Fotografering av modellhästar

Jag har under ett par dagars tid ägnat mig åt att fotografera några av mina modellhästar. Brukar ju passa på att försöka med att  ta med mig dem ut ibland när vädret tillåter det, om inte vinden tar i allt för mycket. En del av de som passerar mig tycker ju kanske att ser lite märkligt ut idå jag ibland krälar runt på marken , allt i jakten för att komma åt den perfekta vinkeln men tro mig det finns de som har mycket mer udda intressen än så här, till exempel de som leker med modelljänrvägar och varför ska man egentligen överhuvudtaget se ner på folk som vågar sticka ut bland mängden och vara sig själva?
Nej allt det där är bara så konstigt att det är så svårt med försomar och jag tänker nog inte skriva mer än så just nu , om det eftersom jag inte vill riskera att det här inlägget ska förvandlas till  en mer djuplodande avhandling om det ämnet.
Fast det är ju klart att det ändå  är en relevant och bra fråga att ställa eftersom jag själv har upplevt folks blickar på mig många gånger, eller hört en del kommentarer ibland  från de som passerat längs efter gångvägen. 
Det ironiska i det hela är väl att också att även om jag själv alltid har varit blyg av mig, så föredrar jag faktiskt då folk är ärliga och frågar mgi vad jag gör än säger saker som de tror att jag inte ska uppfatta. Vet man inte hur situationen ser ut, ja så är det bättre att istället hålla tyst och gå vidare utan att vräka ur sig saker som kan uppfattas på ett sårande vis.
Här är han. min stiliga tinkerkille Castaway. Han fick verkligen möjligheten att komma till sin fulla rätt där nere.
Vilket jag kanske hade på känn att han skulle göra när jag valde att plocka med mig honom dit ner.
Fast jag vågade ju ändå inte tro att korten på honom skulle bli så här pass lyckade i slutänden,
Det är ju tur att de blev så fina, för då slipper jag ju göra om det och jag hade faktiskt hans namn lite i åtanke med när jag valde att ta med mig honom dit ner till stranden och ställde honom mitt ibland alll denna bråte som ligger uppspolad där,
Vågade inte ställa honom närmare vattnet än så här, men jag tror ändå att jag fick med en rörelse som alltid gör att bilden blir lite mer levande.
Lonesome Ranger på plats vid kilpporna
Passade på att försöka få till en riktigt bra närbild på hans huvud, fast det blåste tyvärr lite mer idag och det gav mig inte lika gptt om marginal till att försöka ta om när resultatet inte blev riktigt som jag hade tänkt mig.
Det gick kanske bättre nere på stranden, där det var mer lä.
Visst är han riktigt söt den här"lilla" gulbruna killen ?
Han passade mer än väl in i omgivningen
 
 
Tänka sig hur det kan bli ibland med vissa modellhästar. Den här killen tyckte jag från början inte alls om utan jag funderade till och med på om jag skulle sälja honom. Sedan så kom jag  ändå på ett namn åt honom och nu är jag så glad över att Crimson Tide är min! För han har verkligen växt sig in i sin roll och kanske är det som så att jag börjat gilla honom mer och mer..
Nu skulle jag aldrig börja tänka i de där gamla banorna , då jag tycker att han har någoting visst över sig,. utan att jag jag riktigt kan sätta fingret på vad det är med honom.
Det kanske har någoting att göra med hans vakna intryck att göra ? Dessutom så får jag lov att konstatera att jag inte längre bara har ett ställesom jag måste fota en del av mina breyers på, nej nu har jag ju tagit mig ner till vattnet med.
Bara en bit plast? Ibland så verkar de i alla fall väldigt levande.
 
 
 
 
 
 
 
 

Så vänder

Så vänder även en morgon som börjar lite gråtrist och blir en helt underbar dag. Fast det vet man ju såklart inte när man kliver upp ur sängen och det är helt mulet. Då är det väldigt lätt att anta att resten av dagen kommer att se likadan ut som den föregående. Det är lite otroligt också vad ljuset som kommer med solen verkligen kan göra stor skillnad för humöret. Så är det ju faktiskt att man blir mycket gladare då solen skiner än när regnet strilar ner. Fast regn ger samtidigt också liv och det rensar luften från alla pollen men ändå är det mycket svårare att kliva upp sådana dagar. Nåja nej nog pratat om vädret nu igen. Fick en avi igår så idag när jag ändå behövde köpa mat och sand åt hamsterpojkarna så passade jag på att hämta ut paketet.
Även fast jag visste vad det var då jag såg avsändaren så kändes det fortfarande löjligt spännande att öppna det hela.
Inget är som att öppna och hitta en massa papper!
Dags för en djupdykning...
Så var mumien på väg upp.

