Årets bokrea
Inte för att jag egentligen behöver några nya böcker utan kanske mer tvärtom då min lilla bokhylla bitvis svämmar över av dem fast på sistone har jag försökt köpa mest pockets, i tron att det ska vara lättare att göra sig av med dem sedan.
Fast jag vet inte riktigt hur det har gått med det hitills eftersom de bara har blivit fler och fler men då kanske jag borde försöka med att sortera dem och göra mig av med några men det är så svårt att komma igång, för var ska man egentligen sätta igång och börja någonstans ?
Jag läste ju mycket John Grisham ett tag, eftersom jag tycker om en del av det han har skrivit men nu ligger de böckerna bara undanstoppade i en låda nere i förrådet, eftersom de helt enkelt inte får plats uppe i lägenheten längre då min Nora Robers samling har tagit över också måste jag ju fortfarande ha plats för både Maria Gripe och Astrid Lindgren.
Sedan så är det kanske på samma gång tur att jag bara har en liten bokhylla som gör att jag till någon del måste begränsa mig. men då stoppar jag, ju även in andra saker i den.
Saker som förmodligen inte alls borde stå där , men det kommer sig kanske av att man bor trångt och då gäller det att hitta alla förvaringsutrymmen som går för man vill inte hålla på att trycka in allt för många lådor under sängen heller. Det är så jobbigt när man ska städa och måste hålla på att dra fram alla!
Det blev i alla fall en ny bok för mig idag, fast inte den jag först hade spetsat in mig på då jag gick runt och sökte bland borden men inte kunde hitta den. Utan det fick bli ett litet wildcard kanske man kan säga då jag fick syn på och valde att slå till på Charlotte Dujardins bok Flickan på den dansande hästen istället, men det blir nog kanske en eller ett par vändor till kan jag tro, det brukar i alla fall bli det.
Gick sedan hem och åt lunch innan jag la mig för att läsa och då slog såklart migränen till framåt eftermiddagen, lagom tills dess att jag skulle se på V75 som kördes på Bergsåker. Så jag fick lov till att ta mig en ezee och lägga boken åt sidan, innan jag bäddade ner mig i soffan och bara försökte mig på att ta det lilla lugna. Fast jag hann ändå en bra bit in i den före huvudvärken tog över och jag måste säga att den verkligen är intressant på många sätt. Det är en sådan där bok som jag tycker att alla kan läsa vare sig man håller på med hästar eller inte, för det finns någonting för alla att lära sig från den men hon har verkligen en speciell känsla i fingertopparna.
Och vad ska man eller kan man egentligen säga om Valegro ?
Den hästen var bara helt enkelt lysande bra och när de tävlade tillsammans så uppstod det ren magi. Jag vet inte om vi någonsin kommer att få skåda ett sådant ekipage inom dressyren igen, som kan trollbinda en hel arena på det viset som de två gjorde tillsammans.
Jag vill närmast likna det med vår egen svenska ryttare Jan Brink när han red in i Globen sin stiliga fux Björsells Briar och det är ju några år sedan nu. Sedan är det klart att det alltid kommer att finnas duktiga ryttare och många fina hästar, men vissa ekipage sticker helt enkelt ut från mängden och gör att till och med jag som annars föredrar att titta på hoppning eller fälttävlan även kan uppskatta dressyren emellanåt och egentligen så tror jag inte att man kommer någonstans utan den.
Hejsan på er!
Hallojsan på er alla läsare som klickat er hit och hittat vägen till min lilla blogg.
Nu var det ett par dagar sedan det kom upp ett inlägg här så nu satt jag och tänkte att det kunde vara dags för att skriva några små rader igen..
Ja senast var det ju faktiskt mitt lilla guldkorn Scrat som hade ordet, men jag kan ju kanske inte låta honom ta över bloggandet helt och hållet, för som han själv skrev så är han kanske inte så duktig på att stava utan det skulle med största sannorlikhet bara bli långa rader beståendes av bokstäver och det kanske inte är så intressant för er att läsa heller, eller så kan det i alla fall bli aningens svårtolkat.
Så nu tar jag tillbaka ordet och jag tänkte börja med att fråga ; Hur många av er har hört talas om den bloggande kossan Hilda som bor i Vännäs ?
Ni som har det vet i alla fall om att hon är ett aktuellt nötkreatur som har olika äventyr för sig.
