mspbubblet

Även fast det var väntat att det skulle hända så kom det så plötsligt igår. Beskedet om att min systers hund är borta.
Så nu finns inte den älskade Svartvargen mer. Fast samtidigt som det rinner tårar nerför mina kinder till och från så är jag glad att han slipper ha ont mer.För det var inte lätt med artrosen den senaste tiden och man såg att han hade det jobbigt. Ändå då känns det så tomt just nu. Det känns liksom som en stor bit saknas men det är ju så här det brukar kännas i början. Hur tomt ska de inte vara att komma hem till päronen utan att han ligger där i hallen, viftar på svansen och ivrigt vill hälsa när man kommer innanför dörren ?
Jag tänker bara säga det, att det kommer att kännas väldigt ,väldigt konstigt. Man har ju blivit så van att han helt enkelt bara finns där...som människans bästa vän för det var han verkligen.Alrig hade jag kunnat tro första gången vi möttes att jag senare skulle komma att sitta på golvet med den där stora, läskiga svarta saken i knät.Men det var sådan han var, Skrottis en riktig knähund.
Sedan tror jag också det är så här att även om de inte finns med oss på jorden längre så bär man dem ändå alltid med sig i hjärtat och nu sitter han säkert undetr ett träd där uppe tillsammans med sin mamma&syskon och spanar efter någon osalig ekorrande. De här orden kom jag på när Bianca lämnat osss, de finns där på hennes sten och nu skriver jag dem till Pavva: Sov så sött Pavarotti.