Tio år

Idag är det precis tio år sedan Svergies dåvarande utrikesminister Anna Lind mördades. Fastän det har gått tio långa år så minns jag precis vad jag gjorde när beskedet om att hon hade blivit attackerad &knivhuggen. Det var morgon och jag skulle ha lektion men allting stannade liksom upp. Vi som ville fick ta paus medan nyheterna vällde in från media så jag gick ut och ställde mig vid räcket i ljusgården.Minns den där spända stämningen som man nästan kunde ta på och hur alla undrade vad som skulle hända nu.
Det blev en chock också i vår lilla värld , inte bara i den stora.
På något sätt så hämtade vi ju oss ifrån den men minnet består för tanken som slog oss blev ju :om något så hemskt otäckt kan hända i ett litet land som svergie vad kan då hända i världen ?
Den tanken är faktiskt bitvis riktigt skrämmande. Nu säger jag ju också att man inte ska gå runt och oroa sig hela tiden. Det mår man ju inte bra av men man ska vara vaksam på saker som sker i ens närhet.
En annan händelse som också inträffade på hösten men många år tidigare nämligen år 1994 var ju Estonia-katastrofen. Vet lika väl vad jag gjorde i den stunden när vi fick veta vad som hade hänt ute på Östersjön. Var i skolan och hade musik. De som ville fick sitta kvar och reflektera, ha en tyst minut för alla de som förolyckades. Killarna misskötte sig såklart och blev utskickade från klassrummet.
Fick veta långt senare att pappa hade en gammal kompis som omkom :/
Även fast de inte hade haft kontakt på många år tror jag att det här tog på honom och det kom ju så nära på något sätt ändå. Länge vajade flaggan på skolgården på halv stång den hösten.
Fast ändå den sak jag reflekterat mest kring ändå är kriget i Afganhistan. Inte för att jag har några direkta kopplingar dit , snarare väldigt indirekta genom att en av brorsans gamla kompisar var soldat.
Ja var,,,han förolyckades då bilen de färdades i körde på en vägbomb. Minnns honom som en tystlåten &snäll kille som var mycket hos oss en period då de umgicks. Fast jag hade ju egentligen ingen kontakt med honom genom att jag är så mycket yngre än båda mina syskon men ändå.
Kändes minst lika konstigt för mig när nyheterna om olyckan kom och det läckte ut att han var en av de skadade även om vi visste det några dagar innan tidningarna fick veta hur det låg till.
Kanske blev det också extra jobbigt eftersom jag nåra år tidigare hade haft kontakt med en amerikansk soldat via nätet. Båda två var väldigt vanliga killar när allt kom omkring. 
Vet ju att jag redan då gick på nålar när Nick berättade att han skulle dit även om det var innan X dog. Jag vet inte hur jag klarade av skolan &vardagen men på något sätt gick det. Kan bara föreställa mig all den oron som deras familjer måste känna. Hur som helst sp kom Nick hem igen och mailade, gissa om jag var lättad men sedan rann vår kontakt ut i sanden men en del av mig undrar fortfarande var han blev av..eftersom han inte skulle behöva åka en fjärde gång. Han fick i aööa faöö mig att skratta gott när han skämtade om deras torkade konserver som egentligen heter Meal Ready To Eat och förkortas MRE för det skulle enligt honom utläsas som Meal Redy To Explode.
Har alltid tyckt att krig är onödigt. Visst är de modiga som vågar försvara sitt land eller en god sak men riskinsatsen är dessto större. Min ståndpunkt i det hela blev ännu starkare efter att vi varit i Kroatien &Bosninen för att hälsa på anhöriga till min brors ex. Det var hemskt att se alla spåren sedan kriget..utbrända byar, ett utbombat sjukhus och hål efter splitter i många av husfsaderna.
Nej krig är verkligen hemskt.
 
"Killing has no reason
Killing has no soul
Killing has no right
Killing has no goal"
 
(Ur Catch The Moon av Stefan Andersson)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0