Nu till det som kanske är det mest väsentliga i det här fallet. Hon bor på en liten gård tillsammans med en flock hästar och är tydligen uppväxt på det viset , nu är det tydligen inte längre godkänt att hålla en ko som sällskapsdjur genom den nya djurskyddslagen som har kommit utan de ska enbart räknas som lantbruksdjur och måste således hädanefter ha tillgång till åtminstone en artfrände.
Många är såklart upprörda över det här och fallet kan komma att gå så långt som till Högsta Förvaltningsdomstolen om det nu överklagas men jag tycker faktiskt att Länstyrellsen har lite rätt med föreläggandet ändå. Inte för att jag tror att Hilda har farit illa heller men frågan är ju den , hur man väljer att se på det och om två så olika arter verkligen kan ha någon form av utbyte mellan varandra? Det kanske är svårt att veta med säkerhet hur det förhåller sig, men jag kan tycka att det är någoting som är självklart om det inte råder speciella omständigheter som det till exempel gör med guldhamstar men de är ju trots allt solitära djur och fungerar på ett annorlunda sätt jämfört med kor och hästar som ju istället är flockdjur.
En del verkar ju tro att det här med olika arter inte spelar någon roll bara för att det rör sig om två däggdjur, men det kanske gör det ändå ? Fast vad vet jag , kanske inte tillräckligt mycket om kor för att egentligen kunna uttala mig i frågan men de nötkratur som jag har stött på under årens lopp då jag har varit ute och fotat har då verkat vara väldigt lyckliga över att få befinna sig tillsammans med sina artfränder så jag vet inte varför Hilda inte skulle kunna vara det med ?
Visserligen så bor hon ju tillsammans med sina allra bästa vänner hästarna och hon
En fin ko som jag intek unde låta bli att fota i somras då hon stod och tittade på mig när jag kom och gick på vägen. Alltid är det någon som måste stå upp och hålla vakt medan resten av hjorden ligger ner och idisslar.
Inget går upp mot att se glädjen vid ett kosläpp!
Fridfull morgon med betande boskap.
Kalvar är för det mesta nyfikna av sig och de kan inte låta bli att komma fram till stängslet för att inspektera den där konstiga figuren som stannat till för att titta på dem
När jag var yngre så bodde vi granne på somrarna med en bonde. Ett år hade han en herefordkviga i sin hjord som fick en liten kalv som jag kallade för Köttbullen då jag tyckte att den var så himla lik en sådan(som tyvärr förolyckades senare) ute i hagen när den föll ner i gödselbrunnen men varje gång som jag ser en sådan där härlig liten röbrun sak med vitt ansikte så kan jag inte låta bli att börja tänka på de där två. Jag tror att det går per automatik att jag gör det, för visst är de allt bra näpna när man tittar på dem ?
Så kalvarna var alltså i många år mitt sommarnöje och jag är så tacksam över att jag fick komma dem så nära, för jag lärde mig kanske llte mer om nötboskap den vägen och fick lite mer kött på benen sedan upphörde han med sitt lilla jordbruk .Då blev det istället som så att flocken med unghingstar som gick på bete ett par kilometer därifrån fick ta över den rollen och bli mina kompisar.& jag glömmer nog aldrig känslan när jag låg på mage där i gräset och skrev i boken som jag brukade ta med mig samtidigt som jag kunde höra ljudet av hästarna som gick och betade längre ner vid sjön. Om jag någonsin var rädd för dem? De var ju trots allt ett gäng busiga unghingstar som kunde vara mer vilda än tama men aldrig någonsin att jag behövde känna mig otrygg i deras närhet utan vi hade nog en så stor tillit till varandra. Fast det var ju såklart sällan jag gick in till dem när alla 11 stod och trängdes uppe vid stängseltråden för att de ville ha min uppmärksamhet.
Utan in i hagen gick jag bara då den som jag blev bästa kompis med (i mitten på den översta bilden) kom travandes mot mig och gnäggade en sådan där riktigt varm, rullande hingstgnäggning för att han blev så glad då han fick syn på mig. Ja det hände mer än en gång att han mötte mig på det viset, den sommaren när han fick syn på min cykel som jag alltid parkerade uppe vid vägen.
Sedan gällde det ju kanske även att man såg till att alltid hälsa på ledarhingsten , bland det första man gjorde men efter den där första introduktionen så brukade det vara lugna gatan till och med , med de här stökig pojkarna.
