Hejsan på er!
Hallojsan på er alla läsare som klickat er hit och hittat vägen till min lilla blogg.
Nu var det ett par dagar sedan det kom upp ett inlägg här så nu satt jag och tänkte att det kunde vara dags för att skriva några små rader igen..
Ja senast var det ju faktiskt mitt lilla guldkorn Scrat som hade ordet, men jag kan ju kanske inte låta honom ta över bloggandet helt och hållet, för som han själv skrev så är han kanske inte så duktig på att stava utan det skulle med största sannorlikhet bara bli långa rader beståendes av bokstäver och det kanske inte är så intressant för er att läsa heller, eller så kan det i alla fall bli aningens svårtolkat.
Så nu tar jag tillbaka ordet och jag tänkte börja med att fråga ; Hur många av er har hört talas om den bloggande kossan Hilda som bor i Vännäs ?
Ni som har det vet i alla fall om att hon är ett aktuellt nötkreatur som har olika äventyr för sig.
Nu till det som kanske är det mest väsentliga i det här fallet. Hon bor på en liten gård tillsammans med en flock hästar och är tydligen uppväxt på det viset , nu är det tydligen inte längre godkänt att hålla en ko som sällskapsdjur genom den nya djurskyddslagen som har kommit utan de ska enbart räknas som lantbruksdjur och måste således hädanefter ha tillgång till åtminstone en artfrände.
Många är såklart upprörda över det här och fallet kan komma att gå så långt som till Högsta Förvaltningsdomstolen om det nu överklagas men jag tycker faktiskt att Länstyrellsen har lite rätt med föreläggandet ändå. Inte för att jag tror att Hilda har farit illa heller men frågan är ju den , hur man väljer att se på det och om två så olika arter verkligen kan ha någon form av utbyte mellan varandra? Det kanske är svårt att veta med säkerhet hur det förhåller sig, men jag kan tycka att det är någoting som är självklart om det inte råder speciella omständigheter som det till exempel gör med guldhamstar men de är ju trots allt solitära djur och fungerar på ett annorlunda sätt jämfört med kor och hästar som ju istället är flockdjur.
En del verkar ju tro att det här med olika arter inte spelar någon roll bara för att det rör sig om två däggdjur, men det kanske gör det ändå ? Fast vad vet jag , kanske inte tillräckligt mycket om kor för att egentligen kunna uttala mig i frågan men de nötkratur som jag har stött på under årens lopp då jag har varit ute och fotat har då verkat vara väldigt lyckliga över att få befinna sig tillsammans med sina artfränder så jag vet inte varför Hilda inte skulle kunna vara det med ?
Visserligen så bor hon ju tillsammans med sina allra bästa vänner hästarna och hon
En fin ko som jag intek unde låta bli att fota i somras då hon stod och tittade på mig när jag kom och gick på vägen. Alltid är det någon som måste stå upp och hålla vakt medan resten av hjorden ligger ner och idisslar.
Inget går upp mot att se glädjen vid ett kosläpp!
Fridfull morgon med betande boskap.
Kalvar är för det mesta nyfikna av sig och de kan inte låta bli att komma fram till stängslet för att inspektera den där konstiga figuren som stannat till för att titta på dem
När jag var yngre så bodde vi granne på somrarna med en bonde. Ett år hade han en herefordkviga i sin hjord som fick en liten kalv som jag kallade för Köttbullen då jag tyckte att den var så himla lik en sådan(som tyvärr förolyckades senare) ute i hagen när den föll ner i gödselbrunnen men varje gång som jag ser en sådan där härlig liten röbrun sak med vitt ansikte så kan jag inte låta bli att börja tänka på de där två. Jag tror att det går per automatik att jag gör det, för visst är de allt bra näpna när man tittar på dem ?
Så kalvarna var alltså i många år mitt sommarnöje och jag är så tacksam över att jag fick komma dem så nära, för jag lärde mig kanske llte mer om nötboskap den vägen och fick lite mer kött på benen sedan upphörde han med sitt lilla jordbruk .Då blev det istället som så att flocken med unghingstar som gick på bete ett par kilometer därifrån fick ta över den rollen och bli mina kompisar.& jag glömmer nog aldrig känslan när jag låg på mage där i gräset och skrev i boken som jag brukade ta med mig samtidigt som jag kunde höra ljudet av hästarna som gick och betade längre ner vid sjön. Om jag någonsin var rädd för dem? De var ju trots allt ett gäng busiga unghingstar som kunde vara mer vilda än tama men aldrig någonsin att jag behövde känna mig otrygg i deras närhet utan vi hade nog en så stor tillit till varandra. Fast det var ju såklart sällan jag gick in till dem när alla 11 stod och trängdes uppe vid stängseltråden för att de ville ha min uppmärksamhet.
