Karlavagnen

Hejsan på er!
Nu tänkte jag kolla in läget här igen.
Det är ju inte alltid man har något att skriva men nu känns det som jag har det idag.Brukar för det mesta ligga och lyssna på Karlavagnen , Sveriges radio P4 innan jag somnar på kvällarna.
Så också igår och ämnet de tog upp berörde mig starkt eftersom alla mina minnen kom tillbaka då de tog upp mobbning.
Själv varit utsatt för det från förskolan till i slutet av högstadiet.Det var aldrig frågan dock om fysisk mobbning utan det var det här psykiska med öknamn,skratt och blickar, en utfrysning ur gemenskapen.
Nog är det märkligt att inte mer görs för att förhindra det idag nu när vi faktiskt börjar se problemet och kunna synliggöra gruppdynamiken som oftast uppstår i en klass,
Vet att man många gånger framhäver vissa organisationer som tex FRIENDS men jag har hört talas om fall där de varit inkopplade men ändå så har man misslyckats eller till och med blivit värre för den som varit utsatt.Varför är det fortfarande så att vissa individer måste trycka ner andra ? och varför är det fortfarande oftast offret som får byta skola eller så kan till och med familjen i vissa fall tvingas flytta till en annan stad. Är det verkligen så här det ska se ut ?
Det gör mig verkligen förbannad och varför lyssnar man inte mer på vad de som själva varit utsatta och vet hur det fungerar?
Frågorna är verkligen många och ämnet är inte helt lätt att handskas med men jag vet att vi måste göra något åt det eftersom allt fler unga mår dåligt. Jag tror vi kan bromsa den utvecklingen i tid om vi alla vågar säga ifrån.Kan man inte gå emellan själv så finns det alltid bra vuxna man kan prata med. Då menar jag inte bara skolkurator och lärare. Min viktigaste person när jag gick mellan o högstadiet var istället en lokalvårdare som jag ofta sökte upp på rasterna för att ha någon att prata med. Armida som hon hette var verkligen bra på att lyssna och hon stod ut med att ha mig där när de jobbade . Någon gång bjöd hon till och med på fika nere i deras lilla skrubb så visst finns det hopp även när det är som mörkast. Kom sedan också ihåg det att ingen annan har rätten att trampa på dig bara för att de själva kanske har det jobbigt. Visst att jag sedan kanske aldrig sa emot mobbarna i skolan heller utan jag var den där tysta gråa musen som ingen såg men det handlade ju också om att överleva för jag såg hur det gick för dem som försökte ha skinn på näsan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0