Här hade "Killen" som jag kort och gott kommit att kalla honom för gått och skurit sig på ett vasst grässtrå så att han blödde på överläppen. Som tur var så hade jag hushållspapper och en vattenflaska med mig i ryggsäcken& jag kunde i alla fall tvätta rent såret och få det att sluta blöda, för visst även om det var litet så blödde det länge och han fick ett ärr där sedan.Även om de andra hingstarna såklart blev nyfikna på vad jag gjorde och försökte försvåra tvättandet genom att hela tiden vara med och kolla vad jag pysslade med så lyckades jag tills sist med att stoppa blodflödet. Till vänster ser ni den svarta Skuggan som faktiskt var det enda varmblodet i flocken, till höger om Killen står Tinder som jag kallade honom(med strimbläsen) som också var en av mina favoriter och längst bort i bild syns ledarhingsten som jag kort och gott döpte till The Boss. Han var ju som flockledare tvungen till att komma fram och inspektera vad jag gjorde och kolla så att jag inte skulle försöka hitta på något fuffens.
Här har ni Killen och långt där nere så ser ni kanske de andra hästarna som går nere vid sjön och betar , men han och Skuggan var i alla fall som jag upplevde det lite på sidan om resten av flocken. Eventuellt så var det kanske en del av förklaringen till varför han sökte upp mig, eller så kom vi helt enkelt bara väldigt bra överens med varandra men det tror jag det, jag gav dem ju smaskiga husmans och ibland så hade jag med mig en borste och kunde rykta dem. Det var nog i alla fall mer än en gång när jag cyklade därifrån som jag i hemlighet drömde om att få ta med mig det lilla oanseliga. bruna kalllblodet hem för att han hade en så stor personlighet. Nu vet jag ju inte om det bara var jag som fick se den sidan av honom eller om det fanns fler som faktiskt fick se vilken pärla han var under den där pannluggen.
Hur som helst så var det här, det sista året som hästarna gick på bete där vid sjön och jag kan bara hoppas på att det gick bra för dem allihopa när de sedan skulle trava ut i livet. Fast ibland så kan jag komma på mig själv med att sitta och undra, man kom dem ju så nära och fick verkligen lära känna en del fantastiska individer så visst vore det kanske lite roligt att veta men på något sätt så är det kanske lika bra så här, för jag får ju trots allt minnas dem för vilka de var den sommaren när de blev mina kompisar allihopa.
Fast nu skulle det här inlägget från första början handla om Hilda , men det kanske det indirekt även gör då jag berättar historien om hästarna. För jag lärde mig så mycket under de där åren om hur en väl sammansvetsad flock fungerar men alltid så har det varit så att jag sett de båda arterna var för sig och jag känner mig kluven till hur bra det fungerar att ha dem tillsammans delvis på grund av smittoriskerna men , mestadels för att jag varit med om ett försök där ett par hästar skulle dela hage med en flock kalvar under en sommar men det gick då verkligen inte att genomföra det eftersom att den ena av hästarna efter en kort tid la sig till med den , enligt honom roliga hobbyn att jaga kalvarna, jag vet inte om man kan säga att han hade "cowsense" då han var ett halvblod, snarare "reverse" i sådana fall . Så man fick helt enkelt lov att sära på dem igen , efter ett par incidenter där denna häst hade lyckats med att ströja ut den ena av kalvarna, som för övrigt var mer en ungtjur genom tråden. Så, där slutade exprimentet den gången, men det är ju ett antal år sedan , men min syster har då inte vågat sig på att försöka göra om det hela, kanske eftersom riskerna helt enkelt är för stora då man aldrig vet hur djuren reagerar på varandra.
Moffsan på er!
Hej hallå!
Idag så är det visst åter jag , ni vet världens bästa Scrat som har ordet här på mattes blogg.
Nej hon har inte övergivit den helt och hållet utan hon tycker bara inte att hon har haft någonting vettigt att skriva om då hon kanske mestadels har legat i soffan framför TV:n och bara tittat på folk som åker på sådana där konstiga brädbitar...de kalllas visst för skidor eller så har hon tittat på hästsport de denaste dagarna. Sälv så tycker jag att de verkar vara lite läskiga sådär...även om matte försökt introducera mig för hennes modellhästar som är i betydligt mindre skala.