Vänta nu det här är nog ingen mumie, det börjar likna en...
Just det en härlig Peter Stone ISH,läckert målad till ett fint quarterhorse sto som kommer att få heta Ramblin' Sally när allt blir klart. Hoppas hon blir en perfekt kompis till Matilda som inte kommer behöva känna sig ensam bland alla quarterkillar längre. Fast nu får jag inte plats med så många fler hästar i lgh heller åtminstone inte i traditional storleken , inte om jag själv och hamstrarna ska få plats. Så hon är en av de sista . På väg in har jag egentligen bara en till, sedan är planen att jag ska försöka bli av med lite saker istället. Hur det går är dock en annan fråga.
 
/Connie
 

Willoughbys Riverdance

Nu tror jag allt att det är någon här som har dansat regndansen för dropparna har börjat falla ner från himlen. Jag såg ju visserligen molnen tidigare idag då jag var ute på en liten promenad. Glömde ta med mig kameran och det var typiskt. Fast så är det väl alltid, när man inte har den med är fåglarna på bästa humör för att fotograferas. Idag hade småskraken påpasslig nog simmat upp i kanotrännan och var sådär oblyg. Sedan satt en tärna på kajkanten och verkade inte heller rädd av sig . Typiskt med andra ord. Nu får jag väl ladda batterierna istället och ta den med mig nästa gång jag går förbi där nere. Men då är det ju inte alls säkert jag får syn på något. Fotografens dilemma. Något som jag var ut och tog kort på idag var i alla fall min ena modellhäst, Willoughbys Riverdance. Han fick flytta in hit enkomt eftersom jag är svag för läckra skimlar och föll som en fura vid första anblicken, sedan har jag inte avgjort ännu om han är en KWPN eller något mer ovanligt som en Irish Draught..
Visst har tanken på att fota honom funnits där en tid men det har liksom inte varit väder förän nu. Dock blåste det lite för mycket för att jag skulle våga mig på att ta ut de andra som jag också saknar kort på. Fast då fick jag ju koncentera mig på River ett tag. Vilket förstås medförde att jag har världens plan på var jag ska ta bilder på honom härnäst. Får kliva upp tidigt någon morgon framöver om det är bra väder helt enkelt och linda in både honom och basen i handdukar innan han åker ner i en plastkasse. Tycker det är den lättaste metoden för att ta dem mellan de olika ställena om man ska plåta även om det medför vissa risker med.  Man vill ju inte gå runt och bära på något som är allt för otympligt, i alla fall ingen längre sträcka.
Han har verkligen ett uttrycksfullt huvud.
Den här bilden fotade jag lite på känsel då det är svårt att komma åt alla vinklar. Det ser nog lite lustigt ut då man ligger och krälar på marken men vad gör man inte, man måste ju våga prova för att få till de där plåtarna
.

Tinkrar!

Jag har alltid gillat dem. I alla fall sedan jag första gången såg en bild på den amerikanska hingsten Latcho Drom. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör dem så speciella. Fast jag tror att det är ett faktum att jag gillar dem då de är härligt håriga. Dessutom så verkar de allra flesta vara trevliga som individer och jag tycker de har en viss utstrålning. Må hända att det kan finnas undantag men det gör det ju alltid. Sedan så blev jag ju inte mindre fast för dem efter ett par besök på Nolbackens Tinkerstuteri i Östansjö utanför Örnsköldsvik, Har man vägarna för bi där måste man ta kameran med sig!
Nyfiken i en strut, eller så undrar den nyfikna unghingsten Dell Boy  om man får äta upp kameran.
Så det har blivit ett en flock modelltinkrar i stallet såklart.
 
A Little Spot Of Shadows , hingst.
Lady Of The Lake, sto
Tristan, hingst
Wyatt Eearp , hingst
Nordic Lightning, hingst
Delton, (målad av Sophie Nordström efter förlagan Dell Boy såklart)
 

