En småsak

Hejsan på er alla ni läsare som har valt att titta in på min lilla blogg just idag för att kolla om jag har skrivit någonting nytt på sitone. Dock så har det nästan gått en vecka igen innan jag kände att det åter var dags att skriva några rader så ni får någonting att läa. Måste delvis passa på att visa upp min senaste teckning som jag har gjort färdigt, började som vanligt skissa framför TVn igen och då blev resultatet detta.
Sedan måste jag fundera över en sak då jag läste det, kaniner ska visst inte räknas som gnagare längre utan de ska räknas som hardjur men vad är det egentligen för skillnad på dessa två ordningar elelr hur man nu ska välja att katalogisera dem. Dessutom så delar ju kaninerna fortfarande mer med det övriga släktet gnagare än med sina vilda kusiner hararna vilket gör att det bara blir än mer förvirrat eftersom skillnaderna mellan dem är så små, för att ibland inte säga hårfina och de stämmer ju inte alltd heller, för enligt det jag läser om så ska se ut såhär.
 
  • Gnagare har två framtänder i överkäken, hardjur har fyra.
  • Gnagarna för käkarna upp och ned när de tuggar, medan hardjuren för dem i sidled.
  • Gnagarna har 3-5 kindtänder per överkäkshalva medan hardjuren har 6.
  • Gnagarna har fem tår på baktassarna, medan hardjuren har fyra.
Hur många tänder har egentligen en syriansk hamster, jo av det jag har lärt mig har de totalt fyra, alltså två uppe och två nere  men vad ska man då placera in dem i för grupp. Jo de hör väl till gnagarna i alla fall, sedan finna det ju vissa olikheter med som gör att kaninerna har mer gemensamt med marsvinen , då de båda är växtätare och hur förklarar man kapybaran storlek ? Den är ju v faktiskt ärldens största gnagare och lever i sydamerika så nog måste grupperna åtminstone vara väldigt närbesläktade med varandra och dp ör det kanske inte så konstigt om man väljer att fortsätta se på kaninen som en gnagare heller för oftast brukar de ju räknas in i samma grupp av smådjur som just marsvimråttor och hamstrar.

Turen på rätt sida

Ibland så kan man ha turen med sig. Det gällde mig idag när allting stämde så jag kunde gå ut och ta mig en liten promenad medan solen sken och gradantalet var på rätt sida med för tekniken skull .Har ju kanske blivit lite mer nojig med systemkameran efter det jag läste men jag vet ju hur känsliga batterierna brukar vara när det är kallt ute och hur fort de laddar ur. så är det mycket mer än nollgradigt brukar jag inte ge mig längre. Idag visade temometern däremot bara på -4 grader så då var det bäst att passa på att gå och lägga sig på lur &försöka få till några bra kort på de där övervintrande duvorna.Hitills har de ju dragit mig vid näsan och bara suttit uppe på taket mer eller mindre och betraktat mig på säkert avstånd. Fast efter det här vet jag, det kanske är så här man ska göra för att få tag i bilder.Dels ska man gå ut lite tidigare om det är bra tempratur ute vill säga och inte oväder, sedan ska man ladda alla batterierna och helst ta med sig en stol också så man kan parkera på uppfarten, nu stod jag aldrig är i dag eftersom jag var rädd för vad de som gicl förbi skulle säga elelr att de som bodde i huset skulle komma ut och undra vad jag pysslade med men hade jag gjort det kanske jag hade fått bättre sikt mot fågelbordet fast nu fick jag ju ändå till fina bilder så jag är mer än nöjd!
Så började det idag med och de verkade minst sagt svårflörtade igen.
Men jag hade inga planer på att ge upp i första taget, för säkerhetskull så hade jag även tagit med mig ett extra batteri.
Bäst vad det är då jag står där och spanar efter duvorna hör jag ett bekant smackade läta från trädet och vad får jag syn på då om inte den här lilla gynnaren som inte är helt bekväm med min närvaro, för trots att den vistas mitt inne i stan är det ju ändå ett vilt inslag i tillvaron.
Jag ser till att ha is i magen och ställer mig på ett annat ställe en bit ifrån och pratar med den, Efter ett tag sänker den garden och börjar äta avlappnat.
Fast den har hela tiden koll på vart jag står någonstans och så fort det passerar ndra gåntrafikanter förbi plasen så skuttar den uppför trädstammen och försvinnner för att vara tillbaka på en liten stund.
Duvorna har god uppsikt från hustaken.
Ser två gråsparvshonor som bråkar men hinner inte med att få själva slagsmålet på bild men trycker ändå av en intervall och får till denna bild av en slump
Efter det så har ekorren vågat sig ner igen då trafiken på gångbanan har blivit lite lugnare.
Talgoxarna är förstås alltid lika nyfikna och måste kolla in vd man är för en lustig prick
Medan ekorren är mer intresserad av ätt äta.
Lite ofint att vända ryggen till men vilka små balanskonstnärer de är!
 