Sedan så har hon varit fullt upptagen med att sköta om lilla mig, ja jag menar det ...det är ju så mysigt att själv få ligga där i soffan på kvällarna och gosa in sig i hennes tröjja eller gömma sig inne i ena ärmen på den &vägra komma ut.
Ja ,jag är ett sådant där guldkorn vet ni som ska vara överallt och ingenstans på samma gång. Hon kan visst inte ens sopa ute i hallen om jag är där, för då kommer min inneboende hjälpsamhet fram och jag måste då såklart sätta mig mitt på skyffeln, kanske med den förhoppningen om att hon ska råka ta fel på mig och en av mina kusiner dammråttorna fast hitills har det inte fungerat så bra utan hon har alltid hitills lyckats med att avslöja mina små men ack så listiga planer. Kan ni tänka er det!?
Sedan plockar hon ju hela tiden ner mig från skohyllan, varje gång som jag har lyckats med att klättra upp på den och sitter där och sniffar lite efter att få komma upp en våning till. Hon har tydligen ögon som en falk ibland min matte,. Det är kanske därför som det är så roligt varje gång jag lyckats med konsten att ändå kunna försvinna spårlöst i hallen, fast hon vet ju egentligen att det bara är att ta fram godsakerna eller att kolla i något av husena som hon har ställt på fram till mig på golvet så sitter jag med största sannorlikhet där och tittar upp på henne med en helt oskyldig liten blick.
Hon fick dessutom för sig att det var dags för en kontrollvägning igen. jag vet inte varför det här är så viktigt att göra sådana, men jag gick i alla fall med på att gå upp på köksvågen som stannade på hela 174 gram den här gången! Ja tänk bara vad jag har lagt på mig vikt sedan jag flyttade in här, men det är klart , jag har ju gått från att vara en liten räddhare till att bli en stor och stilig matchokarl. Sedan så kan det väl hända att matten skämmer bort en ibland med någon extra godsak men den där energin går ju snabbt åt då jag är ute och härjar runt. Ni ska se då jag kilar fram över golvet, snabbare än en inoljad blixt och matte skriker i högan sky och undrar var jag tog vägen någonstans..hon hade visst kanske tänkt fota mig precis då eller hinna med att fånga mig på film, tji fick hon allt!
Vidare så har vi varit lite oense om var jag ska ha min toalett någonstans. Hon plockade bort lekhuset som jag tyckte var en sådan där utmärkt plats och jag har sedan fått nöja mig med en plastbytta som hon satte in i buren istället. Fast jag tyckte att den var hemsk till att börja med , den hade ju inte ens ett tak! och jag valde därför att kissa i ett annat hörn men då blev hon visst inte så glad på mig, det var i alla fall inte så uppskattat ,så inatt eller imorse då jag var ut beslutade jag mig för att göra henne glad genom att faktiskt använda mig av den ena toaletten.
Gissa om hon blev förvånad när hon skulle städa och inte kunde hitta något blött i min vanliga hörna? Får väl se om jag ska upprepa det hela senare, men det kanske inte var så dumt ändå att faktiskt ha ett av de två sandbaden som hon har gett mig till toalett.
Sedan så vet ni ju att min matte är svag för allting som är litet och gulligt vare sig det har päls eller fjädrar på kroppen , så i helgen när jag låg och sov inne i mitt hus på söta knölen så var hon och gästspelade ute hos sina päron i några timmar & passade på att fota den här svartmesen som kom fram till fågelbordet. Hon påstår att den pratade med henne för fullt, men det tror väl jag det, den var väl kanske hungrig och ville ha mer mat! För det är ju så som jag brukar göra, när jag inte får min vilja fram eller då jag vill försöka påkalla hennes uppmärksamhet.
Moffsan på er!
Moffsan på er allihopa och god morgon eller var det god kväll ?
Nu är det så att jag, världens bästa Scrat råkat hinna före matte till tangetbordet igen. Ibland så är jag tydligen alldeles för snabb för att hon ska klara av att hinna med i svängarna men som vanligt får hon hjälpa mig att formulera meningarna. Om jag skulle få försöka skriva själv så skulle det nog ärligt talat bli mest rapakalja eftersom jag ändå inte riktigt förstår mig på vad som är vitsen med att använda ord, utan ni skulle åf läsa en lång radda av bokstäver.
Nej fast matte tycker visst att jag är riktigt pratsam i alla fall, men jag har ju mitt eget sätt att uttrycka mig på sedan är det upp till henne att kunna tolka de där ljuden som jag iger ifrån mig ibland.
