mspbubblet

Hejsan på er alla ni läsare som av en eller annan anledning råkat klicka er in hit på min lilla blogg. Några av er kanske just har följt en stig och hittat hit, medan andra av er kanske brukar gå efter mer upptrampade vägar eller vad man nu ska säga. Hur som helst så hoppas jag att alla ska hitta något som ni tycker är intressant att läsa eller så kanske ni bara vill kolla in alla fina bilder jag tar. Vilket som så blir jag glad för varenda liten kotte som kollar in och kanske lämnar en kommentar. Om ni brukar följa min blogg mer regelbundet så ser ni kanske att det har gått en vecka sedan förra gången jag skrev men det blir verkligen mer sporadiskt med uppdateringarna på sommaren då jag och Theodor njuter av semestern. Fast Theo föredrar helst alltså att vara inne och åka traktor, när han kommer ut i gröngräset är han mer som tjuren Ferdinand. Även om han är van hemifrån att vara ute så vill han helst sitta under en korkek och lukta på blommorna men det är väl klokt, finns ju så många saker i den stora vida världen som kan vara farliga för en liten hamster så därför är det säkrast att man stannar kvar inomhus. Fast nu ska jag inte låta guldkornet ta över dagens inlägg även om det är väldigt lätt att skämma bort honom. Nej jag måste få dela med mig av den senaste naturupplevelsen jag haft. Skulle hjälpa mamma rensa i rabatten men när jag var färdig med jobbet så gick jag in och hämtade kameran trots att det såg ut att bli regn. Såg inte så många fåglar utan travade iväg en sväng runt i den närmaste omgivingen.Såg inte så mycket utan bara några blåmesar och kråkorna. Gick tillbaka till tomten då jag hör ett smattrande läte i trädet ovanför mig. Blir först rädd och tror att det är en rovfågel som tagit en mes eller något åt det håller. Så jag tittar upp och vem sitter där om inte en av pappas nötväckor! De har ju blivit riktigt stamgäster vid ostbrädan men så här närgångna brukar inte ens de vara. Den sitter där och tittar på mig och jag börjar prata med fågeln varpå den kilar närmare mig nerför stammen. Så jag tar upp kameran och inte ens då blir den rädd utan den låter sig villigt fotas.Allt eftersom jag pratar med den lägger den huvudet på sned och lyssnar, ibland till och med putsar den sig och är helt avslappnad trots att jag står där och fotar. Jag vågar knappt röra på mig men när jag byter grepp på kameran så kliar den faktiskt nerför stammen och kommer allt närmare tills vi nästan står öga mot öga.Ja tänk vilken relation man kan bygga upp med vilda fåglar..om pappa har kråkorna och talgoxarna så kanske nötväckorna är mina favoriter efter detta mötet på nära håll.