mspbubblet

Nu ska ni få ta del av en alldeles speciell berättelse. Blev så inspirerad till att skriva ihop något om en sak som hände när jag var liten då jag hade hört ett program på radion igår kväll. Jag måste få berätta eftersom det som hände då lämnat ett avtryck hos mig. Har alltid haft turen att ha världens bästa pappa. Visst jobbade han mycket men han tog sig ändå tid med mig. Det är jag så glad över idag. Hur som helst så var vi ute på mycket äventyr och irrfärder men just denna minns jag alldeles tydligt. Vi cyklade i skogen eller ja vi gick med cyklarna som vi mer eller mindre fick släpa över stock och sten. Bara det ett äventyr i sig och jag undrade så många gånger om vi hade gått vilse. Till sist så kom vi fram till ett uthus där vi lämnade cyklarna ändå och efter en stunds promenad blev ett stort rött hus synligt. Jag tror att jag på en gång gillade stället, men jag blev livrädd när dess invånare visade sig. För mig som var liten såg karln ut som en vilde och jag gömde mig skrämt bakom pappa. Döm om min förvåning när de började prata och det visade sig att pappa kände honom. Alltså kunde han ju inte vara så farlig även om han såg ut som Chewbacca med allt hår. Fast jag hade fortfarande inte slappnat av utan var ändå på helspänn. Vilket jag var ända tills han bad oss att följa med honom ner till hästarna. Först då blev jag lugn och jag glömmer inte heller hans trygga kallblodsto som nyfiket snusade in oss. Vi var faktiskt där en god stund innan det hade blivit dags att lämna och ta oss hemöver igen men oj så väl jag minns mötet med både karln och hans hästar. Om jag sedan tänker på det så här i efterhand så är jag så glad att pappa tog med mig dit. För jag fick chansen att träffa ett äkta original. Numera vet jag att det inte finns lika många av dem där ute utan de blir allt ovanligare.Något viktigt som jag också lärde mig av det här var att man aldrig ska döma hunden efter håren utan att man alltid ska ge folk en chans. Klart det är bra att vara lite försiktig men jag tror att det är viktigt speciellt i dagens läge att man inte bara ser till ytan hos folk. För det finns så mycket mer där under skalet och man borde stanna upp mer och lyssna till deras berättelser.