Igår kväll så var hon dessutom faktiskt riktigt snäll, när jag fick vara ute ovanligt länge i hallen och springa, det var jättekul för det finns så många spännande saker för lilla mig att undersöka.
Fast vi kommer inte riktigt överens ännu när det gäller skorna, jag vill såklart undersöka dem närmare men matte säger att jag absolut INTE får gnaga på dem, kan i förstå det ?!
Nej visst låter det galet ? För det är ju så mysigt att få krypa ner i en av dem men hon har faktiskt ett par ståendes framme på golvet som jag alltså får lov att leka med. Fast man kan ju inte riktigt gömma sig i dem!
Sedan ska hon visst ha upp mig på den där vagne, kan nmi tänka er ? Jag kan ju gå med på att sitta där, men det går för fort när den börjar rulla. Då tycker jag att man kan gå därifrån.
Sedan, om man har tur så bjuder matte på godis när man är ute och ibland så kan man faktiskt bli lite sugen på att äta.
Naturligtvis ska alla lockarna ligga rätt och det tar sin tid att få dem på plats!
Tittut!
Den där klätterställningen som hon råkar ha i hallen är bara för perfekt att använda till den dagliga l styrketräningen, fast jag kommer inte riktigt upp på plan II. Lyckades med den en gång , men då kom matte såklart på mig och hon blev helt förskräckt över mitt tilltag.
Jo jag har minsann lärt mig hur man kommer upp, jasså är det en skohylla är ni verkligen helt säkra på det ?
Jag vet att de där goda solrosfröna finns någonstans i den här bollen. nu ska jag bara få ut dem först
När det blir för jobbigt att försöka få ut frön så kan man ge sig på påsen med smaskiga droppar som matte har glömt på golvet iställlet
Visst kan jag ligga och mysa hos matte också, en kort stund,
Jag hör minnsan om hon har TVn på i rummet och ibland så är det spännande med alla ljud, fast ibland så blir jag rädd för dem så hon får allt tänka sig för med vad hon tittar på. Det blir i alla fall ingen mer opera det har hon lovat mig!
Hallojsan!
Hejsan svejsan på er allihopa.
Idag så skiner solen här och det är bara några få minusgrader ute.
Med andra ord så antar jag att man kan säga att det är en toppenfin vinterdag fast ibland så känns det ju mer som om det vore vår i luften. Det tyckte nog även de stadsduvor som jag fick syn på i veckan när jag strosade en sväng neröver staden för att gå och handla, då hade vissa av dem redan börjat med sina vårlekar. Kändes lite märklgit att få se det så här i Februari för riktigt än är det väl inte dags för att byta årstid här uppe, det har jag i alla fall svårt för att tänka mig att det ska vara utan vintern brukar ju hålla kvar sitt grepp ett tag till fast det är ju mycket annat som känns upp& ner när det gäller väderleken med ute i Europa. Hade tyvvärr ingen kamera med mig just den gången så det blev inga foton på fåglarna, men det var så sött att se hur vissa av paren satt och kuttrade tillsammans. Man kan faktiskt säga att de var ena riktiga turturduvor! Så ni får istället hålla till godo med foton på en ensam liten stadsduva som gästade fågelbordet när jag gick förbi där för att fota nötkråkan som har kommit tillbaka, eller ja den kanske varit kvar hela tiden men jag har inte sett den igen förän nu.
Det kändes lite ovant att bara se en duva där uppe vid fågelbordet, vet inte heller om den tillhörde den flock som vanligtvis brukar hålla till där. På något sätt så kändes det inte riktigt som det eftersom den var så för sig själv. Det märktes i alla fall även på den att den var väldigt uppmärksam på sin omgivning.
.
Tänk jag tror att den undrade minst lika mycket över vem i hela friden jag var när den la huvudet på snedden och tittade på mig sådär fundersamt. Roligt när man når fram och får den kontakten med en vild fågel. Det kanske
Trodde att den var på väg att flyga därifrån, när det kom några andra och gick på trottaren men den tittade bara på mig medan den satt kvar. När de andra tvåbeningarna hade avläsnat sig så tyckte den att kusten var klar igen och den fortsatte lungt med att picka runt efter frön nere på marken
Tydligen så är försvarsmakten ute på flygövning just nu men det här var det bästa fotot jag fick till på den kamuflagegröna helikoptern som lega här och sniffat runt i tre dagar nu, bitvis på väldigt låg höjd sådär så att man hör allt motorbuller från den om man sitter inomhus i lägenheten.