 
Till sist så vågade även stadsduvorna sig ner och det var ju faktiskt dem jag gått ut för att fota men det var ju nära att ekorren stal showen som gnagare oftast gör.
Fast jag menar det...de är ju så söta och påminner mig om Theodor,känner så igen den där vakna uppsynen.
Så jag fick försöka fota duvorna när de befann sig nere på marken samtidigt som jag höll på att bekanta mig med ekorren. Ja jag brukar ju försöka lära mig att tolka dem ute hos föräldrarna som alltid har ett par på plats vid sin matning, men det är bara andra gången jag ser en inne i stan,ekorre alltså men farorna är ju betydligt fler är med så jag hoppas den lilla krabaten klarar sig.
Försökte fånga duvornas vackra skimrande nyanser i solskenet, men det gick ju sådär...
Fast jag fick ju åtminstone till några bilder på dem , men lätt var det inte för vid minsta lilla rörelse som gjorde att överiga gångare kom för nära flög de tillbaka upp och satte sig på taken.
Det går ju att få till fina bilder då med när de sitter och bröstar upp sig.
Till sist tror jag ändå att jag fick till  en fin bild på färgprakten, inte så pjåkigt för att vara en helt vanlig stadsdyva faktiskt!
Men nog såg det ut som de hade det lite kallt om fötterna ändå..och precis då jag skulle gå kvittrade det till i buskaget vid sidan om min fotoplats så jag tittade efter lite mer noga och vad får jag syn på bland barren ?
Jo den här lilla kavata gråsparsvshanen sitter alltså och kollar in mig där bland grenana. Kul att de finns kvar inne i stan men bara fem kilometer bort hos mina föräldrar finns det inte en enda längre. Fast de är visst betydligt känsligare än pilfinkarna för störningar men det känns ju ändå lite konstigt med sådana lokala skillnader.
 
 
 

Rödluvan och vargen

Med den rubriken väljer jag att påbörja skrivandet av dagens inlägg här på bloggen. Hade först tänkt se på dagens skidskyttetävlingar från OS men det har visst blåst bort i Korea där det alltså verkar som om vinden fortsätter ställa till det men säkerheten går såklart först också är det ju bra om det är rättvisa förhållanden när man ska köra! Fast nog om detta nu till någonting helt annat nämligen en sak som jag reagerade väldigt mycket på då jag hörde den på TV häromdagen. En reporter pratade med allas vår Guld-Stina Nilsson och hon erkände att hon var rädd för att möta djur när hon är ute och springer i naturen &därför så har hon alltid musik på i öronen. Är det inte just då, när man är som minst uppmärksam på skogen runt en som man oftast träffar på dem med ? I alla fall så fortsatte reportern att fråga henne vilka djur hon var mest rädd för och då svarade hon såklart björn och varg. Kom det en varg tänkte hon hinna klättra upp i ett träd medan det var mer oklart vad hon skulle göra om det kom en björn. Tyckte att det svaret från henne var närmast på lågstadienivå. Visserligen så känner jag mig lagom bekväm själv vid tanken på att möta björn där ute men då ska man också komma ihåg att i de flesta fall när det går riktigt illa när folk stöter på dem så är det oftast jägare som hamnar i klistret på grund av att hunden är den utlösande faktorn när den springer tillbaka till husse/matte. Om rovdjuren nu vore så farliga som vissa media försöker få det att framstå varför hör man då inte talas om fler incidenter med vanliga motionärer/friluftsfolk som råkar på dem, nej kanske för att i de allra flesta fall så vill djuren råka på oss precis lika lite som vi vill träffa på dem men ibland så korsar ju våra vägar ändå varandra men för det mesta så har vi tur om vi får se spåren efter dem när vi är ute och rör på oss. Dessutom brer vi bara ut oss mer och mer medan djuren får allt mindre yta att leva på så då kanske det inte heller är märkligt om vi ser till dem mer under vissa perioder på året, tex nu under vintern söker sig ju deras naturliga bytesdjur sig också närmare bebodda trakter och då följer rovdjuren efter. men för det verkar det finnas lite förståelse överlag då det i vissa fall verkar räcka med att de visar sig för att man ska få till §28. Det måste klassas som ett väldigt stort misslyckande, för det konstiga är att när man hör folk från andra länder som har betydligt mycket mer rovdjur än oss så verkar även gemene man mycket mer accepterande, till och med bönderna som faktiskt verkar kunna leva sida vid sida med dessa fantastiska djur i ett någorlunda fridfullt förhållande mycket tack vare boskapshundarna som kulle kunna används mer även här i förebyggande syfte. Varför är det så svårt att få till det här? Det har jag alltid grubblat över. Visst innebär det kanske merjobb att ha regelbunden uppsikt över sina tamdjur och en sak som ständigt återkommer förutom konflikten varg-jakthund är ju den brännpunkten om fårbönder som inte verkar bry sig om att se till att ha fulllgod stängsling. Är man mån om sina djur är väl det en sak som inte borde vara så svårt att lösa då många kommuner faktiskt delar ut bidrag för den som skaffar RAS? Så glad att fåren som sedan ett par år betar några veckkor under sommaren en bit från mina föräldrar verkar ha seriösa ägare som bryr sig. Nu har vi ju inte varg här i mina trakter men så väl lodjur som räv och björn. Fast lite undrar jag hur de tänkte då de valde att sätta dit flocken mitt i ett strövområde men det är ju en annan fråga. Nu tillbaka till själva kärnan i inlägget.
Om man ska gå ut i naturen och vara rädd då skulle man ju även få vara panikslagen så fort man såg en älg, som faktiskt är det djur som skadar flest människor årligen men jag tror det är samma även här. Allt fler människor lever i städerna och alla barn har inte föräldrar som kan föra kunskapen om djuren vidarre och det glappet lär ju bara öka om man inte tar tag i saken och börjar lära ut mer om naturen igen i skolorna. Man pratar ju så mycket om teknik och kunskapsklyftor, att allt färre barn läser böcker osv. men ja skulle man inte kunna bryta denna nedåtgående spiral om man bara ville ?
För vi är faktiskt inte ensamma på jorden utan allting hänger ihop i ett kretslopp, så enkelt är det och varje art har sin unika funktion att fylla, så också rovdjuren som ju bara följer sina naturliga instinkter till skillnad från oss människor som har fått förmågan att tänka men iband så verkar det ju faktiskt som att djuren är smarare än en del av oss,

