Turen på rätt sida
Ibland så kan man ha turen med sig. Det gällde mig idag när allting stämde så jag kunde gå ut och ta mig en liten promenad medan solen sken och gradantalet var på rätt sida med för tekniken skull .Har ju kanske blivit lite mer nojig med systemkameran efter det jag läste men jag vet ju hur känsliga batterierna brukar vara när det är kallt ute och hur fort de laddar ur. så är det mycket mer än nollgradigt brukar jag inte ge mig längre. Idag visade temometern däremot bara på -4 grader så då var det bäst att passa på att gå och lägga sig på lur &försöka få till några bra kort på de där övervintrande duvorna.Hitills har de ju dragit mig vid näsan och bara suttit uppe på taket mer eller mindre och betraktat mig på säkert avstånd. Fast efter det här vet jag, det kanske är så här man ska göra för att få tag i bilder.Dels ska man gå ut lite tidigare om det är bra tempratur ute vill säga och inte oväder, sedan ska man ladda alla batterierna och helst ta med sig en stol också så man kan parkera på uppfarten, nu stod jag aldrig är i dag eftersom jag var rädd för vad de som gicl förbi skulle säga elelr att de som bodde i huset skulle komma ut och undra vad jag pysslade med men hade jag gjort det kanske jag hade fått bättre sikt mot fågelbordet fast nu fick jag ju ändå till fina bilder så jag är mer än nöjd!
Så började det idag med och de verkade minst sagt svårflörtade igen.
Men jag hade inga planer på att ge upp i första taget, för säkerhetskull så hade jag även tagit med mig ett extra batteri.
Bäst vad det är då jag står där och spanar efter duvorna hör jag ett bekant smackade läta från trädet och vad får jag syn på då om inte den här lilla gynnaren som inte är helt bekväm med min närvaro, för trots att den vistas mitt inne i stan är det ju ändå ett vilt inslag i tillvaron.
Jag ser till att ha is i magen och ställer mig på ett annat ställe en bit ifrån och pratar med den, Efter ett tag sänker den garden och börjar äta avlappnat.
Fast den har hela tiden koll på vart jag står någonstans och så fort det passerar ndra gåntrafikanter förbi plasen så skuttar den uppför trädstammen och försvinnner för att vara tillbaka på en liten stund.
Duvorna har god uppsikt från hustaken.
Ser två gråsparvshonor som bråkar men hinner inte med att få själva slagsmålet på bild men trycker ändå av en intervall och får till denna bild av en slump
Efter det så har ekorren vågat sig ner igen då trafiken på gångbanan har blivit lite lugnare.
Talgoxarna är förstås alltid lika nyfikna och måste kolla in vd man är för en lustig prick
Medan ekorren är mer intresserad av ätt äta.
Lite ofint att vända ryggen till men vilka små balanskonstnärer de är!
Till sist så vågade även stadsduvorna sig ner och det var ju faktiskt dem jag gått ut för att fota men det var ju nära att ekorren stal showen som gnagare oftast gör.
Fast jag menar det...de är ju så söta och påminner mig om Theodor,känner så igen den där vakna uppsynen.
Så jag fick försöka fota duvorna när de befann sig nere på marken samtidigt som jag höll på att bekanta mig med ekorren. Ja jag brukar ju försöka lära mig att tolka dem ute hos föräldrarna som alltid har ett par på plats vid sin matning, men det är bara andra gången jag ser en inne i stan,ekorre alltså men farorna är ju betydligt fler är med så jag hoppas den lilla krabaten klarar sig.
Försökte fånga duvornas vackra skimrande nyanser i solskenet, men det gick ju sådär...
Fast jag fick ju åtminstone till några bilder på dem , men lätt var det inte för vid minsta lilla rörelse som gjorde att överiga gångare kom för nära flög de tillbaka upp och satte sig på taken.
Det går ju att få till fina bilder då med när de sitter och bröstar upp sig.
Till sist tror jag ändå att jag fick till en fin bild på färgprakten, inte så pjåkigt för att vara en helt vanlig stadsdyva faktiskt!
Men nog såg det ut som de hade det lite kallt om fötterna ändå..och precis då jag skulle gå kvittrade det till i buskaget vid sidan om min fotoplats så jag tittade efter lite mer noga och vad får jag syn på bland barren ?
Jo den här lilla kavata gråsparsvshanen sitter alltså och kollar in mig där bland grenana. Kul att de finns kvar inne i stan men bara fem kilometer bort hos mina föräldrar finns det inte en enda längre. Fast de är visst betydligt känsligare än pilfinkarna för störningar men det känns ju ändå lite konstigt med sådana lokala skillnader.
Kommentarer
Trackback