Shirehingstar

Eftersom jag har lovat er att jag ska bli bättre på att visa upp mina modellhästar så måste jag göra något åt den senaste tidens torka. Ja, det regnade ju i morse men jag har inte varit speciellt bra på att lägga upp några bilder på dem eller skriva här. Nej det har varit något som jag tänkt men sedan har det stannat vid en tanke. Nu gör dock vårsolen så att jag känner hur inspirationen återvänder med värmen så jag väljer därför att visa upp de hästar som kom in i stallet efter Blue Suede Shoes. Jag har ju kanske alltid haft en dragning åt kallblod. Jag vet inte riktigt när det började men det kanske var tack vare alla mina somrar jag tillbringade med en flock unghingstar. Visst kan jag tycka nu att jag var aningens oförståndig men samtidigt lärde mig de där killarna så mycket hästvett. Så jag tror att de lade grunden till varför jag snöat in på hästar med mycket behåring. Dessutom tror jag det är något i deras temperament som tilltalar mig. Sedan så finns det ju även kallblod med mer motor i men jag tycker om de där hästarna som är lugna ,nyfikna och kloka.
Sista sommaren det gick hingstar på bete där en bit från vår stuga var magisk. Av alla flockar så lärde jag mig utan tvekan mest då och jag glömmer aldrig den lilla bruna kallblodshingsten som kom travande varje gång han fick syn på mig. Det spelade ingen roll var de var i hagen. Fick han syn på mig så kom han nästan alltid farandes med en gnäggning. Nu vad det dock mina modellhästar jag skulle skriva om men ibland hänger ju intressena ihop.Ni har ju redan sett att jag har ett shiresto så nu måste ju även mina killar få visa upp sig för de var ju ändå först på plats.
Merlin
Murdoch
 
 
 
 
 
 
 

Blue Suede Shoes

Den tredje hästen att komma in på stallplanen var också en helt unik gosse. Eller jag får nog säga att han är det fortfarande eftersom han än så länge är kvar hos mig. Funderingar finns dock på att placera om honom till ena systerdottern men det är bara funderingar eftersom han fortfarande betyder så mycket för mig ändå. Egentligen så kanske han får bli kvar eftersom han bara kommit att symbolisera allt mer också sedan jag hörde talas om mustanghingsten Cloud för fösta gången och såg filmerna om hans liv. Så vid närmare eftertanke vill jag nog inte alls skiljas från min kille Blue Suede Shoes egentligen. För han är en pärla trots sitt vilda temperament. Han är ingen häst som går med på att bli hanterad hur som helst och han är inte rädd för att säga ifrån Helt enkelt får man säga att han gör sig bäst i frihet. Gillar uttycket " Du kan ta en mustang från det vilda, men du kan aldrig ta det vilda från mustangen" och jag håller fullständigt med om den meningen. För om man tar en mustang från det vilda och tränar den, så vad har man kvar då egentligen  och hur snäll är man i själva verket mot en häst som levt kanske hela sitt liv bekymmerslöst i frihet. Ja nu ska vi ju inte säga att det vilda livet är helt utan vedermödor för det kan vara väldigt tuffa förhållanden ibland  men de är trots allt fria. Ska de då inte få förbli det kan man tycka ? För hör jag ordet mustang så tänker jag genast på två ord och det är just frihet och stryrka. Ändå ses de idag kanske mer än någonsin som ett ogräs i sitt hemland  dit de kom som invandrare en gång men anpassade sig synnerligen väl och blev en del av själen och mystiken som gör Amerika just till USA vi känner idag. Varför ? jo allting handlar i grund och botten om somligas icketolerans mot andra arter och om rätten till mark. Vad har man hellre 2000 hästar som betar ner marken på ett naturligt sätt utan att slita på den utan byter område efter årstiderna eller 4000 nötkreatur som trampar sönder allt i sin väg ? Frågar ni mig vad svaret på den frågan är så är det väl uppebart vad jag tycker. Heja mustangerna, ner med byråkratiska BLM!
Känner ni att ni blivit nyfikna och vill lära er mer om mustangerna så tycker jag att ni ska gå in på http://www.thecloudfoundation.org/ och läsa mer eller kolla efter klippen om Cloud på youtube. Dessutom så finns det en så otrolgit gripande men samtidigt sorlig video där på en hingst som de kallade för Braveheart. Hans tapperhet visar hur långt en hingst går för att försvara sin familj om det krävs av honom och den ger mig kalla kårar fortfarande samtidigt som jag tycker den säger så mycket om hur underbara dessa hästar är precis som de är.Sedan älskar jag ju filmen Spirit-Stallion of the Cimarron men framför allt soundtracket är magiskt bra
 
 
 
 

