mspbubblet

 

 

 

Då var det dags för sista rycket innan man går på ledighet över jul&nyår.Det känns på något sätt väldigt välkommet just nu. Är faktiskt ledig ända till den sjunde januari så jag kan absolut inte klaga utan snarare tvärtom. Ska passa på att vila en del men såklart så kommer jag ju även att pyssla på en hel del såklart.Har ju bland annat ett hus som ska bli klart, ett par teckningar och två överraskningar som jag inte vill visa här än förrän de är klara, så alltid händer det något litet.I går så fick jag dessutom en julklapp som jag unnat mig själv helt. Nämligen det första seriealbumet från Mulles mamma( ni vet hon som tecknar åt min häst) Lena Furberg.
Kunde inte hålla mig utan började läsa det direkt och när jag var klar så rann tårarna längs mina kinder. Ingen annan skriver hästserier som berör en på samma sätt. Om ni inte läst Född fri som handlar om mustanghingsten Soldier Blue så tycker jag ni ska skynda er att göra det nu! Eller varför inte Svarta Björn eller Trollhästen. Jag skulle kunna fortsätta prisa hennes serier i all evighet egentligen men mest av allt så vill jag tacka henne för att hon låste upp mitt minne av ett möte med en för mig alldeles speciell häst. Har i perioder tänkt på Gazette även förut men nu blev mitt minne väldigt starkt helt plötsligt. Hon är definitivt en av de där hästarna som jag aldrig kommer att glömma trots att alla andra som faktiskt minns henne bara kommer ihåg en bild av en sur gammal kärring. Är övertygad om att hon egentligen under den där tuffa fasaden som visade tänderna och kunde måtta mot en med hoven när man skulle gå in till henne i spiltan i själva verket var en klippa.För det visade hon åtminstone mig när jag prata de vänligt med henne och inte trängde mig på utan lät henne bestämma om jag fick komma in.För bland de finaste häststunderna jag minns är när jag står och stryker henne över nosryggen och hon blåser ett moln av varm luft över mina små händer.När jag var tvungen att gå för att min syster ropade på mig fast jag inte ville så sa jag: Vi ses någon gång.

Men vid det nästa besöket på ridskolan så var hennes spilta tom och jag hörde att hon hade åkt hem igen till sin ägare för att hon inte trivdes, Jag kan bara hoppas på att hon fick det bra den sista tiden i livet och jag kommer då aldrig att glömma det stora, innerst inne vänliga fuxstoet med den lite tuffa fasaden.

Tack igen Gazette.