titta sådär snett ?Så nej det gäller att hålla huvudet ovanför vattnet och fortsätta simma utan att sjunka ner i depressionens mörka djup igen.