mspbubblet

Läste just att travets främste kallblodige ambassadör genom alla tider förmodligen kommer att lämna oss för evigt gröna ängar när sommaren är slut. Detta på grund av en skadad höft som gör honom halt och hindrar honom från att köras eller göra en annan sak han älskar, att få visa upp sig inför sina alltid trogna fans. Det kommer att bli många tårar den dagen. Inte minst för de som finns inom den närmaste kretsen runt honom, utan också för oss som följt honom så här lite på avstånd. Onekligen så är det många tankar och känslor som studsar runt efter ett sådant tråkigt besked. Fast samtidigt så måste man ha all förståelse för ägaren J-O Perssons tankar. Har hästen ont och det inte går att göra något åt det, då ska man inte låta honom lida. Visst gör det ont att ställa sig de där frågorna och kvalen över att ta det där slutgiltiga beslutet kan vara väldigt svåra men man får absolut inte vara självisk. Utan man måste alltid se till djurets bästa även om det blir tufft, jobbigt och svårt för en själv att hantera. Man känner oftast på sig när det är dags att låta dem gå. Sedan så måste man också få känna efter. Sorg är olika för oss alla och man hanterar den på sitt eget sätt, men att prata är viktigt. Att prata och få ut alla jobbiga tankar och känslor. Det lärde jag mig allt eftersom när mitt livs största kärlek försvann. Från början stänger man omvärlden ute man drar sig in i ett skal. För även om det börjar bli mer och mer accepterat så finns fortfarande den där synen kvar om att man inte kan älska ett djur men jag hävdar bestämt att det går. Försöker man säga motsatsen så har man aldrig öppnat sitt hjärta helt och låtit dem komma så nära eller så kanske man försöker skydda sig själv från jobbiga tankar på det sättet. Fast då brukar de ändå komma upp till ytan till sist.
Idag har jag inga svårigheter att öppna upp och prata om Dickie, för samtidigt som han är borta gör det ju att jag aldrig kommer att glömma honom.  Fastän det har gått så lång tid som tjugo år så minns jag honom ibland fortfarande som om det skedde igår. Sedan fastän det är jobbigt periodvis så vet jag också att det gäller att man kommer ihåg alla de där fina stunderna som man fått ha ihop för det är glädjen som kommer från dem som gör att man orkar fortsätta leva vidare utan dem man förlorat kvar på jorden. Det här lärde jag mig av en rödskimmelfärgad irländsk korsningsponny och det är jag honom evigt tacksam för. Tack för att du såg mig grabben när jag som mest behövde bli sedd!