mspbubblet

Hejsan på er alla glada Bubblare där ute.
Ni som fortfarande är hemma och kan kolla in om det har hänt något nytt här. Annars får ni som är på semester&inte har någon dator gå in och läsa i efterhand.Idag tänkte jag starta på ett av mina nya projekt men jag ville gå in här först och skriva några rader.
Först så har jag medvetet inte varit inne så mycket på MSP på sistone. Har delvis pysslat med en del andra saker och ibland så ör även åskan mina chanser till att sitta vid datorn men mycket beror på att jag tycker det är så störande när sidan jämt laggar så fort det är fler inloggade i ett chattrum.
Det blir helt enkelt inte lika roligt att spela på grund av det så då startar jag hellre Sims 3 eller gör något annat istället för att spela MSP då det knappt går. Så nej jag har INTE slutat även om det är närmare nu än någonsin men om jag gör det så fråga inte. Jag ger inte bort Connie till någon som jag inte känner och funderar inte på att göra det heller.

Så nu vet ni läget om jag inte skriver här på ett tag. Ska i alla fall försöka ta mig i kragen och gå in o sköta booniesarna lite mer  än vad jag gjort på sistone och svara på meddelanden som jag får men jag vill inte chatta eller lägga till nya vänner just nu.

Ni som känner mig vet också att syrrans vovve är gammal& sjunger på sista versen så jag har börjat förbereda mig för den dagen han inte kommer att finnas för de kommer förmodligen inte skaffa någon ny hund och det kommer att ta ett tag innan jag kan köpa en egen vovve men det är fortfarande min plan.

Det är lite småroligt att tänka på hur rädd jag var för honom i början innan jag lärde känna honom och hur många gånger man nu sedan har suttit med honom i knät, gått på promenader och lekt tillsammans.

Så visst även om han inte är min hund kommer man ju ändå att sakna honom, den saken är säker för det är inte alltid så lätt att tänka på de där glada stunderna man haft ihop men eftersom han bara blir sämre vore det egentligen skönare om de kunde ta beslutet att låta honom somna in så han slipper plågas& ha ont mer. För man ska väl sätta djurets bästa först och inte sitt eget ego?

För visst samtidigt som Biancas slut kom lite som en chock för oss, som en otäck överraskning så visste vi ju ändå att hon bar på en hemsk sjukdom som skulle leda till slutet en dag.Att det sedan skulle gå så snabbt som bara på månad det tror jag vi inte ens hade kunnat föreställa oss men jag tror man måste veta var gränsen går ändå även om man samtidigt ska ta vara på varje dag man får tillsammans med dem för man får ju så mycket tillbaka. Om än inte ekonomiskt då handlar tyvärr djurägande mestadels om pengar men de ger så mycket tillbaka rent känslomässigt och får en att må så mycket bättre även när man är nere.

Min största önskan vore att syrrans vovve får somna in fridfullt hemma samtidigt som mina päron skulle sluta att kritisera mitt val att skaffa hund så, för det är faktiskt mitt val och mitt liv.

Jag vet inte om jag kommer att få en familj, förmodligen inte eftersom jag inte litar på folk men jag vill ändå inte bo i gruppbostad med påtvingat umgänge, ändå så vill jag ha sällskap och jag älskar djur men känner mig inte motiverad längre at bara gå ut med andras vovvar hela tiden utan jag vill känna att jag har något som bara är mitt eget.