mspbubblet

Jag vet inte varför.
Fast det har alltid varit så att jag tänker speciellt mycket på den saken varje år. Åtminstone när det går mot jul är det som om känslorna kommer tillbaka, biter sig fast och vägrar att släppa. Hur jag än bär mig åt så finns de alltid där. Tror att julen samtidigt som den är förknippad med många glada minnen för mig också har en viss sorg över sig.Detta på grund av att jag förlorade en god vän mellan jul och nyår 95.Visst går man vidare i livet men man slutar ju inte upp att minnas för det och man bär ju dem med sig i hjärtat vad som än händer.Skrev den här lilla texten om honom:

Redan första gången möttes jag av en varm blick.
Av honom jag den där speciella kärleken från ett djur fick.
Han var verkligen min fasta klippa i livet.
Om allting bara annorlunda hade blivit.
Jag minns så väl att skoj vi hade ihop, alla gånger jag hade det motigt
så fanns han där, ja jag var verkligen kär.
Men ödet ville annorlunda. Han skulle bort ifrån jordelivet vandra.
Den dagen hans saga tog slut, jag ville bara bort och ut.
Jag minns hur jag tänkte , varför kunde inte jag ta honom och rymma?
Inga känslor jag heller kunde visa.
Jag ville att alla skulle tro att jag var stark och jag vet att han hellre hade
velat se mig glad. Det började efter en tid att talas om en ny.
Hoppet började för dem att gry men jag var kvar i saknadens mörker.
Det hette då i andras ögon att jag tappat intresset men sanningen var ju den att jag
fortfarande sörjde min vän.
Det kanske jag gör än. Fast det är först nu jag börjar hitta orden och kraften
till att en vers i hans minne & ära kunna skriva.
För jag vill att alla ska få veta hur underbar han var. Minnet och fotona finns ju kvar. Fast jag släppte ut allt den gången jag upptäckte att små vita hår på hans träns där var.
Hans doft nästan i rummet kunde kännas och tårarna trillade istället för
att bakom ögonlocken bara brännas.
Jag vet att jag hade turen att honom få känna, för han var en riktigt god vän.
Även om han inte finns på jorden längre så kan det ibland kännas som han vakar över mig och ser mig än. Tanken på det gör mig märkligt trygg och visst minns jag den glädje jag kände när jag satt där på hans rygg.
Han kanske inte var så särdeles snygg men om ras säger man ju något som så väl passar in på hans sätt. Att avsluta denna vers är faktiskt inte alls så lätt men jag gör det med orden.

”Den lilla hästen med det stora hjärtat”

Till dig D var du nu än är.