Du modiga människa
Idag börjar mitt inlägg med de raderna.
Jag kände visserligen inte Kristian Gidlund personligen men också jag blev gripen av att höra hans berättelse i somras. Visste inte ens vilka Sugarplum Fairy var då. Fast tänk att det finns så modiga människor som han.Som vågade ge en så fruktansvärd sjukdom ett ansikte utåt.
Många av oss har någon anknytning till den . Det jobbigaste måste ändå att vara drabbad själv men det är också jobbigt för omgivningen att behöva stå vid sidan av och se på.Se på hur någon man älskat, känt och skrattat med sakta bryts ner av sin egen kropp. Vet inte om det är fel av mig att ens jämföra med när ett älskat djur är den drabbade, men vad är egentligen rätt sätt att tänka en sådan här gång ?
Många av känslorna tror jag ändå är snarlika. Låt mig berätta:
Min familj tog hand om en äldre bordercolllie tik. Hon var åtta år när hon kom till oss som omplaceringshund. I början kanske det fanns en viss osäkerhet som hos alla nya hundägare men hon blev snabbt vår ögonsten, Hon var med oss överallt(nästan) och vi hade så mycket roligt ihop. Ända tills...eländet började då mamma kände en knöl, stor som en ärta i ett ljuver. Man har ju läst så mycket om hur ljuvertumörer börjar men ändå så tror jag att man försökte förneka det. Åtminstone i början men knölen växte så det blev en tur till veterinären för provtagning. Beskedet vi fick slog ner som en bomb.
Elakartad cancer. Fast Bianca mådde bra och verkade själv oberörd av det hela just då. De tänker ju inte på samma sätt som vi utan de lever mer i nuet. Hur som helst så blev det så att vi tog beslutet att operera henne &det skulle bli ytterligare två operationer då tumörerna kom tillbaka. Det som gjorde att vi ändå fortsatte var att hon mådde så bra trots allt. Bara ett par veckor efter varje gång så var det full fart på henne igen..som om inget hade hänt. Annars hade vi aldrig låtit henne gå igenom så mycket. Vi visste ju att hon var sjuk men samtidigt slog vi ifrån oss det och trodde kanske att det skulle gå bra i alla fall. Man ville liksom inte tänka på det.
Fast sedan gick allt fort, för fort. PÅ sommaren då vi hade haft henne i fyra år så blev hon tvärdålig en morgon. Hon var som vanligt med oss ut på morgonpromenaden men sedan spydde hon bara upp maten och verkade helhängig. Mamma ringde till veterinären som inte ville lämna henne över helgen. Fick veta det på telefon då jag var på mitt dåvarande jobb. De åkte upp och sedan var allt tyst i många timmar framöver. Hade en kompis som kom till oss efter att jag hade slutat för dagen men jag kände ändå på mig hur det hade gått när de kom hem och klev ur bilen.Jag visste att vår modiga hund som hittills hade hoppat över alla hinder var borta och inte fanns längre. Till en början så anklagade mamma mig för att jag inte grät men jag ville inte visa mina känslor inför kompisen. Annat blev det sedan....stannade hemma från jobbet i några dagar men fortfarande så kan tårarna komma när jag ser tillbaka och minns vår älskade "Skorvenlurv".Jag vet hur tomt det känns utan henne men jag vet också att hon inte hade velat se oss ledsna utan vi kämpar på dag för dag. Mamma i sin sorg blev rakt sjuk av det hela och hon vägrar på ett sätt gå vidare när hon inte vill skaffa någon ny hund.
Visst förstår jag henne på ett sätt. Det gör jag men samtidigt måste man också se på den andra sidan. Hur mycket man får tillbaka av dem om man vågar leva i nuet och hur hel de kan få en att känna sig. När man har djur så måste man både kunna planera väldigt kortsiktigt och se saker från ett längre perspektiv.Men att bara gräva ner sig i mörka tankar och tänka på slutet som ska komma en dag, det går inte. Då blir man bara olycklig till sist.Det lärde jag mig tack vare en annan fyrfota vän som jag miste tidigare än Bianca. Antar att även om jag inte hann känna honom så länge så var han ändå mitt livs kärlek och han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Den saken kan inget ändra på men det är ju så att man alltid bär dem med sig ändå oavsett vad som händer i livet. De finns alltid med en ändå och man har ju foton som man kan titta på med, se tillbaka och minnas alla glada stunder som man haft ihop tillsammans.Dessutom så är djur underbara på det sättet att de tycker om en villkorslöst för den man är.De bryr sig inte om hur man ser ut eller något liknande och jag har då nästan alltid känt mig trygg och glad i deras sällskap. Kanske är det så att jag bara haft oturen att träffa fel människor i livet Visst finns där några bra kontakter med men jag har inga nära vänner idag. För att jag inte litar på folk då jag blev mobbad större delen av min skolgång och för att jag blivit sviken tidigare av ett par som utgett sig för att vara mina vänner när de i själva verket kanske bara utnyttjade mig & var med mig för att de inte hade någon annan att umgås med.
Nej sådana *vänner* behöver man inte.Det här är naturligtvis bara mitt sätt att se på saken men jag kan inte utgå från någon annans synvinkel.En gång fick jag rådet att göra mer som katten *fräsa ifrån och det har jag nog börjat att värdesätta mer. Man måste våga stå på sig och inte låta andra människor kliva på en för sina egna syften eller vad de nu kan tänkas ha för motiv bakom. För att kunna gå vidare i livet &läka ihop så har jag kanske några udda intressen men de är mina och jag vågar stå för dem då jag älskar att pyssla&vara kreativ.
