Märklig syn

God morgon på er alla.
Jag känner mig tämligen säker på att jag inte är den enda som med spänning följde det som hände/händer i vattnet utanför den italienska ön Giglio. För er som fortfarande undrar så började man igår att försöka bärga den grundstötta båten Costa Concordia.
Det är 20 månader sedan hon gick upp på klipporna så i nästan två år har de boende fått se henne ligga där som en tickande miljöbomb. Ett under att ingenting verkar ha läckt ur henne än.Fast hitills så verkar bärgningen gå bra och nu står hon upprätt. Så ingenjörerna har onekligen gjort ett bra jobb i natt som fått upp henne, tillbaka på rätt köl så att säga. Men samtidigt så är det lite som att se ett spökskepp som nu står där.I alla fall om man tänker på att 32 människor faktiskt omkom i olyckan & två saknas ju fortfarande. Så det är fortfarande mycket jobb som återstår innan hon kan tas om hand för den slutliga skrotningen.
Har sett att några undrar i kommentarer på aftonbladet varför hon ska skrotas och jag tror det är så att skadorna på henne är för stora. Både skrovet är ju deformerat, svårt rostangripet och maskinerna har legat under vattnet så pass länge att det helt enkelt inte går att göra något. Dessutom så tror jag att även om det skulle gå att få henne segelbar igen...så vem skulle vilja åka med henne efter att ha fått veta hennes bakgrund ?Det tror jag inte kan vara allt för många.Sedan gjorde jag vissa egna reflektioner. Jag tror att det är svårt att uppfatta hur stor hon är genom att se bilder men fakta är att Silja Festival som jag åkt med några gånger är 168 meter lång ...Costa Concordia 290 meter.Då hajar man till lite och inser mycket bättre vilka jättar det här är.När en "stor" båt som Festival mer liknar en leksak i jämnförelse. Fast hon är precis lagomt stor för att man ska kunna hitta ombord. Blir de så mycket större tror jag att man skulle kunna gå vilse.

Det ena däcket på Festival.Öppet hav utan land i sikte, det är inte utan att man känner sig liten.
En annan aspekt på det hela som jag känner igen från Inga-Lill Mossanders berättelse om skräcktimmarna ombord på Costa Concordia är språkbarriären. Hade innan jag åkte till Riga också varit till Åbo med Festival(då under Silja Line),På den tiden jobbade mest svenskar, finländare,finlandsvenskar..skandinaver ombord. Visst fanns det rötägg även då  men man kände sig åtminstone tryggare genom att det var lättare att förstå varandra och stämningen var trevligare.Senare på resan till den Lettiska huvudstaden(Tallink-Silja) så var personalen utbytt mot till största delen thailändare. Inget ont om dem som folk, tvärtom de flesta verkar väldigt serviceminded som man säger men stämningen var ändå som förbytt. Mer inriktad mot att tjäna pengar och allt mindre mot trevligheten och säkerheten ombord. Tyvärr. Man kan ju tycka att minikravet borde vara att de får lära sig engelska åtminstone så att de kan göra sig förstådda om en nödsituation skulle uppstå.För visst är det så att man aldrig kan veta när olyckan är framme. Men man kan minimera riskerna även om det kanske kostar lite mer & personalen har mer krav på sina förhållanden så är det faktiskt bättre än att bara se till hur man ska tjäna så mycket pengar som möjligt & ha så få utgifter det bara går.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0