Halloj på er alla!
Såg den underbara dokumentärfilmen om All In på SVT igår kväll, alltså om jag inte sagt det förut vilken hästmänniska han är ut i fingertopparna Peder. Så ödmjuk till allt och bättre vinnare av Jerringpriset gick inte att finna..min fråga är dock varför blir det sådant liv när det är en ryttare som vinner det, det är ju bara småsint av de andra som klagar tycker jag.Då hästsporten är stor i landet.Andra idrottare kan ju fokusera på sig själva och visst jag förringar inte deras prestationer heller men som ryttare får du kanske bara EN enda chans till att ha en häst som Allan.
Nu kanske jag inte ska jämnföra Dickie, en irländsk korsningssponny med okänd härstamning med en häst av världsklass, för mig var den lilla rödskimmeln fastän han egentligen inte var så liten som D-ponny en riktig klippa. Så jag vet hur det kan kännas när man vet att allting är rätt och de där bitarna ramlar på plats. Jag vet inte hur man ska beskriva det mer än att säga att det är fullkomligt magiskt just det där ögonblicket och det går nog fortfarande inte en dag utan att han finns där någonstans i mina tankar. Jag har säkert skrivit om det förut men det tålas att upprepas igen för han var verkligen sinnebilden av connemaran "Den lilla hästen med det stora hjärtat". Sedan kanske han hade sina nackdelar med som faktumet att han ogillade andra hästar men det berodde ju på vilka hagkompisar han fick. Jag såg dock aldrig något av den sidan utan han stod med spetsade öron till och med då jag kröp under magen på honom eller drog en prasslande träningsoverallsjacka över hans rygg. Så var det , han litade på mig och jag på honom.& det fanns inga tveksamheter mellan oss utan det var så enkelt allting.Men det är väl därför också som det är så viktigt att man håller på med dem redan från början och hanterar dem. Jag vet ju inte så mycket mer om Dickie egentligen mer än att han bara hade haft ett enda hem här i Svergie innan jag lärde känna honom. Han kom som import från den gröna ön då han var tre år ung men nog måste de ha gjort ett bra jobb redan från första stunden för att han skulle bli så fantastisk som han faktiskt var.
Nu finns det vissa som kritiserar en del av de hästar som kommer därifrån och det känns för mig väldigt främmande för inte bara Dickie utan en del andra Irländare jag träffat på under mina år har bara varit fina hästar att hålla på med .Fast jag kanske bara haft turen att få uppleva den bra sidan men det finns ju mycket skumt även inrikes så visst ska man vara noga med både papper och veterinörbeskitningar oavsett vilket land det än må handla om. Sedan har ju den ekonomiska krisen försvårat situationen ytterligare på vissa håll men jag tror ändå att de flesta gör sitt bästa för att djuren ska få ha det bra och bli väl omskötta. För om man bryter en hästs tillit är det så svårt att få den att lita på folk igen...det har jag ju också fått erfara men det är en helt annan historia.
Kommentarer
Trackback