Utan in i hagen gick jag bara då den som jag blev bästa kompis med (i mitten på den översta bilden) kom travandes mot mig och gnäggade en sådan där riktigt varm, rullande hingstgnäggning för att han blev så glad då han fick syn på mig. Ja det hände mer än en gång att han mötte mig på det viset, den sommaren när han fick syn på min cykel som jag alltid parkerade uppe vid vägen.
Sedan gällde det ju kanske även att man såg till att alltid hälsa på ledarhingsten , bland det första man gjorde men efter den där första introduktionen så brukade det vara lugna gatan till och med , med de här stökig pojkarna.
Här hade "Killen" som jag kort och gott kommit att kalla honom för gått och skurit sig på ett vasst grässtrå så att han blödde på överläppen. Som tur var så hade jag hushållspapper och en vattenflaska med mig i ryggsäcken& jag kunde i alla fall tvätta rent såret och få det att sluta blöda, för visst även om det var litet så blödde det länge och han fick ett ärr där sedan.Även om de andra hingstarna såklart blev nyfikna på vad jag gjorde och försökte försvåra tvättandet genom att hela tiden vara med och kolla vad jag pysslade med så lyckades jag tills sist med att stoppa blodflödet. Till vänster ser ni den svarta Skuggan som faktiskt var det enda varmblodet i flocken, till höger om Killen står Tinder som jag kallade honom(med strimbläsen) som också var en av mina favoriter och längst bort i bild syns ledarhingsten som jag kort och gott döpte till The Boss. Han var ju som flockledare tvungen till att komma fram och inspektera vad jag gjorde och kolla så att jag inte skulle försöka hitta på något fuffens.
Här har ni Killen och långt där nere så ser ni kanske de andra hästarna som går nere vid sjön och betar , men han och Skuggan var i alla fall som jag upplevde det lite på sidan om resten av flocken. Eventuellt så var det kanske en del av förklaringen till varför han sökte upp mig, eller så kom vi helt enkelt bara väldigt bra överens med varandra men det tror jag det, jag gav dem ju smaskiga husmans och ibland så hade jag med mig en borste och kunde rykta dem. Det var nog i alla fall mer än en gång när jag cyklade därifrån som jag i hemlighet drömde om att få ta med mig det lilla oanseliga. bruna kalllblodet hem för att han hade en så stor personlighet. Nu vet jag ju inte om det bara var jag som fick se den sidan av honom eller om det fanns fler som faktiskt fick se vilken pärla han var under den där pannluggen.
Hur som helst så var det här, det sista året som hästarna gick på bete där vid sjön och jag kan bara hoppas på att det gick bra för dem allihopa när de sedan skulle trava ut i livet. Fast ibland så kan jag komma på mig själv med att sitta och undra, man kom dem ju så nära och fick verkligen lära känna en del fantastiska individer så visst vore det kanske lite roligt att veta men på något sätt så är det kanske lika bra så här, för jag får ju trots allt minnas dem för vilka de var den sommaren när de blev mina kompisar allihopa.
Fast nu skulle det här inlägget från första början handla om Hilda , men det kanske det indirekt även gör då jag berättar historien om hästarna. För jag lärde mig så mycket under de där åren om hur en väl sammansvetsad flock fungerar men alltid så har det varit så att jag sett de båda arterna var för sig och jag känner mig kluven till hur bra det fungerar att ha dem tillsammans delvis på grund av smittoriskerna men , mestadels för att jag varit med om ett försök där ett par hästar skulle dela hage med en flock kalvar under en sommar men det gick då verkligen inte att genomföra det eftersom att den ena av hästarna efter en kort tid la sig till med den , enligt honom roliga hobbyn att jaga kalvarna, jag vet inte om man kan säga att han hade "cowsense" då han var ett halvblod, snarare "reverse" i sådana fall . Så man fick helt enkelt lov att sära på dem igen , efter ett par incidenter där denna häst hade lyckats med att ströja ut den ena av kalvarna, som för övrigt var mer en ungtjur genom tråden. Så, där slutade exprimentet den gången, men det är ju ett antal år sedan , men min syster har då inte vågat sig på att försöka göra om det hela, kanske eftersom riskerna helt enkelt är för stora då man aldrig vet hur djuren reagerar på varandra.
Kommentarer
Trackback
