mspbubblet

Idag kom tankarna över mig igen.
Numera är jag rätt van vid att kunna hantera dem men egentligen är det rätt otroligt att man faktiskt kan känna så starkt fortfarande för ett djur som inte längre finns bland oss. Ibland känns det overklig på många sätt att det faktiskt har gått så lång tid som 19 år. Vet inte om jag fortfarande känner på det här viset just för att vi fick så kort tid ihop som vi faktiskt fick ändå. Det kanske är så för jag älskade honom verkligen och jag vet säkert att var mitt livs första &största kärlek. Vet inte riktigt vad som gjorde honom så speciell men för mig var han och kommer alltid att vara den där klippan som man kan luta sig mot när det är jobbigt. Han hade ett alldeles speciellt sätt att se på en, med de där mörka varma ögonen som kanske också var han största kännetecken. Sedan hade han det där lugnet och jag tror att om han hade kunnat prata så hade han försökt se det positiva i allt. Sådan var den ponnyn jag kände i honom och det har gjort att jag försökt hålla ´den synen genom alla händelser senare i livet med. Så på det viset kanske han fortfarande finns där någonstans, galopperandes bland molnen. I alla fall så vill jag gärna tro det. Även om den här tiden på året alltid känns lite halvhjärtad efterdom det var mellan jul och nyår 95 som han avlivades på grund av sina gamla förslitningsskador. Hur många gånger har ordet OM inte dykt upp i mina tankar men det var tydligen aldrig meningen att vi skulle åldras ihop, han och jag. Gud hade anda planer helt enkelt. Fast Dickie hann lära mig så mycket ändå, för han var ju verkligen som man säger om connemaran " Den lilla hästen med det stora hjärtat". För redan första gången jag träffade honom sa det klick mellan oss två och jag är evigt tacksam över att ha hans träns. Det hänger fortfarande på hedersplatsen i mitt gamla rum hemma hos päronen och om jag tittar riktigt noga kan jag se de där vita små hårstråna som sitter kvar i pannbandet. De finns där, trots alla gånger jag plockat isär och smort upp det. Det är egentligen också otroligt att de gör det och inte har försvunnit med åren. Fortfarande så händer det att jag ibland gråter en skvätt när jag tänker på honom, på den där saknaden men det är just i sådana lägen som man också får försöka tänka på de glada stunderna som man ändå har haft tillsammans, dessutom hade jag tur som fick förmånen att lära känna honom. En låt som egentligen beskriver alla de här känslorna som bubblar upp ibland så bra är : https://www.youtube.com/watch?v=BwyWmqV_RJc
För när jag hör den tänker jag alltid på Dickie och minns tillbaka, egentligen finns det också så mycket man skulle vilja ha sagt men som man inte kan sätta ord på, men det är väl också som så att det är det som är det stora i det hela. Speciellt mycket tycker jag om meningarna I'll keep a part of you with me/Jag håller en del av dig med mig och I owe so much to you/Jag är skyldig dig så mycket eftersom jag känner igen båda delarna så väl. En viktig del av sorgearbetet är väl också att tillåta sig själv att både gråta och att tillåta sig känna, eftersom jag höll så mycket inne från början är det kanske inte konstigt att det svämmar över ibland, fastän all den där tiden nu har gått. Visst har det funnits även andra hästar /ponnyer i mitt liv men ingen av dem har kommit mig så nära som den rödskimmelfärgade korsningsponnyn från Irland.