Jag kände visserligen inte Kristian Gidlund personligen men också jag blev gripen av att höra hans berättelse i somras. Visste inte ens vilka Sugarplum Fairy var då. Fast tänk att det finns så modiga människor som han.Som vågade ge en så fruktansvärd sjukdom ett ansikte utåt.
Många av oss har någon anknytning till den . Det jobbigaste måste ändå att vara drabbad själv men det är också jobbigt för omgivningen att behöva stå vid sidan av och se på.Se på hur någon man älskat, känt och skrattat med sakta bryts ner av sin egen kropp. Vet inte om det är fel av mig att ens jämföra med när ett älskat djur är den drabbade, men vad är egentligen rätt sätt att tänka en sådan här gång ?
Många av känslorna tror jag ändå är snarlika. Låt mig berätta:
Min familj tog hand om en äldre bordercolllie tik. Hon var åtta år när hon kom till oss som omplaceringshund. I början kanske det fanns en viss osäkerhet som hos alla nya hundägare men hon blev snabbt vår ögonsten, Hon var med oss överallt(nästan) och vi hade så mycket roligt ihop. Ända tills...eländet började då mamma kände en knöl, stor som en ärta i ett ljuver. Man har ju läst så mycket om hur ljuvertumörer börjar men ändå så tror jag att man försökte förneka det. Åtminstone i början men knölen växte så det blev en tur till veterinären för provtagning. Beskedet vi fick slog ner som en bomb.
Elakartad cancer. Fast Bianca mådde bra och verkade själv oberörd av det hela just då. De tänker ju inte på samma sätt som vi utan de lever mer i nuet. Hur som helst så blev det så att vi tog beslutet att operera henne &det skulle bli ytterligare två operationer då tumörerna kom tillbaka. Det som gjorde att vi ändå fortsatte var att hon mådde så bra trots allt. Bara ett par veckor efter varje gång så var det full fart på henne igen..som om inget hade hänt. Annars hade vi aldrig låtit henne gå igenom så mycket. Vi visste ju att hon var sjuk men samtidigt slog vi ifrån oss det och trodde kanske att det skulle gå bra i alla fall. Man ville liksom inte tänka på det.
Fast sedan gick allt fort, för fort. PÅ sommaren då vi hade haft henne i fyra år så blev hon tvärdålig en morgon. Hon var som vanligt med oss ut på morgonpromenaden men sedan spydde hon bara upp maten och verkade helhängig. Mamma ringde till veterinären som inte ville lämna henne över helgen. Fick veta det på telefon då jag var på mitt dåvarande jobb. De åkte upp och sedan var allt tyst i många timmar framöver. Hade en kompis som kom till oss efter att jag hade slutat för dagen men jag kände ändå på mig hur det hade gått när de kom hem och klev ur bilen.Jag visste att vår modiga hund som hittills hade hoppat över alla hinder var borta och inte fanns längre. Till en början så anklagade mamma mig för att jag inte grät men jag ville inte visa mina känslor inför kompisen. Annat blev det sedan....stannade hemma från jobbet i några dagar men fortfarande så kan tårarna komma när jag ser tillbaka och minns vår älskade "Skorvenlurv".Jag vet hur tomt det känns utan henne men jag vet också att hon inte hade velat se oss ledsna utan vi kämpar på dag för dag. Mamma i sin sorg blev rakt sjuk av det hela och hon vägrar på ett sätt gå vidare när hon inte vill skaffa någon ny hund.
Visst förstår jag henne på ett sätt. Det gör jag men samtidigt måste man också se på den andra sidan. Hur mycket man får tillbaka av dem om man vågar leva i nuet och hur hel de kan få en att känna sig. När man har djur så måste man både kunna planera väldigt kortsiktigt och se saker från ett längre perspektiv.Men att bara gräva ner sig i mörka tankar och tänka på slutet som ska komma en dag, det går inte. Då blir man bara olycklig till sist.Det lärde jag mig tack vare en annan fyrfota vän som jag miste tidigare än Bianca. Antar att även om jag inte hann känna honom så länge så var han ändå mitt livs kärlek och han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Den saken kan inget ändra på men det är ju så att man alltid bär dem med sig ändå oavsett vad som händer i livet. De finns alltid med en ändå och man har ju foton som man kan titta på med, se tillbaka och minnas alla glada stunder som man haft ihop tillsammans.Dessutom så är djur underbara på det sättet att de tycker om en villkorslöst för den man är.De bryr sig inte om hur man ser ut eller något liknande och jag har då nästan alltid känt mig trygg och glad i deras sällskap. Kanske är det så att jag bara haft oturen att träffa fel människor i livet Visst finns där några bra kontakter med men jag har inga nära vänner idag. För att jag inte litar på folk då jag blev mobbad större delen av min skolgång och för att jag blivit sviken tidigare av ett par som utgett sig för att vara mina vänner när de i själva verket kanske bara utnyttjade mig & var med mig för att de inte hade någon annan att umgås med.
Nej sådana *vänner* behöver man inte.Det här är naturligtvis bara mitt sätt att se på saken men jag kan inte utgå från någon annans synvinkel.En gång fick jag rådet att göra mer som katten *fräsa ifrån och det har jag nog börjat att värdesätta mer. Man måste våga stå på sig och inte låta andra människor kliva på en för sina egna syften eller vad de nu kan tänkas ha för motiv bakom. För att kunna gå vidare i livet &läka ihop så har jag kanske några udda intressen men de är mina och jag vågar stå för dem då jag älskar att pyssla&vara kreativ.
Kommentarer
Trackback
