mspbubblet

Det är så jag vill beskriva tillvaron på ett sätt numera. Jag trodde aldrig att det skulle kännas så här. Att det skulle bli jobbigt det visste jag redan. Fast det går som i ett slags berg och dalbana. Ena stunden är man glad och klarar av att hålla fasaden uppe utåt. Andra stunden sitter man hemma, gråter och saknar syrrans underbaraste vovve något så frukstansvärt.Även om han är borta så kommer han ju alltid ändå att finnas med en i hjärtat. För försvinner därifrån gör de aldrig.Men det är just det ,så tomt att komma hem till päronen då ingen ligger i hallen, ingen kommer in tittar förebrående på en när man sitter vid datorn och vill gå ut på promenad och ingen mer svartvarg som sitter och myser i knät på en. Tusan också , vad jag saknar hela honom. Ändå så hade jag så svårt för honom innan vi lärde känna varandra och jag tyckte mest att han var stor och hemsk som skällde. Inte hade jag vågat drömma om att jag en tid senare skulle sitta med samma hund i knät!
Det var just dock precis så underbar som han var. Dessutom så påminde han också om sin mamma eftersom han hade ärvt hennes talang för att hitta ekorrar och det var han som fick trösta oss då vi sörjde henne.Vem ska trösta oss i sorgen den här gången ? Ibland blir det bara för mycket helt enkelt och alla känslorna som bubblat under ytan väller fram. Jag antar att det kommer att kännas bättre om ett tag när det gått mer tid och han fick ju trots allt somna in hemma med sin flock men ändå känns det samtidigt..men vi då ..vi hörde ju faktiskt också dit. Dessutom har jag svårt..så oerhört svårt för att visa känslor öppet för folk. Även om jag försöker så tar det emot...han ligger begravd under sin syrenbuske hemma på gården, på ett litet svalare ställe sådär som han alltid letade efter men jag känner inte att de är läge ändå att stå där och storlipa.Senast vi var där på besök gick jag istället och gjorde ngpt jag borde gjort för länge sedan egentligen, jag gick och klappade på syrrans hästar. Det kändes så bra att få krama om kallblodet just då bara att få känna den där lukten av häst och att inte tänka på att hon snart också kanske är borta pga fång. Sedan så ska man samtidigt försöka vara öppen mot de andra i familjen men nej..jag klarar inte av att visa hur ledsen jag blev när jag fick reda på att Skrottis var borta, De dåliga erfarenheterna jag har av hor folk agerat tidgare när jag visat känslor har satt sådana djupa spår i mig.

Visst kalrar jag av att släppa på kontrollen då ja är med päronen men minasyskon har jag liksom svårt att släppa in helt och fullt. Det är som om det fanns en osynlig spärr för vad de får se eller inte och det spelar ingen roll om de så säger att känslorna är okej det bara går inte. 
Nej så långt ville jag inte tänka just då utan jag bara slappnade av och kunde hålla de andra tankarna i styr för den kvällen. Sedan grubblar jag ju inte på det jämt. Jag har ju mina projekt som får mg att må bra men det är klart man funderar över livet i stort när det sker förändringar.

Om man reagerar så här mycket för en hund, hur ska det inte då bli i framtiden ?

Samtidigt så vill jag ju inte leva utan djur det skulle jag aldrig kunna tänka mig och det var mycket därför min lilla Meeko fick flytta in men hålet efter Skrottis finns ju forfarande kvar där precis lika mycket för det.