mspbubblet

Med det ordet börjar mitt lilla inlägg för dagen. Har inte riktigt hunnit samla alla tankar än som snurrade i mitt huvud när jag var på plats. Trots att det bara var foton jag såg på utställningen så kan verkligen bilder förmedla mer än det talade ordet ibland. Även om det såklart var trevligt att få höra berättelserna bakom med. För bakom vare bild finns det ju ändå en berättelse och ett levnadsöde men det kan bli mycket att ta in på kort tid. Ibland behöver man tid till eftertanke och för att kunna processera all fakta.Jag stod alltså mest tyst och betraktade allt detta. Fast en sak slog mig och det är hur häpnadsväckande indiankulturen är. Att de trots alla förändringar i samhället lyckas hålla fast vid de gamla värderingarna som finns. Hur hantverket är en livsådra för dem också idag. Kanske än mer viktigt nu idag faktiskt när många andra saker sker runt omkring dem. Det är en av de anledningar till att jag alltid har dragits åt det hållet´, deras kärlek till naturen och deras positiva inställning till livet. Nog är det tråkigt att Amerika inte har satt mer värde i det man har, utan att de ska behöva känna sig som främlingar i sitt eget hemland. Fast det räcker ju också att vi tittar på vad de gör med mustangerna som för många, inte bra i USA är en stor symbol för frihet. Frågan är glödande het, men jag ser ett genomgående mönster i allt det här. Även om mönstret delvis håller på att förändras till det bättre så tror jag det fortfarande är lång väg kvar att vandra innan vi uppnår en hållbar kraft av acceptans. Vad är egentligen rätt i allt som vi får veta i media och vad är egentligen fel ? Hur ska man kunna veta. Tror dock att man alltid hittar svaren i botten av sig själv precis som Uno Svenningsson sjunger i Under Ytan. Konstigare än så behöver det inte vara. Dessutom tycker jag att det är hemskt när vi ser hur människan behandlar moder jord ibland. Den är det viktigaste vi har fått att förvalta ändå beter en del av oss sig så illa åt, som att naturen och haven var en soptipp! Kan man bli annat än besviken på mänskligheten då ? Nej jag har väldigt svårt att tro det. Visst finns det bra krafter som försöker motverka det här också men oftast får de på tok för lite medel för att det ska vara möjligt att genomföra någon hållbar verksamhet. Det är i sådana lägen man kan bli frustrerad. När man känner att inget görs, i alla fall långt ifrån tillräckligt. Det är dock så viktigt att man har med sig det här från grunden. Sedan är det allas ansvar för att se till att det lärs ut i skolorna till de som inte får med sig det hemifrån också måste man ta tag i de generationer som säger att de inte orkar bry sig. För hur kan vi sluta upp med det och varför ska det vara något barnsligt att brinna för naturen. Det kan i varje fall inte jag förstå när det är något som angår oss alla.För utan planeten jorden skulle ju inte vi människor heller finnas till. Visst kan viss rymdforskning vara fascinerande men jag tycker det är farligt när vi börjar prata rymdresor och möjligheterna om vi ska kunna bo på en annan planet i framtiden. Vi kan ju lära oss att ta hand om den vi har fått först! Så tänk vilka tankar en liten utställning kan sätta igång inom en. Fast det är också ett tecken på att den verkligen var bra och jag fick veta massor av saker som jag faktiskt inte redan kände till. och tänk bara vilka kort man kunde ta på den tiden med dåtidens teknik! Det är rent otroligt. Har ni inte kollat upp dem så kan jag varmt rekommendera att ni googla på John Anderson så hittar ni några av alla hans otroliga foton.Tänk er sedan tanken att gå runt med ett sådant där åbäke till kamera, det får dagens sytemkameror att verka mycket lättare helt plötsligt!. Så jag är så glad just nu att vi i den här lilla staden har fått se en utställning som varit runt på så många andra ställen i världen. Synd bara att inte fler kom på vernissagen!