mspbubblet

Hejsan på er allihopa. Ja nu är jag här igen efter ett par dagar.
Ibland blir det så men nu känner jag att det kanske är dags att skriva av sig lite innan jul också. Annars har det blivit mer att jag postat lite bilder&inlägg på FB istället då bloggen har vilat. Idag har dock känslan varit lite halv och jag har haft svårt för att vara riktigt glad men det är ju inte så konstigt. Har ju skrivit om orsaken till detta i tidigare inlägg så nu nöjer jag mig med att säga att jag skickar en tanke till både Calamares som till sist har travat ut på gröna ängar i Trapalanda men inte minst till min syster. Jag ska inte påstå att jag vet riktigt hur det är, jag fick aldrig den tiden med Dickie men jag kommer aldrig att glömma den ponnyn så länge jag lever. Det är en klen tröst just när allt är över, istället får man ändå alltid bära med sig dem i hjärtat och minnas alla de där fina stunderna som man ändå har haft tillsammans. För man har ett ansvar när man har djur, ett ansvar att inte låta dem lida och även fast det känns mörkt ett tag så blir det ljusare igen. Sedan måste man tillåta sig själv att känna alla de där känslorna med och kanske finns det evigt gröna ängar där de får beta tillsammans , allihopa i lugn och roa, fria från alla ålderskrämpor och övriga smärtor.