Nötkråkan mitt i staden
Det har blivit en hel del inlägg här på bloggen som kommit att handla om fåglar, men det är ju också ett av mina riktigt stora intressen. Jag kan däremot inte riktigt komma ihåg hur det hela började en gång i tiden men jag har ju kanske alltid, ända sedan jag var liten kommit att tycka om djur. Att det skulle bli just fåglarna som kommit att få en så viktig roll kan jag dock inte förklara. Det har bara blivit så, men kanske så beror det lite på att de ju finns där näsra på överallt omkring oss i naturen.
Alltid så dyker de upp när man är ute och promenerar i naturen & har man riktigt mycket tur så kommer det ju kanske en mes flygandes, oftast då en tuff liten blåmes eller en nyfken talgoxe och sätter sig framför där man står på en gren. Ibland så lägger de huvudet på snedden och tittar på en med en sådan där uppfodrande blick, eller så kan de börja att kvittra. Vad de försöker säga vet jag däremot inte.
Till viss del så kom det här sig nog av att jag på någon punkt kände mig ensam och var utanför redan i förskolan, kanske att jag aldrig fick någon riktig kontakt med mina jämnåriga klasskompisar. utan jag gjorde istället det valet att dra mig undan, mycket för att jag kände att jag inte hängde med de andra men sedan också för att jag redan från början var blyg och tillbakadragen. Man kan, kanske säga att jag var lite lillgammal av mig men jag var i varje fall aldrig den som syntes i en större grupp och det sitter nog fortfarande i.
Fast nu var det ju inte det ju inte alls det här som jag hade tänkt skriva om, nej utan jag hade bara tänkt få berätta om den glädje som jag kände häromdagen när jag äntligen fick syn på en speciell fågel mitt inne i stan nämligen den sibiriska nötkråkan.
Nu var det här ju visserligen inte alls någon bekantskap för min del, eftersom jag redan hade lärt känna den här tjusiga fågeln som kommit invandrande från öst hemma hos mina föräldrar vid deras fågelbord. Ja de har nämligen några stycken nötkråkor som verkar ha blivit tämligen stationära och uppehållit sig där varje vinter under de senaste åren.
Det började först med ett par, sedan blev det två och vid ett tillfälle nu i somras så kom det ena paret på besök med alla sina ungar. Så vem vet då hur många av dem som sedan återkommer på besök nu till vintern? Jag tror nog på att det kommer att gå åt väldiga mängder med jordnötter om hela klanen blir kvar där, men det är ju inte säkert heller att alla de där stannar.
Så jag har ju fått studera dem på närmnare håll, men vid det där fågelbordet inne i stan som jag brukar passera när jag är ute och går har jag aldrig sett den förut. Jag har tidigare bara kunnat se skymtar av den, men eftersom de uppehåller sig både på kyrkogården och i parken som ligger nere vid den ena minigolfbanan i staden är jag inte allt för överraskad att en av dem verkar ha hittat till duvornas matställe.
Nej och de är ju faktiskt riktigt roliga att få kunna studera så här på närmare håll, de har sådan karaktär om en fågel nu kan ha det.
Den här verkade stundtals leka tittut med mig bakom trädstammen och rätt vad det var så hoppade den raskt ner på marken och skyndade sig bort till grunden på ett av hyreshusena i närheten där det verkade som om den letade efter mat bland löven som hade fallit ner. Så den var ju inte direkt rädd av sig heller, det kan jag inte påstå utan jag kunde alltså stå där en bra stund och studera den innan den blev störd när det kom en annan gångtrafikant på trottaren. Först då tyckte nötkråkan tydligen att det räckte med uppmärksamhet för dagen och den försvann upp i trädet igen , där den blev så gott som osynlig på nytt. Stod kvar ett tag till, men den kom inte tillbaka ner mer efter det, åtminstone inte som jag såg.
Just den här bilden har jag fotat vid ett anant tillfälle nere i den ena av stadens parker där de också håller till när det vankas stora kottar från cembratallarna som finns planterade. Man märker tydligt att de lever i symbios med varandra de där två. För cembratallens frön är tydligen så stora att träden inte har förmågan att kunna sprida dem själva med hälp av vinden utan då har naturen löst det på sitt eget sätt. Fiffigt hur det fungerar eller hur ?
De är verkligen skickliga på att skala kottarna och finns det nötkråkor i grannskapet, ja då kan man även hitta spåren efter att de har varit där varit och ätit. Visste ni föresten om att den heter Nucifraga Caryocatactes på latin och att det betyder just nötknäckare ?
På sommaren så för de annars en betydligt mer anonym tillvaro och man har nästan tur om man hinner få syn på dem bland grönskan för de gömmer sig gärna inne i någon tät gran eller annat träd där de kan sitta och känna sig trygga. Samtidigt så kan de även bli väldigt orädda i sin jakt på föda , men någoting som man verkligen inte kan missa med dem är deras läten som hörs på lång väg.
Det låter ju en hel del om dem när de sitter där uppe i träden
och skalar kottarna men framför allt så är det , det där som mest liknar ett skränigt bräkande som jag jag tänker på.
och skalar kottarna men framför allt så är det , det där som mest liknar ett skränigt bräkande som jag jag tänker på.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3275&artikel=2776367
Sedan så lär det finnas två olika varianter av nötkråka nämligen smalnäbbad och tjocknäbbad fast skillnaderna mellan dem är visst väldigt svåra att se med blotta ögat, även för experterna att det ibland nästinill är omöjligt.
Fast om man läser på lite mer så verkar den brednäbbade nötkråkans utbredning koncentera sig till Värmland, Västmanland, och Uppland där den kan kopplas sammans med hasselnsom de lever av. Längre norrut i landet så är det istället den smalnäbbade varianten som kan skådas och den etablerade sig visst som häckfågel redan 1977 utanför Skellefteå, men har alltså på senare år spridit sig längs efter hela kusten och idag så beräknar man att finns det ca 600 häckande par!
Fast den räknas trots denna framgång ändå som nära hotad enligt rödlistan.
Kommentarer
Trackback