Moff på er!

Hejsan på er alla mina fans där ute i den stor vida världen . Ja hej till varenda kotte oavsett vilken art ni tillhör. Nu har jag alltså lyckats överlista min matte igen och hunnit för henne till tangentbordet eller så kanske hon har fullt upp med att se på Olympiaden just nu. Själv så har jag lite svårt att förstå vad det ska var bra för men hon säger att hon bara vill försöka hänga med lite. Märkligt tycker jag när hon kan få hänga med mig då jag klättrar på skohyllan men hon kanske inte vill gå armgång direkt, vad tror ni ?
Hon glömde visst att lägga undan sina bomullsvantar igår kväll och det tillfället utnyttjade jag och lekte med en av dem i natt. Jag försökte att överlista henne och begravde den i spånet men hon hittade den trots alllt!Attans jag som hade hoppats på att få lite tyg att bädda med runt huset och jag har nog hört hur hon kallar mig för en liten ligist då jag gnager sönder mina kojor så jag kanske var ute efter att hämnas lite ändå när jag är så snäll annars men är det inte därför man har gömställen i tyg, för att man ska kunna gå lös på dem med tänderna  tills det ligger stoppning över halva buren och matten står och ser ut som en fågelholk ?
Jasså...man ska ligga och mysa i dem, ett tag är det kanske trevligt men sedan blir jag uttråkad, det där andra sättet är så mycket mer roligt! Men det är klart jag är en tvättäkta hane och uppför mig faktiskt därefter. Tjejer gillar nog att mysa mer, här ska det vara action men sådan är jag också får matte säga vad hon vill men jag ger mig ju åtminstone inte på hennes saker när jag är ute och springer utan det aktar jag mig noga för då man kan bli inspärrad om man hittar på något rackartyg men  jag trivs rätt bra med buren också för matte går inte riktigt med på att låta mig bo bakom den ena garderoben. Kan ni förstå det ? Fast det kanske är säkrast att jag har ett hus i alla fall som jag kan sova i , dessutom så är jag faktiskt så bortskämd att jag får springa runt överallt i mattes lya, utom klädkammaren, badrummet och köket men det är ju ändå rätt mycket yta jag kan röra mig på när jag blir regelbundet utsläppt både morgon/kväll. Fast på förmiddagen så blir jag ju trött efter tio minuter när jag bara vill gå in och läggamig igen! Så det är rätt bra att bo hos matte i alla fall :)
Det är klart man måste göra en nödutgång då matten ger en ett nytt ställe som man ska kunn gömma sig på
Tittut, jo jag är här!
Sedan måste man såklart gnaga av remmarna i tket och mosa gömstället helt då det var alldeles för litet och obekvämt att ligga i.
 
 

Hejsan. eller moff på er!

