MS Estonia
Idag är det en sådam där dag som alltid känns i 
. Jag vet inte varför eller jo det gör jag, för jag minns så väl vad jag gjorde när vi fick veta att Estonia hade förlist ute på Östersjön. Fastän jag inte var mer än tio år så kommer jag ihåg det, att jag var i skolan och vi skulle ha musik när någon kom in i klassrummet och berättade om det för vår lärare .De som ville fick sitta kvar i lektionssalen och hålla en tyst minut för alla de som hade förolyckats , men ja några av killarna kunde såklart inte vara tysta så vår lärare fick lov att köra ut dem också kommer jag ihåg hur flaggan på skolgården halades på halv stång. Det var helt enkelt en sorgens dag och jag tror det kan vara svårt att förklara den stämningen som sedan la sig över allting, över hela landet några dagar efteråt för de som inte var med om det. Fick sedan , många år senare veta att min pappa hade en barndomskompis som var med ombord just den natten och som tyvärr fanns med bland de omkomna.
. Jag vet inte varför eller jo det gör jag, för jag minns så väl vad jag gjorde när vi fick veta att Estonia hade förlist ute på Östersjön. Fastän jag inte var mer än tio år så kommer jag ihåg det, att jag var i skolan och vi skulle ha musik när någon kom in i klassrummet och berättade om det för vår lärare .De som ville fick sitta kvar i lektionssalen och hålla en tyst minut för alla de som hade förolyckats , men ja några av killarna kunde såklart inte vara tysta så vår lärare fick lov att köra ut dem också kommer jag ihåg hur flaggan på skolgården halades på halv stång. Det var helt enkelt en sorgens dag och jag tror det kan vara svårt att förklara den stämningen som sedan la sig över allting, över hela landet några dagar efteråt för de som inte var med om det. Fick sedan , många år senare veta att min pappa hade en barndomskompis som var med ombord just den natten och som tyvärr fanns med bland de omkomna.Så idag tänder jag faktiskt alltid ett ljus här hemma också skickar jag en tanke till alla som på något sätt kom att beröras av katastrofen den natten. Jag försökte se den nya filmatiseringen som har kommit av händelserna , men jag kunde inte se mer än ett avsnitt sedan fick jag ont i magen.Det får jag kanske redan när jag hör radioupptagningarna på de där första nödanropen som finns sparade: Mayday,Mayday.
På samma gång som det är intressant att höra hur radiotrafiken gick mellan de olika båtarna, men inte ens de trodde ju riktigt från början på vad som hade hänt för att det var så ofattbart allting.
Silja Europa var en av de första båtarna att komma till olycksplatsen och här har jag fotat henne 2008 på väg ut från Mariehamn. Själv så står jag ute på däcket på Silja Festival som var det fartyg vi kom att åka med på linedancekryssning totalt fem gånger, fyra till Åbo och en vända var vi ända till Riga.
Då vi var till Riga, ett år senare 2009 så kommer jag ihåg att de fick lov att rakt ändra kurs när vi skulle tillbaka hem för att det blåste så, man kunde till och med höra hur flaskorna uppe i taxfreen låg och klirrade mot varandra och serveringarna ombord stängdes.
Jag fick en liten släng an sjösjuka den gången, men jag var i varje fall inte ensam om att sitta där i trappen på mittdäck och följa resan via GPSn på TVskärmen utan vi var ett gäng,Tror att det kanske var det bästa sättet där och då att mota oron på, för den ångesten som kom med yrseln var nog det värst, jag klarade mgi i alla fall från att behöva kräkas Man kände sig så liten där , mitt ute på det öppna havet och kanske fanns tankarna på Estonia 1994 där någonstans i bakhuvudet.
Fast man försökte ju såklart att mota bort dem , men ja ibland så är det där väl kanske lättare sagt än gjort med.
Hur som haver gick ju kryssningen bra i slutänden , men det var nog första gången jag var totalt utpumpad och sov större delen av bussresan tillbaka hem. Sedan när man väl skulle landa igen hemmavid, så var det som att marken gungade i ett par dagar.
/Silvertärnan