Jo jag antog ju att det var en helikopter på ingång när jag hörde ljudet, det är svårt att missa det!
Tänkte ge mig på den svåra konsten med att få fota skator igen, fast kråkfåglarna som hålelr till utanför mitt fönster flyger ju iväg så fort de ser att jag går ut med kameran.Så idag tänkte jag steget längre och tog mig iväg till ett parkområde i närheten för att se om jag skulle ha bättre tur där.
Fick syn på en liten flock med fyra fåglar som flög runt i träden , så jag tänkte inte ge upp utan jag traskade runt och efter ett tag så tyckte de tydligen inte att jag var fullt lika läskig längre så jag kunde få till några riktigt fina kort på dem.
Jo, bänken är faktiskt till för att man ska sitta på den.
Mest nöjd är jag kanske ändå med detta kort som jag fick till när jag gick en sväng längs gångbanan och den här till synes mer orädda individen satt kvar en stund nere på marken. När jag blev allt för närgången eller om det berodde på att det inte fanns någon mat just där så hoppade den iväg till en kompis som gick en bit längre ner i backen.
Moffsan på er!
Hejsan, hallå eller moff på er allihopa.
Idag så tyckte matte tydligen äntligen att det har blivit dags för mig, världens bästa Scrat att hoppa in och ta över hennes blogg litegrann. Eller ja, hon får nog lov till att hjälpa mig med att skriva eftersom jag för tillfället ligger och sover min skönhetsömn i huset Fast jag känner mig rätt säker på att det är någoting hon gärna gör, eftersom jag redan har hunnit med att linda henne runt min ena lilla tass.
Det är väl klart ,att det är någoting som varje liten guldhamster ska få tillstånd till att göra, att hålla på med att manipulera sin ägare ttill att ge en godsaker kan aldrig vara fel eller kan det vara så ?
Jag har i alla falll hitills ätit upp allting som hon har serverat, för mat är ju SÅ gott och jag höll kanske på med att skrämma slag på henne häromdagen då det enligt henne såg ut som ett blodbad i mitt hjul när hon vaknade &kikade in till mig på morgonkvisten.
Fast där fick hon allt lov till att skylla sig själv som hade serverat blåbär kvällen innan!
De är helt enkelt delikata och jag KAN bara inte låta bli att söla men då vet hon ju och andra sidan precis vad jag har pysslat med under natten och slipper med att störa mig et första hon gör på morgonen för det tycker jag egentligen inte alls om, nattdjur som jag är....fast ibland är det spännande att vakna upp på dagtid då man får se vad den där konstiga tvåbeningen har för sig.
Fast jag måste ju säga att jag har fått det väldigt bra här i mitt nya hem och tänka sig snart har jag faktiskt bott här i en hel månad!
Så här såg det ut då matte var nära att svimma innan hon kom på vad jag hade ätit, tänk vad man kan göra med lite blåbär...kanske en idé till halloweenpartyt ?
Åh hejsan på er , här är jag på nya äventyr ute i hallen där matte tänker att jag ska få vara fast det är mycket roligare att flytta på den där brädan och försöka smita men då har matte sagt att jag måste ha selen på mig, hon litar inte på att jag låter bli kablarna kan ni tänka er det!?
Jag måste lära matte att inte köra för fort med vagnen, den är fortarande lite läskig att gå upp på, men det händer ju att hon lägger dit godsaker och då kan jag helt enkelt inte låta bli.
Milda makaroner var det tal om ja , jag la på mig i vikt massor redan under första veckan, från 136 gram till 149 men det måste ha berott på den ändrade kosten, den ökande motionen samt att jag helt enkelt växte en massa Nu ligger matchvikten för guldkornet på snart 160 gram och min matmor är så nöjd med det att hon skämmer bort mig med en onyttig makaron ibland.
Jo, såklart att jag ska ha med mig hela hem!
Såg nu var den tog vägen någonstans ? Matte ber om ursäkt för de lite suddiga bilderna som förekommer ibland men bättre än så blir det inte när hon försker fotografera rörliga lilla mig med hjälp av kameran på mobiltelefonen.Huvudsaken är att ni ser det viktigaste , det vill säga mig, världens bästa lilla Scrat med den största personligheten.
