Här går det visst vilt till!
Månen var fortfarande uppe och den avtecknade sig svagt på den ljusblå himlen på samma gång som solen var framme.
Jag hade bara gått en liten bit längs den smala landsvägen då jag lyckades skrämma upp en flock med måsfåglar som gick och letade mat på en åker. Knappt hade jag väl hunnit med att passera den förän jag märkte att batterinivån på kameran var låg och jag fick lov att stanna för att leta igenom ryggsäcken. Såklart hade jag glömt båda reservbatterierna hemma! Funderade på om jag skulle vända om och gå tillbaka hem för att hämta dem, men till sist så fattade jag ändå beslutet att fortsätta. Det fick helt enkelt lov att bli som det blev och några bilder skulle jag säkert ändå hinna med att fota innan den skulle stänga av sig helt!
Gick först en liten bit efter landsvägen innan jag vek av upp in i skogen och när jag hade traskat en bit efter stigen som går där, genom strövområdet så fick jag sällskap av den här lilla fågeln som helt uppenbart inte alls var nöjd med att jag kom i närheten då den varnade med en serie av flera korta pipläten. Stannade ändå till för att fota den innan jag fortsatte vidare.
Passerade "Trollskogen" som verkligen gör skäl för sitt smeknamn , för visst ser det lite som den är vore direkt hämtad ur en av John Bauers fantastiska sagor ? Alltså det där fullkomligt magiska spelet av ljus och skuggor mellan träden!
En ensam trut kom flygande så stilla när jag hade gått lite längre.
Sedan fick jag syn på ett par tranor som kom seglande på låg höjd, kanske var de på väg bort för försöka med att hitta någon någon plats där de kunde slå sig ner och äta frukost.
Tänk vad vackert det är!
Träffade på ett annat tranpar som gick och letade mat, de var uppenbart missnöjda med någoting. Spanade ut över åkrarna och då fick jag syn på orsaken till fåglarnas upprörda trumpetande nämligen en räv som var där och oroade dem.
Betande boskap hör verkligen vår landsbygd till, tänka sig hur glad man kan bli av att få se allt det här!
Svalorna hade trots allt visst inte flyttat söderut ännu, ne utanj det gäller bara att man tittar efter dem på rätt ställe. När jag vände på klacken för att gå hemåt så satt de plötsligt där på en luftkabel och kvittrade.
Sedan så är det verkligen fullt av liv i buskagen, men man ser ju ingenting på grund av grönskan Lyckades mot all förmodan fota en fin liten gulsparv som satt och putsade sig på en gren.
Medan jag traskade på där längs efter vägen så hann jag börja med att tänka; Nu kommer jag ju inte att få se någoting mer idag . Fast då fick jag syn på någoting som dök upp långt ut på åkern, nämligen två stycken rådjur! Först vågade jag knappt med att röra mig eftersom jag vet hur lättskrämda de oftast är, utan jag stod kvar och bara väntade på vad som skulle ske härnäst.
När de kom lite närmare så såg jag att det var en bock som höll efter en hind eller råget.
De det såg ut som en dans där de sprang med sicksack-liknande rörelser över åkern, att likna detta skådespel vid brunsten som en vacker och sensuell dans känns inte heller helt fel.
Båda två var alltså så fullt upptagna av varandra, att jag inte vet hur mycket som de faktiskt la märke till mig där jag stod uppe på vägen. Vid ett tillfälle så kom de faktiskt så nära att jag fick lov till att prata högt och vifta lite med armarna för att de skulle väja undan vid dikeskanten. I det läget så upplevde jag det som att de nära på befann sig framför mina fötter, lite till och vi hade lika gärna kunnat krockat ihop& det hade nog inte varit allt för trevligt med tanke på de där sylvassa hornen som bocken hade!
Hinden eller rågeten tror jag var lite skyggare för hon svängde trots allt av lite tidigare än vad bocken gjorde men hon kom ju ändå tillräckligt nära för att jag skulle hinna få till en bra bild på henne!
Bocken kom alltså så här nära mig när de vände tillbaka upp på åkern efter en av de flertalet löprundor som de gjorde. Ibland så var han dessutom tvungen till att lägga sig ner för att vila lite eftersom de sprang så mycket, att han rasade ihop av utmattning. Där stod jag alltså, med ett hårt bultande hjärta nere på vägen och såg alltihopa! vet inte riktigt hur länge som jag fick den stora äran till att beskåda dem, för jag tappade helt och kollen just där & då på allt vad tid hette!
Avslutningsvis så vände de ändå tillbaka upp mot åkern, åt det hållet som de hade kommit ifrån till att börja med också tyckte de att det fick räcka för stunden, så kanske att de hade sett mig i alla fall. Då båda två kastade ett getöga upp mot vägen. Fast innan jag lämnade platsen så var de igång på nytt och det sista som jag lyckades uppfatta var när jag hörde ett jätteplask som kom nerifrån den närbelägna ån , men jag gick faktiskt dit för att kolla sedan och jag såg ingenting så allting slutade nog väl. De kanske bara behövde få kyla ner sig lite efter den där urladdningen som de nyss hade gjort! Om jag någon gång kände att jag blev rädd och skakis i benen under tiden jag stod där och såg allting? Nej faktiskt inte eftersom jag trots allt litade på att de visste om att jag var där. Om de nu inte hade sett mig så kanske läget hade varit annorlunda men djuren är verkligen helt fantastiska!
För om man ger dem tilliten, så får man kanske tillfälle att få samma sak tillbaka också har man turen att få vara med om någoting sådant här!
Jag menar det att media skriver om hur mycket folk börjat tillbringa allt mer tid hemma på semestern och det är ju förvisso jättebra att det är så , men ibland så tycker jag fortfarande ändå att det verkar som att det hela tiden måste hända saker för att man ska vara nöjda.
Man ska ständigt ut på en massa olika aktiviteter hit och dit vilket får mig att undra om ledigheten verkligen blir så stressfri för en del? För även om det är kul att hitta på saker så behöver man ju för den sakens inte slå på så himla storslaget varje gång heller utan det är faktiskt riktigt roligt att få kunna gå på upptäcktsfärd i skogen och vi ska dessutom vara väldigt tacksamma över vår unika allemansrätt som gör det hela möjligt.I vissa kretsar så kan man ju dock fortfarande bli sedd på som en u något dda fågel för att man tycker om att krypa omkring i buskarna och kolla efter fåglar eller så tycker de kanske bara att man är konstig om man gillar naturen men hur kommer det sig egentligen undrar jag?
Fast jag kanske har haft den turen att växa upp i ett stabilt hem, med två stöttande föräldrar som låtit mig få gå mina egna vägar i livet? Framför allt så är det ju så att min pappa och jag varit ute på många äventyr under årens lopp och det är jag honom vekligen evigt tacksam för. Alla dessa platser som vägarna har lett oss fram till!
Bara en sådan sak som att jag hela tiden har fått följa med ut i skogen för att plocka både lingon,blåbär och hjortron! Det har nog gjort så att jag alltid haft den där biten med mig och jag har fått lära mig att naturen verkligen är fascinerande INTE det minsta tråkig!
Kommentarer
Trackback
