mspbubblet

Tänkte jag skulle skriva ett litet kortare inlägg om mitt förhållande till dessa giganter. Det började med att jag blev skräm för dem som barn. Minns inte så mycket själv egentligen mer än att en av dem sträckte ut sin snabel och tog min glass som jag höll i handen där jag satt i vagnen. Kanske har jag återgett det minnet med hjälp av vad andra har berättat men jag tror den där rädslan alltid suttit kvar i kroppen. Hur som haver så kommer man ju inte i kontakt med dem så ofta. Fast jag har passat på då Maximum turnerat under åren och närmat mig dem steg för steg. Sedan började jag av en slump att se serien om Echo på animal planet och helt plötsligt fick jag en helt ny bild av dem. Visst kunde jag en del fakta innan men den serien ja är verkligen helt magiskt otroligt bra. Så okonstlad till skillnad från bilden man annars kanske har av dem. Det har lett till att jag idag inte är rädd utan känner mer för dem, även fast de är hiskeligt stora. Också värmer det att höra andra historier om dem , så som den om den fd cirkuselefanten som älskade sin skötare eller den om elefanten på zoo som tyckte om M&Ms. De kanske inte kan känna på det sätt vi människor menar med att känna känslor men helt klart så har de ett språk. för sig. Och det är tragiskt att höra alla dessa skrämmande berättelser eller att se bilderna på tjuvjakten som ständigt pågår. Varför ska vissa människor vara så kallblodiga och giriga ?
Visst att det handlar om att få vardagen att gå ihop och stora ekonomiska värden men tänk på vad som går förlorat istället om djuren försvinner. Det tycker åtminstone jag är en väldigt hemsk tanke i sig.