Nej nu kanske det har blivit dags för mig att slumra vidare också ska ge matte tillstånd att få pyssla med någoting annat i nåra timmar, annars så försöker jag långsamt övertyga henne om jorden kretsar kring Scrat men hon verkar inte riktigt hålla med på det ännu, men jag kanske bara får lov till att se ännu mer söt ut så då ger hon nog med sig eller vad tror ni ?/
Ciao och Scrat Out!
Fundersam
På alla mina år i hästars närhet så har jag varit med om kanske en handfull incidenter som har gjort mig sådär riktigt rädd, men jag tycker ju fortfarande om dem och de är på alla sätt fantastiska djur, men man blir ju lite fundersam vad som egentligen hände nere i Bollerup eftersom det förekommer så olika uppgifter i media och på olika forum. Hur som helst så var det en verklig tragisk händelse som kanske får bli en väckarklocka för alla om att det faktiskt handlar om ett känsligt flyktdjur som man gör valet att hantera och de är inga maskiner även om vissa fortfarande verkar tro det, även i våra moderna dagar.
Fast så är de ju lite kanske bara därför att de själva är osäkra och inte har kommit i någon närmare kontakt med djur, medan alla vi som vet vilken nära relation man kan få till dem tycker att det är självklart. En del av denna osäkerhet kanske grundar sig i rädsla men jaag tror även att en hel del av det beror på okunskap men en sådan här gång när vissa sitter där och skämtar om det på nätet så blir det alltid lika osmaklig av respekten för de anhöriga och inte minst flickans stackars kamrater som faktiskt gick in och försökte rädda livet på henne!
Det är med andra ord någoting som jag tycker att man kan hålla sig HELT borta från och jag tror inte heller att de skulle bete sig på det här viset om någon i deras bekantskap hade råkat ut för samma sak så varför skulle det vara mer okej att göra det mot någon annan som man dessutom inte känner ?
Nej det tror jag aldrig att jag riktigt kommer att förstå mig på, men då får de ju vara beredda på att få samma mynt tillbaka men det är en så tråkig utveckling att behöva se.
För just nu så måste de anhöriga och den stackars tjejens kompisar ha det tillräckligt jobbigt ändå med vad de går igenom, det borde väl vem som helst kunna förså sig på eller är det så svårt att respektera när andra människor har sorg att man inte kan låta bli de fullkomlig sjuka skämten ?
Jag vet inte, men jag vet däremot att någonting måste ha gått så fruktansvärt fel för som jag läste någonstans så reagerar vanligtvis inte hästar på det där viset, utan den måste verkligen ha blivit skrämd och fått fullständigt panik eller så kanske det handlade om ett misstag i hanteringen.
Fast det är kanske att spekulera i det allt för mycket och det tycker jag att vi kan låta bli eftersom jag tror att den drabbade skolan själva kommer att gå ut med den fakta som de tycker att allmänheten behöver få känna till när de har fått mer tid på sig , att samla sig lite och gått igenom själva händelseförloppet. Sedan förstår jag inte varför arbetsmiljöverket ska behöva kopplas in om det skedde utanför skoltid och de hästar som var inblandade tydligen var privathästar men det kanske bara är jag som tänker så här.
En ponny kan verkligen bli ens bästa vän, när det klickar sådär uppstår det verkligen en sällsam magi mellan människa och häst, man litar på varandra till 100% men hela tiden så finns forfarande deras naturliga instinkterna kvar. och det är hela tiden någoting som man måste ha i bakhuvudet vid all hantering.
Dessutom så är hästar kloka djur med gott minne, har någoting hänt dem när de var föl eller unghäst ja då bär de med sig det under resten av livet. Det är därför som det kan vara så svårt att få en häst som varit med om någoting att våga börja lita på människor igen.
Ingen häst förtjänar att bli en vandrigspokal eller såld som om den vore en en säck potatis mellan 12 olika hem där ingen bryr sig om att kolla närmare på varför den egentligen beter sig som den gör.
För att de kan göra skillnad på folk, det har jag också fått lära mig tack vare de där somrarna då jag spenderade många dagar och åtskilliga timmar tillsammans med en flock unghingstar. De ägdes av en hästhandlare som kom för att titta till dem i sällskap med en spekulant. Hästarna hade hela tiden stått uppe vid stängslet med mig, men så fort de fick syn på hans bil som kom åkandes på vägen så vände de helt sonika på klacken och började trava tillbaka ner mot sjön igen.