Ruffian

Det har gått ett tag sedan jag skrev något om mina modellhästar här på bloggen. Fast nu känner jag att det är dags igen att skriva några rader om en av de som var först in i samlingen, eller ja hon kom in som god tvåa i stallet eller vad man ska säga om samlingens grundbult.. Hur som helst var förlagan en amerikansk galoppör vid namn Ruffian. med en minst sagt hjärteknipande historia som bakgrund . Ett enda lopp och avel kan göra att även en till synes okrossbar häst blir övertrumfad till sist av den egna viljan och sina egna ben. Då det hände 1975 fanns inte den teknik vi har idag heller att tillgå men ibland måste man fråga sig hur långt man ska gå i vården av dem. Klart man griper tag i varje halmstrå som finns och gör allt, men allting går inte att fixa. Ska en häst som är född för att springa och älskar det, plågas genom att hänga kanske flera månader i vagga ? Nej även om det är svårt så måste man komma ihåg att det alltid ska vara djurets bästa som gäller och det är knappast värt att utsätta ett kraftfullt djur för ett sakta borttynande hängande.
Modellen symboliserar för mig bara en del av det som gjorde Ruffian så speciellt magisk, jag var inte ens född det året som hon förolyckades men jag kan ändå förstå storheten i denna häst genom att se på alla gamla klipp från youtube på när hon sprang. Hon var verkligen en obestridd drottning, det är hon fortfarande.
Vill ni läsa mer om denna otroliga häst så får jag varmt rekommendera er att läsa boken Ruffian-Burning from the start, skriven på engelska av Jane Schwarts. Det finns också en film som ESPSN gjorde som jag sett men då jag fick veta att de som fanns i den närmaste kretsen kring Ruffian  inte gav dem rättigheterna till storyn så har jag svårt att gilla den. Jag tycker man ska respektera ett sådant beslut utan att förvandla allt till en kassako. För visst var storyn som gjord för en äkta Hollywood film men man måste också förstå varje persons enskilda sorg kring ödet i den och respektera det.

Norrskenets Baronessa

Nu ska ni få se vad som landade i en stor kartong här hemma idag. Tror det är bäst att hon får stå långt ifrån Merlin och Murdoch i alla fall. Annars kanske det blir några små hoppande shettisföl framöver men vi får väl se. För jag har ju en liten plan att föda upp tinker men Shire är ju kallblod de med så de kvalar in bland de raser jag gillar. Sedan har jag ju en del annat godis i hyllorna och skåpen med men just kallblod har alltid legat mig varmast om hjärtat. Kanske är det allt härligt hår som gör det och deras otroliga lugn som de ofta visar som gör att man smälter. Nåja kunde inte hålla mig från att befria henne från sin mumifiering när jag hade hämtat ut boxen. Detta trots att jag hade fått ett till paket med pysselsaker som jag var tvungen att gå ner på stan sedan och hämta. Lilla Baronessa fanns fem minuter bort på kiosken. Eller ja , lilla vet jag ju inte eftersom hon springer om herrarna med hästlängder fast det är hon väldigt , väldigt värd. Hon är nästan otäckt fin och jag ser fram emot att få fotografera henne på ett par alldeles speciella ställen.
Sedan kan jag också ska tillägga att hon fått namnet efter en hingst jag tyvärr aldrig hann se live, men han fanns här i Sverige och hette Bordenog Baro & var förstås en skimmelfärgad Shire.
 
Nej jag hann ju aldrig träffa Baron men däremot en av hans söner. Shiregårdens Cevin som var och visade upp sig i samband med en liten rasparad på travbanan. När man får se världens största hästras sådär på nära håll förstår man hur otroligt maffiga de faktiskt är. Sedan är det kanske aningens behändligare och lite billigare att ha en i modellversion :P Vill ni kolla in dem mer så kan ni kika in på http://www.shire.nu/