Haha ! Nu är det jag Theodor som har ordet. Det är väl kul när jag lyckas springa till tangentbordet innan min matte hinner med i svängarna, hon är ju för långsam av sig ibland. Som en snigel i slowmotion kan man säga att hon rör sig ibland men samtidigt så ger hon mig massor av god mat så jag kanske ska hålla mig väl med henne i alla fall & jag visste vad jag gjorde när jag charmade henne i butiken den där dagen. För det var klart inte kunde hon gå ifrån världens charmigaste dammråtta eller kan man ? Nej det är omöjlgigt så tänk inte ens den tanken. Jag har visserligen inte någon vidare syn, nej fast jag hör utmärkt och känner en massa spännande dofter så ni kommer helt enkelt inte undan utan jag hittar er ändå på något sätt med mina superhamstersinnen!Så vem jag är då..det måste jag ju få berätta nu då jag varit bofast här ett bra tag, ja faktiskt så har jag vvarit hos matte i snart ett år så det börjar bli dags fö mig att ta över bloggen *smirk* 
Jag är ett genomsnällt litet guldkorn som hellre går på spännande äventyr i den stora vida världen än sitter och myser i soffan.Det är liksom inte riktigt min grej utan jag älskar mer att åka med i traktorvagnen eller att läsa spännande böcker borta i bokhyllan. Har sett att matte har en hel del av Nora Roberts men jag föredrar nog att kolla i de där böckerna om natur som hon också har! Ni kan kalla mig för Theodor Kallifatides, det brukar matte göra när jag sitter och förkovrar mig bland bokhögarna. Jag kanske får börja sätta igång med att skriva en novell eller vad tror ni, det kanske skulle vara spännande att läsa ?
Jag kan ju annars skriva något om psykologi och försöka förklara för matte varför jag ogillar hennes stackars pappa när han på intet sätt har gjort mig något ont , men det är väl rätt naturligt tror jag att man kan ha svårt för konkurensen från andra hanar. Speciellt de som är mycket större än en själv. Fast nu ska vi inte låsa fast oss vid den tanken, nej istället vill jag visa upp några nya foton som matte har lyckats med att få på mig.Hon är för snabb med den där kameran ibland!
Jag har inte rikigt fattat vad de där konstiga bollarna som ligger överallt ska var bra till. Matte säger att man ska leka med dem men hur?
 
 
Nu drar jag iväg!
Inte konstigt att man varit lite avvaktande till att bekanta sig med de där stora fyrbenta sakerna som matte har ståendes lite överallt.
Fast den ena svarta som står ute i hallen han är rätt okej ändå att snusa på.
 
 

Mycket snö!

Det kan vi verkligen säga att vi har fått här uppe den här vintern. Ett tag medan stormen härjade på utanför fönstret och det yrde som bara den så funderade jag faktiskt på om jag skulle bli tvungen att gräva mig fram någon gång senare i vår kanske. Ja , jag tror aldrig tt jag upplevt så här mycket snö någon gång förut, möjligen en vinter då jag var liten som det finns ett gammalt kort på i mitt fotoalbum men man var ju mycket mindre själv då också så det kanske är lite svårt att avgöra det. Mycket är det i varje fall och den där snöhögen vi har på parkeringen lär inte försvinna därifrån i första taget om de inte kör bort den förstås, men den brukar ju få ligga kvar tills den försvinner av sig själv så det lär väl bli någong gång fram emot April-Maj.Allting hänger på vad vädret har för planer med, för det kan ju dessutom fortfarande komma mer. Jag äär åtminstone glad över att jag slipper skotta &någon brist på jobb för snörjarna lär det ju inte vara!
Någonstans bakom det här lilla berget finns ena fönstret in till mig, inte konstigt man känner sig mer insnöad än vanligt.
Bara den högre halvan av vindskyddet på uteplatsen är synligt, resten dols under ett fluffigt vitt täcke.
När jag var ute och fotade kom som vanligt min nya lilla kompis och satte sig i det ena syrenbuskaget och pratade. Förmodligen försökte han få ut mer mat men det funkade tyvärr inte eftersom jag inte har tillgång till några täckbyxor här hemma och inte känner för att bada i snön utan dem men de är för lustiga de där små mesarna när de kvittrar till svar för inte kan han ha haft vårkänslor redan med allt detta vita på marken ?
Skatan däremot nöjde sig som vanligt med att betrakta mig på avstånd och hon satt där och skrattade ut mig, make till hyfs! Fast egentligen tycker jag ju om kråkfåglarna med så jag kanske borde försöka mig på att tolka det där kråkliknande kraxandet som de har för sig ibland ? För jag tror att även den försökte tigga åt sig mer mat, men en av talgbollarna hängde åtminstone kvar efter deras härjningar!
 
 
 
 
 

RSS 2.0