Gissa om jag fick mig ett gott skratt åt dem, medan deras ägare nog inte var fullt lika road när han skrek: Vad har du gjort med mina hästar ?
Klart att de föredrog att vara med mig som inte höll på att skrika åt dem utan bara pratade vänligt till dem , borstade dem ibland och gav dem en massa kärlek.
Den där svarta hingsten ni ser, han var så rädd för mig i början att han inte ens vågade komma fram men eftrrsom han hängde ihop med min lilla kompis såp blev det ju naturligtvis så att jag bekantade mig med honom också.
I slutet av sommaren så litade han delvis på mig och jag knude stå och stryka honom över halsen, men huvudet fick jag fortfarande inte röra varför kan jag tyvärr bara anta då han var väldigt nervös av sig så fort man kom i närheten av mulen.
Om jag hade kunnat så hade jag nog velat ta med mig alla i flocken hem till sommarstugan men det var framför allt en av hingstarns det sista året de gick på bete där som stal mitt hjärta. Det spelade ingen roll var de befann sig i hagen så kom han alltid fram till mig. Fick han syn på min cykel då jag kom så kom han alltid travande emot mig och gnäggade en sådan där riktig varm, mullrande hingstgnäggning. som man inte kan bli annat än glad av. Kan komma på mig själv med att sitta och undra hur det egentligen gick för dessa hästar senare i livet men det kanske är bättre att inte göra det med.
Rolo, en riktig godbit som bor på ridskolan här där jag ju brukar vara och fota ibland fast nu var det ett tag sedan. Hur som helst är jag ju svag för både söta ponnyer och irländska importer och den här lilla B-ponnyn är båda dessa delar,
The eye of the Nokota horse, man brukar ju säga att ögat är en spegling av ens själ och jag är beredd på att hålla med för det kändes verkligen som om Ronnie såg rakt igenom mig den där dagen när hon gnäggade då jag kom gåendes förbi hennes hage.
Tänk att jag som alltid har gillat mustanger skulle få träffa på en annan amerikanare.
Finaste Ronnie som idag har flyttat söderut, men jag glömmer ändå aldrig vårat första möte.
Det är vissa hästar man får den där känslan med, att de ser rakt igenom en ,, här en annan som jag stötte på när jag gick runt på travbanans sstallbacke och fotade lite där. Visst är det någoting speciellt med dessa kallblod alltså!
Sedan så kan man inte låta bli att skratta ibland när vissa ska göra sig till framför kameran. Här så är det charmtrollet Charles Ingvar som får för sig att lipa när jag skulle till att fota. Ja det var ju klart att jag var tvungen att ta reda på vad den där härliga fuxen hette!
Samma häst, i mer normalt tillstånd, men det var inte så lätt att få till en bra bild på honom eftersom hans kompis i hagen tyckte att han skulle få uppmärksamhet och faktiskt jagade iväg stackars Charles Ingvar om han råkade komma allt för nära fotografen,
Sedan finns det vissa som har partytrick för sig när de får för lite att göra kanske men det är kalrt varför ha täcket på när det är så mycket roligare att rulla sig utan?
Små söta ponnyer var det ja.cyklade förbi ett ställde där jag inte visste om att det just då fanns ett stuteri och jag föll som en fura för några av dem...men ni vet ju kanske redan om att jag är väldigt svag för just skäckfärgade pållar,
Min syster däremot tycker mestadels att de liknar kossor, men hon tycker ju om kor så jag undrar vaför hon inte har fallit för deras charm ännu. Hon som gillar kallblod säger hon och vill ha en häst som går att köra in, ja men då borde ju tinker vara den perfekta rasen att ge sig in på!
Nu var jag ju redan frälst som tinkermänniska innan och jag kan inte säga att det intresset minskade heller efter ett par snabbvisiter vid Nolbackens Stuteri.
Ko, jo men visst jag tror allt att systern min kanske behöver skaffa sig ett par nya glasögon då för tinkrar är i allra högsta grad hästar och de är bara SÅ fina. Hon kanske bara säger så eftersom hon aldrig har träffat en irl, för jag kan lova att om hon tog sig förbi de där fördomarna hon har emot dem så skulle hon också börja tycka att de är fantastiska!