Hur allting startade

Hejsan på er alla. Jag har ju lovat att jag någon gång skulle berätta om hur jag snubblade in på just modellhästar så varför inte ta tag i skrivandet nu. Hur som helst så har jag alltid samlat på något ända sedan jag var barn. Först hade jag jättemånga playmobilhästar, sedan föll valet på kapsyler som var populära under en period. Lyckan var när min brors ena kompis gav mig två kassar fulla, de hade pizzeria! Sedan föll samlandet i glömska, eller ja jag tänkte inte på det i alla fall. Såg annonser om breyers i Min Häst och drömde mig bort men det blev aldrig så att jag fick någon. Fast jag hade tre stycken MLP. En av dem hängde med från allra fösta början och det var Posey. De två andra köpte jag dock själv och det var Surprise Newborn Cuddles aka Den Rosa Grisen eller bara Grisen kort och gott och den andra var Sweetie Baby Liqurice. Sedan hade jag också såklart några barbiehästar, varav jag älskade ett par mindre. En traditonellt svart som jag hade döpt till Korall och en alldeles underbar liten skäck vid namn Kamomill.
Alla de här sakerna finns såklart kvar idag, hemma hos päronen fast MLP:na står här i bokhyllan med resten av den samlingen men den återkommer vi till. När jag sedan snubblade in på något att samla på så föll valet först på LEGOS Belville serie och då menar jag enbart stallserien. Har alla dem utom ett! . Efter detta tror jag att det var som vissa ponnyer gjorde sitt intåg på nytt. Har alltid gillat dem och nu kanske jag tog igen att jag inte fick fler när jag var liten *skratt*. Det kom i alla fall att bli ca 250 stycken till sist innan samlingen blev klar. Egentligen har jag två eller tre som fattas med så man kanske inte ska räkna dem som helt färdig men blir man någonsin det som samlare? *skatt*.Har dessutom några som jag gjort om så kreativiteten har alltid funnits där som en råd tråd också.
Efter ponnyerna så kom nästa steg.
Har en mindre samling med Petra-dockor från Lundby med. Hade ett par när jag var liten och alltid gillat dem mer än barbie. Så något har det i alla fall alltid varit :). Vidare så samlade jag på mig en hel hjord med små schleichästar efter ett tag.. Numera har den samlingen fått flytta hem till min systers ena tös som också verkar få samma intresse.Några offrades till costums även här men ett par har jag kvar i original än. Som finaste killen, Colours Of The Wind.
Sedan fick jag ett erbjudande om att köpa min allra första breyer,kanske var det bara en slump att det skulle bli en fjording men jag hade en tid innan sprungit på en livs levande i skogen också. Ja det är sant, hussen var där och övade timmerkörning med henne. Så det blev helt enkelt så att modellen fick bli uppkallad efter Freja också. Man ska egentligen akta sig för att köpa grisen i säcken sägs det, men jag slog till efter att ha fått ett brev med ett par foton på henne. Säljaren skulle trappa ner sin egen samling och hade därför ingen möjlighet att ha henne kvar.
Jag har då aldrig ångrat mig utan jag är fortfarande sådär löjligt glad över att  hon står där i hyllan. Visst har hon fått en del färgskav men inget är sådär markant och det kanske är lite av charmen också att det syns att hon har en del år på nacken. Så där har ni alltså i alla fall grunden till varför det blev modellhästar just för min del :)
Ska ju såklart också inflika att jag gillar riktiga hästar också men tycker faktiskt mest om att pyssla med dem&fota och har tyvärr absolut inte heller ekonomin för att ha en egen även om det ibland skulle vara lockande att ha en liten tricktränad shettis som Winnie!
 Nej också har ju min syster två pållar som jag får snutta på precis när jag vill och det brukar jag försöka göra allt som oftast en liten stund då jag följer med päronen dit för att hälsa på.
Jag på Silverdocka, kallblodstravare född 2000 e.Mogum -Näs Fuxen
Lilla charmiga utbrytardrottningen, 39-åriga shettisen Silvia

Ibland får man unna sig själv något

 
 
Ja, jag ska berätta om hur allting började men först måste jag få visa vad som anlände idag. Har suttit och dregglat över den här modellen ett bra tag då jag sett den på näetet. Fast jag trodde aldrig jag skulle få chansen att ha en i min ägo. Tills jag fick erbjudande från världens bästa Sophie om att köpa hennes. Visst kostade han en del, skjortan skulle vissa säga men då får jag knapra husmans ett tag. Dessutom gör jag ju inte så mycket annat och det är sällan numera som jag unnar mig sådana här saker. Han är faktiskt ännu finare på riktigt dessutom så jag kan bara föreställa mig hur kul jag ska ha till våren fast då ska det vara riktigt bra väder ute först såklart. Verkligen inga onödiga risktaganden här inte.
Alltid lika spännande med kartonger. Tur att den var lätt att bär hem åtminstone.
Nu ska jag simma i papper!
Blå bubbelplast var något nytt, faktiskt fin nyans och passande med vad pållen heter just nu.Det lär ta ett tag för mig att klura ut ett som är lika bra.
Nu börjar man kunna ana vilken goding som dolts i lådan.
Tada! Här är han så äntligen efter all väntan :) Lonestar , nu är han bara min!
Jag säger bara, oj vilken blick! Tror inte jag vågar ställa honom bredvid Matilda för då är risken stor att det händer en liten olycka, nej han får bo på min skimmelhylla med de andra gossarna helt enkelt.  Och nej jag lovar mina två rackare OMalley och Meeko ska inte heller komma nära, de har redan hittat på nog med rackartyg helt enkelt.

RSS 2.0